Fiktiva presenterar

Vi, de transparenta


If we were not islands, we would be lost, drowned in each other’s tragedies. We are insulated from the tragedy of others, by our island nature, and by the repetitive shape and form of the stories. The shape does not change: there was a human being who was born, lived, and then, by some means or another, died. There. You may fill in the details from your own experience.

Neil Gaiman – American Gods


Kapitel


kapitel_1 kapitel_2 kapitel_3 kapitel_4 kapitel_5 kapitel_6 kapitel_7 kapitel_8 kapitel_9 kapitel_10 kapitel_11 kapitel_12 kapitel_13 kapitel_14 kapitel_15 kapitel_16 kapitel_17 kapitel_18 kapitel_19 kapitel_20 kapitel_21 kapitel_22  kapitel_23 kapitel_24 kapitel_25 kapitel_26 kapitel_27 kapitel_28 kapitel_29 kapitel_30 kapitel_31 kapitel_32 kapitel_33 kapitel_34 kapitel_35 kapitel_36 kapitel_37 kapitel_38 kapitel_39 kapitel_40 kapitel_41 kapitel_42 kapitel_43 kapitel_44 kapitel_45 kapitel_46 kapitel_47 kapitel_48 kapitel_49 kapitel_50 kapitel_51 kapitel_52 kapitel_53 kapitel_54 kapitel_55 kapitel_56 kapitel_57 kapitel_58 kapitel_59 kapitel_60 kapitel_61 kapitel_62 kapitel_63 kapitel_64 kapitel_65 kapitel_66 kapitel_67 social_00_facebooksocial_01_twittersocial_06_linkedinsocial_07_pinterestsocial_10_tumblrsocial_03_google-plus


 

1. #parallellauniversum

Det är inget problem att köpa ett baseballträ. Ingen tittar konstigt, ingen ifrågasätter vad det ska användas till och det behövs ingen legitimation. Det är okej.

Och varför skulle någon bry sig om att någon annan handlar sportprylar i en sportaffär? Nyhetsvärdet på den grejen hamnar så långt ner på skalan att placeringen i sig skulle vara en intressantare nyhet. Det är knappt värt en tweet.

Hon checkade in på Stadium Triangeln med sin Smart-o-phone, som Claes kallade den, eller gjorde innan han förlorade humorn. Två personer hade redan gillat incheckningen när hon la ner telefonen i fickan.

Innan Sara blev Sara hette hon något annat, men det var på en annan plats, i ett annat årtusende. Innan Pinterest och Tumblrflöden. Hon bytte namn innan det blev grejen man skulle göra. När Frank Ocean i en artikel sa att hans namnbyte var det bästa han hade gjort, visste hon precis vad han talade om. Hon höll med, hennes eget namnbyte hade varit det första steget för att bli den person hon alltid aspirerat mot. Där andra i hennes omgivning hade gjort avkall på sina ambitioner för att anpassa sig till vardagens realitet, hade hon anpassat vardagen efter sina ambitioner och sedan realiserat dem.

Hon var klädd i svarta urtvättade jeans och en svart t-shirt, som det stod Beyonce i rosa på, och svarta Chuck Taylors med vita sulor. En svart uppknäppt bomullscardigan som gick ner till knävecken hängde över allt och fladdrade i vinden i takt med hennes långa mörka hår som hon bar utsläppt för att se yngre ut. Hon var 37 men såg ut som 30, med solglasögon 26 och med toppluva hände det att de bad om legitimation på systemet. Hon tog på sig sina raybans #tjugosex.

Det vibrerade i hennes ficka.
”Oh, jag älskar Stadium,” hade Linda kommenterat incheckningen, ”vad gör du där?”
”Köper nya träningsskor,” skrev Sara och gjorde en emoticon med hjärtan som ögon. Någon som hette Tobias likeade hennes svar.

Claes var Claes Murgaard, Saras man, och egentligen hela anledningen till att hon skulle köpa ett baseballträ. Den senaste tiden hade han blivit en skugga av sitt forna jag och satt bara hemma och kollade på sin samling med Star Wars gubbar och tjurade. Han! Den supersociala App-entreprenören och föreläsaren som hade blivit utnämnd till Mr. Nordic Transparency och som var mediernas go-to person så fort det behövdes en kommentar kring vett och etikett i sociala medier. Han som Sara tog under sina vingar på universitetet och fyllde med självförtroende och cool. Hon såg tidigt hans potential och hjälpte honom att skapa en bättre och mer mediavänlig version av sig själv. Och han blev perfekt, över förväntan. Han gick från att vara ett blygt litet datageni, till att bli en leende social entreprenör.

I början hade hon varit orolig att hon skulle bli tvungen att försörja honom men de hade aldrig haft gemensam ekonomi utöver att dela på hyran och maten. Han hade snabbt blivit självgående. Bara han visste att hon fanns i närheten, att hon kunde guida honom så fort det behövdes, så klarade han sig utmärkt själv. Han var i något av ett beroendeförhållande till henne, men det var okej.

Utöver hennes kärlek behövde han hennes mentorskap och i utbyte hade han varit hennes ständiga följeslagare och partner på alla viktiga after works, mingel och vernissager, hennes kavaljer på fester och middagar. Han hade den sortens utseende och utstrålning som fick folk att känna sig framgångsrika bara genom att stå bredvid honom, kombinerat med en naiv ödmjukhet och en fullständig omedvetenhet om sin egen skönhet. De hade nästan aldrig bråkat och de hade nästan aldrig haft några problem i sitt förhållande. Fram till nu.

Nu hade Claes blivit en bitter eremit som aldrig var med på någonting längre. Som aldrig gjorde statusuppdateringar eller laddade upp foton till Instagram, eller följde med henne ut. Hans blogg, som kanske inte hade flest läsare i Sverige, men som hade de läsare som räknades, de som sedan tog hans ord och agerade på dem i sina egna, stora, kanaler, hade nu varit tyst i månader. De flesta av hans företag rullade på av sig själva, så där var det ingen kris, men det var klart att det påverkade arbetsmoralen om han var borta länge till. Han gjorde ingenting, skulle man kunna sammanfatta det. Claes var försvunnen. Istället satt KlonClaes hemma i träningsoverall och lät skägget växa i takt med sin självömkan och paranoia. Hans perfekta kindben doldes bakom en flottig hårboll och hans skarpsinne bakom buttra kommentarer om världens tillstånd. Sara skulle köpa ett baseballträ och sedan planerade hon att banka bitterheten ur honom innan den började smitta.
Typ.

Hon visste att den där sunkiga eremiten som satt inlåst i deras lägenhet egentligen var en prins. Allt hon behövde göra var att hitta draken som skrämt in honom och dräpa den. Fick hon bara det ur världen så kunde hon fokusera på att bygga upp den Claes som en gång varit. Hur svårt kunde det vara. Herregud! Hon hade ju mer eller mindre byggt originalet.

Det är inget problem att köpa ett baseballträ, men ändå kändes det som att hela världen gick på halvfart. Sara uppfattade nyanser i människors miner och blickar på ett helt annat sätt. Det var en konstig känsla. Hon gick ensam men kände sig inte ensam. Fast det var inte heller någon trygg känsla av sällskap eller gemenskap. Det var mer övervakad hon kände sig. Det var som att alla främlingar hon mötte på vägen kände igen henne och visste. Deras missnöjda blickar tvingade ner hennes egen i springbanan som utgjorde Stadiums golv, och telefonskärmen hon höll en och en halv meter ovanför.

”Tar en paus och köper lite nya träningskläder #motivation #inpiration #livingandlovinglife,” twittrade hon för att få något annat att tänka på.

Hon hade passerat en Stadiumbutik och en Intersport på vägen men ville ha en som var så långt bort hemifrån som möjligt. Som om affärens placering hade någon betydelse. Som att det blev en mindre suspekt handling om man gick till en som låg längre bort. Inte för att det var suspekt att köpa ett baseballträ, ingen brydde sig, #knapptvärtentweet, men ändå.

Hon hade gjort samma sak när hon var 14. Hon hade bestämt sig för att bli av med oskulden så fort som möjligt, eftersom alla sa att första gången var den sämsta gången men att sex bara blev bättre ju mer man hade det. Så lika bra att få det överstökat alltså. Hon hade inte bestämt vilken som skulle få äran ännu men tänkte att oavsett med vem hon gjorde det, så behövdes det skydd. Hon stal en femtiolapp ur pappas plånbok och hoppades att den skulle räcka. Därefter cyklade hon förbi två kiosker, en bensinmack, ett apotek och två affärer, som alla sålde kondomer, bort till en avlägsen kiosk på andra sidan stan. Där stod hon och samlade mod medan hon väntade på att en gubbe som handlade skulle försvinna, innan hon på skakiga ben gick fram och bad att få köpa en dagstidning, ett paket tuggummin ochsåettpaketkondomer.

”Vilken sort?” frågade kvinnan som såg ut att smaka lite för ofta på det godis hon skulle sälja.

Va? Fanns det olika sorter också? Hon ville ju bara ha en kondom som hon kunde sticka åt sin utvalda när de låg och hånglade, nu skulle hon bli tvungen att välja modell innan hon ens visste vems den skulle sitta kring. ”Ta bara någon, de är inte jag som ska ha dom,” sa hon.

”Nej jag förstår att de ska sitta på honom,” sa kvinnan och hon kände hur hon blev varm om kinderna. ”Black Jack är lite större, Näcken är lövtunn, Mamba är något mindre och Profil är någonstans i mitten av de andra. Profil är den som säljer mest,” fortsatte kvinnan och höll upp ett blått paket med vit text.

”Ta den,” sa hon och la fram femtiolappen.

”Det där räcker inte till allt du vill ha,” sa kvinnan.

”Jag har inget mer,” sa hon.

”Då får du välja: tidning och tuggummi eller knullgummi?” sa kvinnan. Hon tog kondompaketet och gick med raska steg och röda kinder mot sin cykel. ”Vänta, du ska ha lite växel tillbaka,” hörde hon kvinnan ropa bakom men hon var redan påväg upp på cykeln. De få gånger hon hade behövt passera samma kiosk igen hade hon fått ångest av minnet. Så på sätt och vis hade det varit ett bra beslut att inte handla någonstans närmare.

Hennes tweet hade två retweets och fem favoritmarkeringar, en från en redaktör på svenska Elle. ”Vi borde springa tillsammans någon gång,” skrev Heval, en PR-kvinna i Göteborg, ”synd att det är så långt mellan Malmö och Göteborg.”

”Har du Nike+?” skrev Sara.

”Letar du efter något speciellt idag,” frågade en expedit och Sara ryckte till. Han bar en bricka som det stod Ny på jobbet på. Hon kände att hon skulle säga något men kom inte på vad. Istället log hon sitt charmigaste leende och såg in i hans ögon. Han visste, hon kände det i hans blick. Hon kände det i allas blickar, och alla såg henne. Storebror såg henne, hans syster och hela jävla släkten såg henne. Och de visste. Expediten visste också.

Alla visste att tjugo meter från portuppgången till Saras och Claes lägenhet fanns en allé med en cykelväg. De visste att bakom allén fanns en hårt trafikerad gata och sedan en parkeringsplats. Claes hade parkerat bilen på parkeringsplatsen, väntat någon minut vid vägkanten innan han kunde gå över till cykelvägen mellan träden.

Vanligtvis var allén upplyst av stora runda kulor som hänger från svarta stolpar, men just den här kvällen var de tre närmsta lyktorna släckta.
Han såg aldrig förövarnas ansikten.
Hörde bara någon säga något, kanske hans namn, en detalj som polisen sedan la stor vikt vid, eller, ja, stor och stor. De ansåg att det var en viktig detalj den första tiden, när de faktiskt arbetade med fallet.

När Claes inte kunde komma på en enda person som kunde tänkas vilja skada honom, så började de tvivla på hans trovärdighet. Eftersom det enligt egen utsago fanns någon som sagt hans namn och sedan misshandlat honom. Tillslut hade de bestämt sig för att han dolde något och plötsligt var det som att Claes var den skyldige. Misstänkt för att ha orsakat sin egen misshandel. Tre civilklädda poliser kom hem och sökte igenom lägenheten, när Sara frågade vad de letade efter var svaret ”Föremål som kan tas i beslag eller förvar samt utröna om det finns omständigheter som kan vara av betydelse för utredningen.” Polisen som svarade henne stirrade ut rakt framför sig som om han läste på en telepromter. Sara frågade vem och vad det egentligen var de utredde och fick till svar att de måste se till alla möjligheter.

”Alla möjligheter utom de faktiska då?” sa Sara och fick vänliga men tydligt irriterade svar och utlägg om polisarbete. Hon insåg att hon inte hade något att vinna på att bråka med dem och frågade om de ville ha kaffe istället. Alla tre ställde sig positiva till förslaget och stämningen blev genast bättre. Ända tills de insåg att hon bara hade bryggt en kopp till sig själv. Hon sket väl i om de ville ha kaffe.

Men alla visste redan det där, de såg det på Sara där hon stod inne på Stadium, i färd med att köpa ett baseballträ. Expediten, som också visste, stod fortfarande och väntade på ett svar. Hans leende var kvar men nu något mer ansträngt än tidigare. Det är KlonClaes paranoia, tänkte Sara, den har börjat smitta.

”Ja,” svarade hon tillslut. ”Jag ska ha lite olika saker. Alla speciella hoppas jag.” Hon fortsatte att le.

”Vi har bara speciella saker här,” sa expediten med namnbrickan som det stod Ny på jobbet på. Sara tyckte att han såg ut som att han själv tyckte att han var charmig.

”Skor,” sa Sara. ”Till att börja med behöver jag ett par nya springskor.

”Runkeeper,” skrev Heval. ”Är Nike+ bra?”

”Bästa springappen,” skrev Sara. ”Eller tycker någon något annat? #nike+vsrunkeeper”

”Skor har vi massor av,” sa Ny på jobbet.

”Jag vill ha svarta,” sa Sara. ”Svarta och lätta.” På Pinterest hade hon en anslagstavla som hette Like a Ninja där hon hade samlat bilder på olika plagg hon hade tänkt sig. Alla svarta med så få färgdetaljer som möjligt. Det fanns också bilder på kvinnor som sprang, oftast svartvita foton med modeller klädda i helsvart, som hon hade hittat på nätet eller re-pinnat. Med jämna mellanrum dök det upp en motivationspin med budskap som Do what ever it takes eller Life is not a spectator sport, skrivet i tunn Helvetica ovanför en bild på någon med perfekt blank svett som sprang ensam i ett stort bergslandskap.

”Det ska vi nog kunna hitta,” sa Ny på jobbet.

Om det inte var misshandeln som knäckte honom, så var det misstron från de personer Claes satte sitt hopp till. Ju större tvivel polisen mötte honom med, desto mer introvert blev han. Claes var borta och kvar var bara en kopia. En ganska exakt kopia, men som kändes fel på något vis. KlonClaes. En Claes som saknade något vitalt och viktigt. Som saknade Claes, helt enkelt.

Polisen hade bestämt sig för att det måste finnas någon som ville honom illa, att det inte bara var en slumpmässig misshandel. Men det fanns ingen som ville Claes något illa. Det var gårdagens, dagens och morgondagens sanning. Han var vänligast i världen, på gränsen till naiv i sin inställning till andra människor. Sara hade aldrig märkt att någon ens tyckte lite illa om honom, och hon kunde absolut inte komma på en anledning till varför någon skulle vilja skada honom
men ändå
när han vände sig om
#boom-shackalack-boom-shackalakboom.

Hon satte Ny på jobbet i arbete med att hämta svarta skor av alla olika märken och modeller. Tog bilder och la upp på Facebook, Twitter och Instagram med bildtexter som What to shoes?

Folk hade börjat engagera sig i hennes Nike+ mot Runkeeper hashtag och hon hoppades att den skulle trenda. Än så länge var det jämnt lopp på vilken som ansågs vara bäst.

Tillslut bestämde hon sig för ett par skor och plockade ihop ett helt sett med byxor, tröja, en munkjacka och ett par strumpor. Allt i svart. Som en ninja, tänkte hon när hon såg sig själv i spegeln i omklädningsrummet.

”Sen behöver jag en ryggsäck som man kan springa med, tre större flaskor i metall och ett baseballträ om ni har?” sa hon till Ny på jobbet när hon kom ut från omklädningsrummet.

”Låt mig gissa,” sa han. ”Ryggsäcken ska vara svart.”

Hon såg direkt vilket baseballträ hon ville ha. Det fanns olika modeller, både i metall och i trä, i olika färger och prisklasser, men det som fångade henne var ett i trä som till hälften hade doppats i mörkröd färg.

”Den sorten är de finaste vi har så de är ganska dyra,” sa Ny på jobbet ursäktande.

”Det gör inget,” sa Sara och kände tyngden i händerna. Det kändes perfekt, inte för tungt för att bära eller för att svingen skulle bli långsam, men tillräckligt för att ge kraft. ”Det är en present.”

Hon tackade Ny på jobbet för hjälpen, letade upp en sport-bh och ett par trosor i svart på vägen till kassan där en annan ung man stod och såg ut som att hans anställning helt dödade hans image.

”Vill du ha det inslaget?” sa han och såg så besvärad ut att Sara hade god lust att be om att få allt inslaget i separata paket. Han såg genuint lättad ut, och sken upp lite när hon sa nej. Hon betalade. Gick därifrån. Inga problem.

Hemma placerade hon noggrant sina inköp (minus baseballträet) över sängens vita lakan i ett fyrkantigt mönster likt ett Essentials reportage på Hypebeast eller någon annan modeblogg, och fotograferade med systemkameran. Hon justerade snabbt färger och skuggor i photoshop och gjorde bilden 15 x 15 cm och sparade den till Dropbox. Vid niotiden, när hon tröttnat på att försöka dra något intressant ur Claes eller ens få en värdig reaktion på något hon sa, hämtade hon bilden till telefonen och la upp på Instagram med texten Dagens inköp, sååå nöjd och taggarna #running #gear #healthgoth #latergram #shopoholics

 

Tillbaka till toppen


2. Längtan bort är vägen hem

Oavsett ryktena så träffades inte Therese och Tommy på en konsert. Det var många rykten i cirkulation i Björksätra under 1990-talets andra hälft. Det var en del av hur man umgicks, genom att berätta vad man hade hört genom tredje person om fjärde person kunde två personer gemensamt förfäras över eller förlöjliga någon annan och på så sätt känna en starkare gemenskap sinsemellan. Hur som helst. Första gången de sågs var på Marangoni, ett inrökt kafé som hade funnits längre än någon av Therese och Tommy. Caféets sunkighet var, likt skitsnack, en del av kulturen för alla Björksätrabor från gymnasieåldern och uppåt och det hade varit en dålig affärsidé att ändra på någonting.

Med jämna mellanrum var det någon som fick för sig att konkurrera genom att öppna ett fräscht café med modern inredning. De brukade öppna med stor tillströmning och sedan var det bara att räkna dagarna till konkursen. Therese hade tre lediga timmar mellan lektioner på KomVux där hon läste i brist på annat att göra. Hennes betyg var redan okej – på den tiden hade man en betygskala mellan 1 och 5 och hennes medel låg på 4,6 – men hon hade bestämt sig för att läsa lite marknadsföring, företagsekonomi och kanske pressa upp de ämnen som sänkte medlet. Det kunde inte skada, och hellre plugga lite än att gå arbetslös eller, ännu värre, jobba på verket.

Hon var 19 nu och hade seriösa tankar på att flytta till Uppsala eller Stockholm och läsa på universitetet men hade inte kommit iväg. Gjorde hon det inte snart fanns risken att hon blev kvar, hon hade sett det hända många gånger. Det var som att hon bodde i ett träsk förklätt till stad. De flesta hon kände ville därifrån men trampade på i rutiner som redan blivit gamla. Trampade och trampade i träskets lera, utan att komma varken uppåt eller framåt. Alla bara sjönk ner lite till och gav tillslut upp med att trampa, fann sig i sitt öde och gjorde det så bekvämt som möjligt och slog rot. Hon var medveten om att hon var en av dem fram till den dagen hon bevisade motsatsen. För alla pratade om att bryta sig loss, men långt ifrån alla gjorde det.

Det kunde inte vara meningen att hon vid 19 år redan hade svårt att skilja den ena dagen från den andra.
Som den här dagen.
Efter morgonens lektion hade hon gått direkt till biblioteket, precis som så många gånger förr, därför att hon ville vara ifred och var säker på att hon inte skulle springa på någon av sina vänner där. Sin vana trogen vandrade hon runt på måfå tills någon bok ropade på henne. Ibland kunde det ske efter en kvart, ibland efter ett par timmar men alltid var det någon bok som tillslut kallade på henne. På det sättet hade hon upptäckt bland andra Kristina Lugn, Don DeLillo, Agneta Klingspor, Patricia Highsmith, Gil Scott Heron och Dorothy Parker. Den här gången, som så många andra gånger förut, hamnade hon efter ungefär en timmes rundvandring vid hyllan för skönlitteratur på engelska när Jeanette Wintersons Oranges are not the only fruit fångade hennes uppmärksamhet med sin titel. Hon öppnade boken och läste den första meningen.

Like most people I lived for a long time with my mother and father.

Genialisk. Första meningar var viktiga. Hennes favorit var fortfarande den i Camus Främlingen, eller kanske Hunter S. Thompsons Fear and loathing in Las Vegas, fast Winterson kunde mycket väl hamna på topp 5 listan. Det var något i meningens normalitet som fick henne att förvänta sig allt annat än norm på de kommande sidorna. Det låg också ett löfte om separation i meningen, en början på något nytt. Hon lånade boken och begav sig till Marangoni för att läsa fortsättningen i sällskap av en kopp. Det var där, efter att bara ha hunnit läsa ett par sidor men ändå redan sjunkit djupt in i en annan värld, direkt efter meningen The Devil himself is a drunk, som hon avbröts av en mjuk röst.

”Är det ledigt här?”

Hon såg rakt upp i ett par bruna ögon. Han hade halvlångt mörkt hår, något stripigt, som stack ut i lockar under en svart keps, han bar en t-shirt som gjorde reklam för någon punkgrupp Therese aldrig hört talas om, svarta jeans över taniga ben och på den högra underarmen var fem tjocka, svarta streck intatuerade. Hon kunde inte se hans skor men visste ändå att det var svarta basketkängor som inga fötter mådde bra av att spela basket i. Hon såg sig omkring i kaféet. Sedan tillbaka på honom.

”Exakt alla andra platser är lediga.”

”Ja,” sa han.

”Och jag läser en bok.”

”Ja,” sa han.

Hon väntade en stund. Studerade honom. ”Visst,” sa hon, ”sätt dig.”

Han ställde ned sin kopp med svart kaffe och satte sig. ”Är den bra?”

Hon suckade för att visa att hon egentligen inte ville bli störd. Han log och såg ut som om han redan visste det men inte kunde ha brytt sig mindre. ”Vet inte. Har precis börjat,” sa hon. ”Men hittills känns den lovande.”

Han tog upp en cigarett och kupade handen framför när han tände, som om det varit storm inne på caféet. Han drog in rök och höjde hakan. ”Får jag se?”

Hon gav honom boken och han bläddrade till första sidan. Han skrockade. ”Bra första mening,” sa han och gav tillbaka boken.

”Det tyckte jag också,” sa Therese, glad över att de hade något gemensamt.

”Vill du ha?” Han sträckte fram paketet. Hon tog cigaretten som fanns kvar och lånade hans tändare. Han berättade att han hade varit vaken i tre dygn. Att han höll på med ett experiment.

”Vadå för experiment?” frågade hon.

Han rynkade pannan och såg länge mot henne, tog ett djupt bloss utan att släppa hennes ögon med sina. ”Jag ska se hur länge jag kan vara vaken.”

Hon nickade kort några gånger och såg ut som om hon verkligen tog in hans svar. ”Så långt förstod jag,” sa hon, ”men vad har det för syfte?”

”Syfte?” Han la kepsen på bordet och kliade sig i håret.

”Ja, vad ska det leda till?” försökte Therese.

”Jag vet vad syfte är,” sa han, ”men jag ska bara se hur länge jag klarar av att vara vaken. Inget annat. Jo, jag har en anteckningsbok också, där jag skriver ner tankar och skit.” Han brast ut i skratt och plockade upp ett litet svart block ur bakfickan och bläddrade lite. ”Det blir en del knäppa grejer.”

”Får jag läsa?” frågade Therese.

”Nej,” sa han och la undan den igen. ”Kanske en annan gång.” Han flinade, fimpade cigaretten och sträckte sig efter paketet. ”Kaffe och cigaretter är det bästa. Fan.”

”Vad är det?”

”Du fick den sista.” Han rotade runt med fingret i paketet ifall det kanske låg en cigarett kvar där ändå. Therese sträckte fram det som var kvar på den hon rökte.

”Du kan få den här,” sa hon.

”Nä det är lugnt,” sa han. ”Låna mig en tjuga istället.”

”Ska du låna pengar av mig?”

”Ja till ett nytt paket. Du får tillbaka den jag lovar.”

”Men vi känner inte varandra.”

”Nej men du känner igen mig eller hur? Vi ser varandra jämt här. Jag heter Tommy.” Han sträckte fram handen. Hon tog den i sin, han hade ett slött handslag men det var medvetet slött. Det var ett handslag som visste att det fanns folk som dömde människors karaktär efter styrkan i det, och därför var envist slött bara för att jäklas. Insidan av handen var mjuk med små hårda kuddar under varje finger utom tummen.

”Therese.” Hon försökte säga det som hon tänkte att Greta Garbo skulle ha sagt Greta eller Garbo när hon presenterade sig. Inte för att hon hade sett någon film eller intervju med skådespelerskan och egentligen inte hade någon aning om hur det skulle låta – eller om det ens lät på något särskilt sätt.

”Kom igen Therese,” han log mot henne. ”Jag betalar tillbaka.” Hon skakade på huvudet medan hon letade fram tjugo kronor åt honom, om han försökte stöta på henne så hade han en udda metod. Men den fungerar, tänkte hon. Han tog emot Selma och hoppade upp för att köpa ett nytt paket.

”Tommy?” sa Therese.

Han såg mot henne från cigarettautomaten framför toaletten. ”Ja?”

”Var ser du dig själv om tre år?” frågade hon.

Han tog ut paketet som hade ramlat ner till luckan, ryckte på axlarna och fumlade med skyddsplasten. ”Längtan bort är vägen hem.”

Rätt svar, tänkte hon.

Och det var så Therese och Tommy träffades första gången.

 

Tillbaka till toppen


3. #Vadärdittpanikdjur?

Han tror att det var två personer.
Är rätt säker på att de var två.
Han hör någon säga något, som kanske är hans namn.
”Claes”
Lyfter blicken från gatan och ser upp. Han har hunnit en bit in och är precis där det är mörkast. Ser ingen och inser att rösten kommit bakifrån.

Det här händer samtidigt, som om det är en och samma rörelse, likt två kuggar som möts i ett urverk: han vänder sig om och träffas av något hårt i ansiktet. Snurrar ett varv innan han faller, så att om du hade filmat det hade du kunnat göra en skitbra Vine-loop där han blir slagen och snurrar om och om igen. #smackmybitchup

Käken krossas vid kollision och han blir stående en stund innan han faller. Det är som att gravitationen inte heller har hunnit uppfatta vad som har hänt, och att han står där med gapande mun och hängande käke innan han sakta dras ned mot marken. Medan han faller ser han fyra personer klädda i munkjackor. Men ser också två av parkeringen och allt annat så han tänker att de bara är två. Han hinner inte urskilja några ansikten utan ser bara kropparna rusa emot honom medan han närmar sig backen. En plastpåse över huvudet används för att lyfta upp honom medan någon metodiskt går till attack. Först tre hårda slag mot det vänstra smalbenet och sedan det högra. Smack smack smack.

Smärtan skrek i hela kroppen när benhinnorna sprack, men egentligen tänkte Claes inte så mycket på det för det var mörkt och han var säker på att han skulle kvävas av plastpåsen.

Det var omöjligt att förstå vad som hände, förklarade han senare på sjukhuset genom att skriva på sin iPad, han hade väl inga ovänner eller fiender? Men visst hade de sagt hans namn?

Han fick panik av att inte kunna förstå vad som hände i kombination med smärtan och den stigande skräcken av att inte kunna andas. Hans kropp slutade fungera, alla muskler slutade kämpa emot och hela han slappnade av.
Därför vid panik förvandlas vi till djur.
Antingen blir vi harar, och springer iväg så fort vi bara kan, om vi kan.
Eller så blir vi rådjur och står kvar helt stilla, lamslagna av paniken.
Andra blir vargar och går till motattack.
Claes?
Claes blev en skunk.

Förnedringen av att inte kunna hindra avföringen och urinen från att rinna ut blev för mycket. Han sprattlade för sitt liv, på riktigt för sitt liv, och skrek i fallset. Inga ord. Bara ett uppgivet urvrål, ett primalskrik. De återförenade honom med backen och fortsatte misshandeln med tre hårda slag åt gången,
smack smack smack
nedifrån och upp, tills de gått över hela kroppen, lem för lem. Han slutade inte skrika för än de nådde huvudet.
Då bör han ha tystnat snabbt. Han vet inte om de fortsatte efteråt, märkte inte när de försvann eller när en tjej som var ute på sin vanliga motionsrunda höll på att snubbla över honom.

Långt efteråt kunde han konstatera att det var som om de ville vara säkra på att han inte tuppade av innan han känt ordentligt med smärta. En polis frågade om det var som om de använde honom för att skicka ett meddelande, eller ville statuera ett exempel? Och Claes sa ja. Claes sa kanske. En primitiv form av statusuppdatering #såhärgårdet #fuckingshitup.

Det visade sig att han hade tur. Läkarna sa att misshandeln lika gärna kunde ha dödat honom, att den borde ha givit honom fysiska men för resten av livet. Att han skulle vara glad att han klarat sig så pass bra. Claes sa att han skulle vara glad.
#detvarenlögn

Till polisen sa han ännu en gång att han inte kunde tänka sig vem som skulle vilja göra så här mot honom, han kunde inte tänka sig någon som skulle göra något sådant mot någon annan över huvud taget.
#sanning.

Hur som helst. Det var det där hon bar med sig, kände att alla såg. Hennes tidigare perfekta liv, som hon hade investerat hela sin själ i att bygga upp, hade börjat krackelera. De hade kränkt Claes och de hade kränkt allt som hon hade varit med och skapat. De hade kränkt henne. I snart tjugo år hade hon byggt upp en hel värld, och i den här världen var han en viktig byggsten. Det var inte bara att hon älskade honom, han var också som ett bevis på hennes framgångar, på hennes normala liv. De hade varit ett radarpar på fester och mingel. De hade delat intressen som inredning, design och matlagning. Nu satt han mest hemma och såg apatisk ut medan hon fick hålla skenet uppe och representera ensam. De få gånger han visade någon sorts energi var det i form av ilska eller irritation, oftast riktad mot sig själv men ibland också mot henne, det var inte så att han var våldsam, bara bitter, lättirriterad och tråkig. En välriktad känga mot huvudet kan slå sönder så mycket mer än skallben. Det var drömmar, familjer och hela världar som kunde stryka med i en misshandel.

Det hade kommit till den punkten där hon varit tvungen att välja, antingen lämna honom eller så göra något åt situationen. Hon hade valt det sistnämnda. Hon hade arbetat för hårt för att komma dit hon var och hon hade alltid varit en pragmatiker i första hand. En av hennes pinns löd: When life tries to beat you down, get up and fight, en annan: When you´re going through hell, keep on walking.

När hon tänkte på de som misshandlat Claes stod de alltid och funderade. De hade pannorna i djupa veck och ansträngde sig för att komma på ett svar. Vad de funderade på kunde skifta men i 9 fantasier av 10 var det ett baseballträ som svävade i luften framför dem. Baseballträet var som en svår matematisk gåta de var tvungna att lösa och de diskuterade och funderade, vred och vände på problemet med baseballträet som kom emot dem. De hade fler teorier men ingen stämde riktigt och vecken i deras pannor följde tankarna mot större djup. Likt professorn tillika protagonisten i den tecknade TV-serien Balthazar, från slutet av 60-talet, gick de fram och tillbaka och funderade på baseballträet. De funderade och funderade, och så plötsligt…
Så slog det dem.

 

Tillbaka till toppen


4. Lobotorobotos

Ryktet med konserten var inte helt ogrundat. Två veckor efter deras möte på Marangoni sprang de på varandra igen. Det var en konsert på fredagen på Kungen, Björksätras alternativställe där veganerna, de svartklädda och punkarna hängde. Tommy ville att Therese skulle komma dit. Hon visste inte om hon kunde, visste inte om det skulle gå att få med sig någon kompis.

”Kom ensam då,” sa han, ”va med mig.”

”Vi får se,” upprepade hon men hade redan bestämt sig för att gå dit. Om inte annat så för att kräva tillbaka tjugan.

Hon trivdes inte på Kungen, men det var ju också hennes problem, hon trivdes inte i något sammanhang. Egentligen hade hon kanske mer gemensamt med de som hängde där än med de andra urinvånarna. Alla på Kungen bar på en längtan efter något annat, det var andra drömmar än hennes, men ändå. Drömmar.
Längtan bort är vägen hem.

Men det var något med dem som skavde. Kanske var det att de alla hade samma klädstil, som att de köpt ett koncept. Det var som att Björksätra var indelat i två delar. De som ville ha svennelivet och de som var emot. Therese klunga tillhörde de förstnämnda där lycka handlade om att hitta någon att gifta sig med, hitta ett jobb, skaffa barn och villa. De som hängde på Kungen var helt emot den definitionen. För det första så var lycka förknippat med låg intelligens på Kungen, så ingen där skulle erkänna att de var intresserade av att må bra. Men om du skrapade på ytan skulle du snart se att lycka definierades av hur långt bort från svennelivet du hamnade. Hur mycket du bröt med dina föräldrars livsstil.

På Kungen ville du inte ha villa, du ville inte ha Volvo, hund och ett 9 till 5 jobb. Och även om Therese delade många av de där känslorna så var det något med rädslan för svennelivet hos Kungens klientel som gjorde dem så himla, svenniga?

Tommy kändes annorlunda, hon visste inte vad det var men han hade något. Flera gånger den senaste tiden hade hon återvänt till när han tog kontakt med henne på Marangoni. Det var något med kaxigheten i hur han världsvant bara hade tagit plats vid bordet, i hennes liv, som påminde henne om en värld utanför. Det var något över hur han hade givit henne exakt det svar hon ville höra.
Längtan bort är vägen hem.

Hon ville träffa honom igen och om priset hon var tvungen att betala var att gå till Kungen så fick det väl vara så. Även om hon var tvungen att gå ensam. Konserten började inte förrän 9, så hon hade gott om tid att förfesta med sina vänner och samla mod innan hon gick dit. Festen var hemma hos Jenny som nyligen hade flyttat ihop med sin pojkvän Henrik i utkanten av centrum, i ett område som troligen hade Björksätras lägsta medelålder. Överallt var festerna igång och på balkongerna stod folk och rökte, drack och pratade. Therese parkerade cykeln och började klättra uppför trapporna till högsta våningen av det trevåningshus där Jenny bodde.

Det var klotter på väggarna och ett brevinkast saknade lock, hade bara en duk hängandes på insidan för att hindra insyn. De flesta lägenheter var sådana som folk hyrde när de flyttade hemifrån första gången, för hyran var låg och väntetiden var kort. Så fort det fanns något bättre att tillgå så flyttade man därifrån och nästa bostadsdebutant tog över. Ingen planerade att bo där någon längre stund, så ingen kände något ansvar att ta hand om husen.

Det var Sofie som öppnade dörren. Therese hann inte hälsa för än hon sprang vidare mot köket med orden ”Hej, Jenny är skitsur,” hängande bakom sig. Therese tog av sig skorna och följde efter, Richard Marxs Hazard kom från någon högtalare, troligen tevens. I köket öppnade Sofie en citronfanta som hon blandade med vodka i ett glas som troligen var stulet från någon av de 13 pizzerior som fanns i centrum.

”Varför är hon sur? Är det på dig?” frågade Therese.

Sofie himlade med ögonen som vem tror du? ”Henrik såklart, vem annars.” sa hon. ”Du vet att han är kompis med den där Tommy du är ute efter va?”

”Äh,” sa Therese och försökte hindra kinderna från att bli varma. ”Kompisar, vet jag inte. De känner varandra tror jag.”

In stormade Jenny med ett uppdrag från en högre makt, om man skulle döma efter hur hon förde sig. Mellan tummen och pekfingret höll hon en liten plastpåse som om innehållet kunde hoppa ut och skada henne. Hon svor och öppnade skåpet under vasken där soporna förvarades. Precis när Therese trodde att hon skulle slänga den och det som var i, var det som att Jenny fick en bättre idé och stängde skåpet igen.

”Vad händer?” frågade Therese.

Jenny startade vattenkranen, öppnade påsen och skulle precis fylla den med vatten när Sofie hindrade henne. ”Släpp, vad gör du?” sa Jenny.

”Förstör det inte, det kanske inte är hans.” sa Sofie.

”Inte fan är det mitt,” sa Jenny.

”Nej, men det är dyrt,” sa Sofie. ”Känns dumt att slänga det bara, och så farligt är det väl inte?”

”Nej, men vi hade en överenskommelse, han hade lovat,” sa Jenny.

”Ge den till mig då,” sa Sofie och sträckte fram handen. ”Jag kan ta den.”

Jenny rykte reflexmässigt bort den. ”Nej.”

”Varför inte?” frågade Sofie.

”Därför att,” Jenny tänkte efter, ”det är inte ditt.”

Sofie skrattade. ”Nej, men nyss skulle du förstöra det ändå, då kan väl jag lika gärna få det, eller hur?”

”Nej, för då blir du medskyldig och han kan bli arg på dig,” sa Jenny.

”Skiter väl jag i, och du behöver ju inte skvallra, du kan fortfarande säga att du förstörde det,” sa Sofie.

”Vad ska du ha det till?” frågade Jenny.

”Inte vet jag, röka kanske?” sa Sofie.

”Det skulle du väl inte göra?” frågade Jenny.

”Varför inte?” kontrade Sofie.

Jenny hade inget svar men ville helst inte lämna ifrån sig påsen heller. Hon stoppade den i fickan, rykte på axlarna och lämnade köket. Sofie gapade och såg mot Therese medan hon pekade med hela handen efter Jenny som vafan?

MTV dominerade vardagsrummet. Malin halvlåg ut från den grå hörnsoffan i vinyl, med två fingrar uppsträckta i ett fredstecken mot Therese när hon klev in. På bordet i mörktonat glas med metallben stod glas i diverse storlekar och med skiftande innehåll. En skål med chips dolde omslaget på en Vecko Revyn och längs med rummets andra långsida stod en svart sideboard med TV, stereo, tidningar och några böcker. Jenny hade slängt sig i en fåtölj som matchade soffan, påsen dinglade åter mellan hennes tumme och pekfinger medan hon studerade den som om den bar svaret på någon fråga. Bakom henne täckte en vit hylla med böcker, tidningar och skivor hela väggen fram till ingången där hallen skymtades. Inredningen i Jennys och Henriks lägenhet skapade känslan av att inte vara särskilt inredd, det var mer som att de bara ställt in möblerna från sina rum i föräldrahemmet och sedan lånat ihop till resten. Något som också var fallet.

”Hur vet du att det här är dyrt förresten?” Sa Jenny och studerade påsens innehåll.

”Äh, sånt vet man väl,” svarade Sofie.

”Inte jag,” sa Jenny. Sofie såg mot Therese för stöd. Therese höll upp båda handflatorna.

”Nej inte jag heller,” sa hon.

”Med tanke på vilka han hänger med ibland, Wallin och de, så ska du nog vara glad att det där är allt du hittade” sa Malin. ”Bra att han röker lite, så får han sämre spermaproduktion.”

”Skål för det,” sa Sofie och de skålade.

Therese öppnade vinflaskan hon hade med sig och hällde upp ett glas. Sprit med citronfanta var ett nej tack. Det var något hon förknippade för mycket med den livsstil hon längtade bort från. Leva två dagar i veckan livsstilen. Max alkoholnivå för pengarna livsstilen. Leva som en robot i veckan och lobotomera sig på helgen livsstilen. I tidningen, på morgonen, hade hon läst om ännu ett självmord. Ännu ett, för det hände med jämna mellanrum att någon försvann eller tog livet av sig. Den här gången var det en 19-årig kvinna så troligen någon de kände eller visste vem det var, innan kvällen var över skulle hon veta vem. Therese skulle veta, därför att resten av Björksätra skulle veta. Någon skulle vara barn/vän/sambo till polisen eller sjukvårdspersonalen som fick ta hand om henne och skulle få höra vem hon var direkt efter jobbet var över. Den personen skulle berätta för grannen eller bästa kompisen som direkt skulle berätta för tre andra. De tre skulle i sin tur berätta för tre andra, de nio skulle berätta för tre var och sedan skulle det inte dröja länge för än Therese också fick höra. Sånt här spred sig, det var så man kommunicerade i Björksätra. Det var inget Therese själv någonsin skulle göra, självmord, men det hade alltid funnits runt henne och hon kunde förstå känslan. Längtan bort är vägen hem.

Än var det ingen av dem som visste, men alla hade hört talas om det. Så de kunde konstatera att det inte var någon i deras närmaste krets iallafall. Något som gjorde det mindre allvarligt, mindre verkligt.

Det är den här jävla stan, tänkte Therese. Den tog livet av folk. Antingen fann man sig hängandes från ett träd eller rökandes under en spisfläkt med ungarna krypandes på golvet kring benen. Kalla det senapskål, kalla det rucola, det är fortfarande samma beska blad.

De drack ur sina glas. Pratade om något roligare än självmord. Skiftade mellan stereon och MTV. Jenny kokade kaffe och gjorde Galianoshots som de skålade med och svepte. Volymen höjdes utan att de tänkte på det och de blev allt mindre sittandes i soffan. De pendlade mellan vardagsrummet och köket, provade kläder i Jennys rum och fixade i badrummet. Den enda som verkade lite off ibland var Jenny, som de då och då hittade i fåtöljen stirrandes på den lilla plastpåsen.

”Sluta stirra på den där påsen nu Jenny,” sa Malin.

”Antingen lägger du tillbaka den eller så röker vi upp den.” Jenny väcktes ur sina tankar och stoppade påsen i fickan.

”Röka, där sa du något,” sa Sofie och reste sig mot balkongen. Therese följde efter och snart hade alla kommit ut med cigaretter och citrongroggar i händerna. Det var alltid noga med rökning utomhus i början av kvällen, ju längre kvällen led och ju fullare folk blev så skulle det bli mindre viktigt. Balkongen var stor och tom förutom ett par påsar tomflaskor. Inte ens en stol fanns det. Den vette mot ett annat liknande hus fyllt med lägenheter. I en av dem kunde de se en annan fest, basen studsade mellan väggarna på gården.

”Ni borde skaffa några möbler här ute,” sa Therese och lutade sig över balkongräcket.

”Jag vet,” sa Jenny, ”men det är inget man vill lägga pengar på direkt.”

”Vi får sno med oss några på vägen hem inatt,” sa Malin, ”det verkar vara så man gör här.” Hon nickade mot det andra huset där varannan balkong hade parasoll med öl- eller läskreklam, troligen hämtade från olika uteserveringar.

En urinvånare dök upp i det öppna fönstret i festen mittemot, hans boxershorts stack upp över jeansen som satt alldeles för långt ner oavsett ålder på bäraren, men definitivt på en 30-35 åring. Överkroppen var inte klädd i något annat än en handfull tatueringar och håret var kort men ändå flottigt. Han nickade till dem medan han tände en cigarett.

”Köttbit,” sa Malin och vinkade tillbaka. Therese log och hälsade på honom tillsammans med alla andra. Han var ingen hon kände igen. De tillhörde helt olika åldersgrupper, olika generationer. Det gick 22 på tjoget av hans sort i Björksätra. De kom i alla åldrar mellan 14 och 40, svarta tatueringar mot blek hud på vältränade taniga kroppar som inte tjänade något annat syfte än att se bra ut, och kanske användas i något slagsmål då och då. Uniformen var bagyjeans, t-shirts, hoodies och cigaretter. Det var inte en stil hon hade något emot, och han såg väl bra ut, antog hon, om man gillade äldre urinvånare som höll fast i sitt 20-åriga jag. Men det var något outvecklat över honom, något som fick henne att misstänka att han hade exakt samma åsikter idag som för 15 år sedan. Att förändring inte var hans grej.

”Den ser ut att ha legat framme lite för länge,” sa hon. När de andra såg ut som att de inte förstod vad hon menade nickade hon mot killen och la till ”köttbiten.”

”Nej, vadå? Han är väl fräsch?” sa Malin.

”Kanske,” sa Therese, ”men han ser inte ut att ha utvecklats de senaste 20 åren.

”Eller så har han bara mognat bra,” sa Jenny.

”Mognat?” sa Therese.

På andra sidan tog ämnet för deras samtal ett bloss på sin cigg och nickade leende mot dem som att han förstod att de pratade om honom men missade poängen. Han vände sig om och sa något och efter en stund dök en till person upp i fönstret. Jenny rykte på axlarna istället för att svara. De andra hade tappat intresset och stod och småpratade om annat.
”Han är bara så väldigt mycket…” sa Therese.

Jenny lät henne inte avsluta meningen. ”Du behöver inte säga mer, vi har hört det förut.”

”Men det är ju sant,” sa Therese.

”Kanske,” sa Jenny, ”men bara för att något är sant betyder inte att det är negativt.”

”Nä men, det känns så himla robotaktigt,” sa Therese. ”Tänk att ha samma tankar, samma inställning, göra samma saker och ha samma jobb i 20 år. Att inte ändra någonting. Sedan lobotomerar de sig med alkohol och knark varje helg till på köpet.”

”Haha, lobotomerad robot,” sa Sofie och ändrade till datorröst, ”lobotoroboto.”

”Vilken underbar förolämpning,” sa Malin. ”Först har man blivit programmerad till ett begränsat antal uppgifter och sedan har någon ryckt ut hårddisken ur en.”

”Ja, men man fortsätter ändå att utföra uppgifterna, fast nu helt utan syfte,” sa Sofie.

”Alla bara, varför gör den där avstängda roboten de där uppgifterna?” sa Malin och ryckte på axlarna. ”Vet inte, det har den alltid gjort.”

”Och ni hävdar att det där inte beskriver 85% av alla Björksätrabor?” sa Therese.

”Du har en poäng,” sa Jenny och skrattade.

Sofie gjorde robotdansen och sjöng. ”We are the lobotorobotos, du dudu du.” Malin fnittrade.

”Har ni redan rökt den där påsen?” frågade Therese.

”Ja!” sa Sofie. ”Bra idé.”

”Nejnejnejnejnej,” sa Jenny.

”Jojojojojojo,” sa Malin.

”Nej, vi ska inte lobotomera oss,” sa Jenny.

”We are the lobotorobotos,” sjöng Sofie igen och Malin stämde in i ”du dudu du.”

”Klart vi ska röka upp det där jäkla gräset.”

 

Tillbaka till toppen


5. #freedomsjustanotherwordfornothinglefttodo

”Jag älskar dig som Björn Ranelid älskar sig själv,” sa Claes en morgon.

”Omöjligt,” svarade hon och skrattade. ”Ingen kan älska en annan människa så djupt.”

”Det trodde inte jag heller,” sa Claes och omfamnade Sara genom att sätta händerna på hennes rumpa och lätt lyfta henne mot sig. ”Innan jag träffade dig.” Hon svarade genom att pressa sig närmare och kyssa honom.

Hennes dagdrömmar om livet innan misshandeln blev allt vanligare och tätare. I verkligheten satt de tysta med en varsin kopp kaffe framför sig. KlonClaes undvek att möta hennes blick, och hon blev bara allt mer trött på att sitta still och bevittna hans nedåtgående spiral. Hon svepte med fingret över sin iPad och öppnade WordPress-appen istället. Korrekturläste morgonens uppdatering, en sponsrad notis om en ny hälsodryck, hon hade fått 3000 kronor för att nämna den i samband med en text om hennes morgonrutin. Hon hade till och med fått en text från företagets marknadsavdelning, skriven i hennes stil, som ett förslag på hur de tyckte notisen kunde vara. Hon hade också fått med ett snyggt foto, i rätt upplösning och storlek, med förpackningen på ett frukostbord så det var bara att publicera och inkassera, och tur det, hade hon varit tvungen att hitta på något själv den här morgonen hade hon varit tvungen att gå till Systrar och Bröder, eller något annat fik, och arbeta.

Polisen hade knappt pratat med Sara och när de väl gjort det var det bara i form av kontrollfrågor för att styrka eller avfärda Claes trovärdighet. De tänkte aldrig på att fråga om den primitiva statusuppdateringen var menad för henne. #alltduälskarkantasifråndig.

”Har du fått sova?” frågade hon.

”Det går bättre nu,” sa han. Läkarna hade varit tveksamma till att skriva ut sömnmedel men när ingenting annat hade funkat så fick han Imovane. Det var obehagligt för när han sov med hjälp av sömnmedel låg han alltid på rygg, helt stilla, precis som när han var i koma.

Hon hade suttit bredvid honom på sjukhuset, medan han fortfarande låg i koma, och tänkt att om han inte vaknade så skulle hon hämnas. Sedan hade hon suttit bredvid honom på sjukhuset, när han hade vaknat som en förändrad människa, och börjat fundera på att hämnas. Men hon var ingen våldsam människa. Hennes grundinställning till allt i livet handlade om individens frihet och alla hennes större beslut genom åren, dåliga som bra, hade baserats på längtan efter frihet. Till och med steget att gå in i ett regelrätt parförhållande med Claes hade varit ett beslut baserat på hennes frihetslängtan. Singellivets eviga dating och jakt efter tillfälliga partners hade snabbt känts som något som mer höll tillbaka hennes utveckling. Det faktum att hon tillslut inte kunde skilja en helg från en annan såg hon som ett bevis på att ingenting hände i hennes liv. Studentlivets konstanta fylla med korridorsfester och ångestfyllda morgnar i olika sängar i små trånga rum, som alla såg mer eller mindre likadana ut, bredvid killar som alla mer eller mindre hade samma dåliga andedräkt, blev snabbt uttjatat. Åtminstone efter ett par år. Så hon hade börjat se sig om efter något mer permanent, någon som kanske hade samma mål som henne, som hon kunde dela resan med. Det var inte så att hon satte in en kontaktannons i tidningen (det var ett annat årtusende, nätdating var inte standard ännu) eller letade med ficklampa efter en pojkvän. Hon trivdes med singellivet och hade inte bråttom att gå in i ett seriöst förhållande, hon gick inte runt och kollade av killar efter en lista. Hon hade ingen lista, eller, jo det hade hon:

Se bra ut.
Vara smart.
Vara rolig.
Dela hennes intressen (framtid inom media och/eller kommunikation).
Vara intressant och beläst.
Kunna tillfredsställa henne (självklart).
Kunna försörja sigsjälv (han behövde inte vara rik men hon var inte intresserad av den heterosexuella medelklasspoeten som satt och klinkade på sin gitarr och tog några svartvita bilder med kameran och förväntade sig att hans partner skulle försörja honom medan han funderade på hur han skulle formulera första meningen i sin generationsroman).
Vara hyfsat formbar.
Inte vilja ha barn.

Det var inte så att hon hade skrivit ner det någonstans, utan det var mer några små enkla krav som hon mer eller mindre medvetet checkade av alla hon träffade mot. Och tillslut hittade hon honom. I Lund av alla platser. Claes var allt det där och lite till. Ett jävla kap om hon fick säga det själv, och nu hade någon skit tagit honom ifrån henne.

Hon var ingen våldsam person till vardags, men det var inget att hänga upp sig på. If you can think it, you can do it, som en av hennes pinns löd (på bilden till stod en tjej i löparkläder vid början av en stig som ledde fram till ett berg i bakgrunden). Det viktiga var att inte göra för stor sak av det. Det var bara ett projekt som vilket som helst, och projekt var hon van att driva. Hon var en fantastisk projektledare som kunde anpassa sin personlighet efter vad situationen eller projektet krävde. Behövdes det en social mästare som var trevlig mot alla och som kunde coacha och ge feedback, då var det hon som gjorde det. Behövdes det en diktator som tvingade alla att göra vad de blev tillsagda, vare sig de ville eller ej, så var hon den. Vad än ett projekt behövde så anpassade hon sig. Förändrade sig. Hon var en dynamisk och flexibel, social och transparent synergieffektsskapare – och hon drev alltid alla projekt i mål. Om det här projektet krävde att hon blev våldsam, så var det våldsam hon skulle bli.

Efter det kom nästa projekt: att restaurera den där suckande klonen framför henne. Som satt med tom blick och stirrade ner i det mörka kaffet, och ömkade för sig själv. Det var nästan så att hon väntade sig att han helt plötsligt skulle förvrängas likt bilden när man skiftade kanal i TV-apparter på 1950-talet. Bara dras ut åt båda sidorna med ett litet surr och sedan gå tillbaka till normal igen. Hennes Claes fanns där bakom någonstans och hon skulle locka fram honom igen. Om han någon gång skulle deppa ihop så skulle det vara hon som bestämde när och varför, inga ligister med plastpåsar och järnrör, eller vad de använde. Det här var hennes förhållande, hennes liv och hennes värld, så det var hon som bestämde, och hon bestämde att allt skulle vara bra igen. Hon skulle göra det bra och hon skulle göra det innan det började märkas utåt att något var fel. Hon skulle hålla skenet uppe, medan hon lappade ihop allt. Men ett projekt i taget.

”Kom,” sa hon. ”Vi går ut.”

KlonClaes såg upp från sitt kaffe och drog in luft genom näsan, såg ut att överväga förslaget. ”Jag vet inte,” sa han.

”Jo, kom igen. Du kan inte sitta här inne och uggla hela dagarna,” sa Sara.

”Jag ugglar inte,” sa KlonClaes.

”Nej, men du får lägga av med det i alla fall,” sa Sara.

”Jag gör ju inget, man kan inte lägga av med inget. Du måste göra något för att kunna sluta med det,” sa KlonClaes. Det här var en klassisk Claes konversation, förutom att förut hade han sagt det på skämt, för att dryga sig och få henne att skratta. KlonClaes sa det för att irritera, för att dra henne närmare hans avgrund.

”Men om du inte gör något och sedan slutar med det så borde det bli något. Två minus blir ett plus,” Sara höll ut sina pekfingrar som minustecken och la sedan ihop dem till ett plus och log mot honom.

”Var vänlig och sluta med det du inte gör,” sa KlonClaes.

”Bara om du lovar att inte sluta med det du inte gör, och hur som helst så tycker jag att du ska undvika att inte gå ut,” sa Sara. KlonClaes log ett knappt synbart leende.

”Var det ett leende?” frågade Sara.

”Nej,” sa KlonClaes och sprack upp lite mer.

”Jooo!” sa Sara. ”Du ler, det är ett leende.”

Han skrattade, och sedan la han huvudet på sned och log. Han såg mot henne och hans läppar spändes och började darra.

”Det är okej Claes,” sa hon. Han såg ner i bordet och gav ifrån sig konstiga ljud när han försökte kväva gråten. Under andra omständigheter hade det varit komiska ljud men nu skakade hela hans kropp medan han såg ut att krympa framför henne. Sara reste sig och gick runt bordet, när hon omfamnade honom var det som att han kom upp från under vatten och äntligen kunde andas och han nästan kräktes ut gråten. Hon visste inte vad hon skulle göra mer än att bara stå där och vänta tills han lugnade ner sig.

”Kom,” sa hon en lång stund senare när han slutat gråta och satt helt avslappnat i hennes armar. ”Vi går ut.”

”Okej,” sa han. ”Jag måste bara gå på toaletten.”

Hon återgick till sin blogg, kollade besöksstatistik, rensade spam och försvann in i internet en stund. Hon såg upp från skärmen när hon hörde en duns. Hon visste inte hur lång tid det hade gått men en halvtimma kändes inte otroligt. Kanske längre.

”Claes?” ropade hon.
Inget svar.
Hon reste sig och gick bort till badrummet. ”Claes?” försökte hon igen medan hon knackade på dörren. ”Är du okej?”
Inget svar.
”Amen vafan, Claes? Svara om du hör mig.” Hon bultade på dörren, men ingen respons kom från andra sidan.
Hon gick bort till köket och hämtade en tesked som hon använde för att låsa upp dörren. Hon hittade honom i fosterställning på golvet. På tvättstället låg två tomma kartor Imovane.
”Du är så oduglig nu för tiden,” sa hon till den lealösa kroppen, ”det där är väl inte ens tillräckligt för att ta livet av sig?” Hon kände efter puls och hittade den, även om den var låg.
Hon lappade till honom hårt över kinden. ”Claes!”
Ingen respons.
Hon klev över honom och försökte lyfta den avslappnade kroppen med en Heimlich-liknande manöver så att han skulle hamna i sittande ställning. Tappade honom en gång så att han slog huvudet i toalettstolen. ”Sorry,” viskade hon och började om. ”Fucking déjà vu.”
När Claes väl satt upp, lutade hon honom framåt och stoppade in sina fingrar så långt ner i halsen på honom som hon kunde. Han ryckte till när kräkreflexen satte in och hon tryckte ner fingrarna ytterligare lite till för att försäkra sig om att han skulle kräkas. Hon visste att det var fel, att hon borde ringa 112 istället men hoppades att det här skulle funka eftersom han fortfarande andades. Hon hade hoppats på att hinna undan med armen innan kräket kom upp men det gjorde hon inte. Medan han spydde försökte hon göra en riktig Heimlich på honom så att allt skulle tryckas ut. Därefter var hon tvungen att se så att pillerna hade åkt ut och fick luta sig över hans spyor. Hon hann se dem utspridda bland frukostkaffet, och det kladd som var hans frukostbullar, innan stanken satte igång hennes egna kräkreflexer och hon fick kasta sig över toalettstolen och säga hej då till frukosten.
Hon svor tyst. Släpade in honom i duschen och lät kallvatten regna över dem båda. När det värsta kräket var sanerat påbörjade hon det omöjliga med att få av honom kläderna samtidigt som hon försökte väcka honom.
”Hör du mig Claes?” sa hon och drog i ena ärmen på hans tröja. Han gav ifrån sig ett hummande stön som hon knappt visste om det var en respons eller ej, men det var ett livstecken i alla fall. Hon piskade till honom över ansiktet ännu en gång, och sedan en gång till bara för att det kändes skönt. Han mumlade något ohörbart och hon återgick till att slita av honom tröjan. På något sätt lyckades hon krångla av alla kläder, både på sig själv och Claes och stängde andfådd av duschen. Hon rev åt sig några handdukar och använde dem för att snabbt torka upp kräket från golvet, innan hon släpade ut honom och satte honom mot väggen mellan duschen och toaletten.

I sovrummet klädde hon på sig trosor och en t-shirt och slet åt sig ett par kalsonger till Claes. Sprang in i köket och väckte datorn och klickade på publicera på bloggen och kontrollerade så att det inte blivit något fel. Början på resten av våra liv, var rubriken. Därefter kom bilden och sedan texten.

Vilken härlig morgon, jag älskar att äta frukost med C medan morgondiset övergår till klart dagsljus och sedan kanske sticka ut på en gemensam springtur…

Hon slutade läsa och gick tillbaka till badrummet. Hon skulle gå runt med honom i lägenheten tills han vaknade och nyktrade till. Det skulle ta timmar.

 

Tillbaka till toppen


6. Hur man rullar en joint

Steg 1.

Det visade sig att Sofie visste allt om hur man rullade jointar. Först frågade hon Jenny om de hade Rizzla eller annat rullpapper hemma. Jenny sa att hon inte visste men började leta.

”Skit samma,” sa Sofie och bad om en cigarett. ”Alla, ta en varsin cigarett och gör som jag.”

Sofie placerade cigaretten mellan tummen och pekfingret, med filtret mot taket, och rullade den sakta mellan fingrarna så att tobaken ramlade ut. De andra följde hennes exempel.

”Försiktigt så att ni inte förstör pappret,” sa hon.

Steg 2.

När all tobak låg på bordet framför dem drog de fingrarna efter den tömda hylsan så att den återfick sin form. Sofie instruerade dem att sopa ihop de uttömda tobakssmulorna i små högar framför sig, sedan gav hon dem en varsin, något mindre, hög av marijuanan.”Nu tar ni cigaretten i munnen och suger upp gräset i den.”

Det var tungt att suga genom filtret och Therese blev nästan yr av ansträngningen. Hon hade bara gjort en tredjedel av Sofies mängd när de fick instruktionen att då och då knacka filtersidan mot bordet för att packa det nya innehållet hårdare i cigaretten. Efter det var det ännu svårare att få upp resten.

”Vilken teknik du har Sofie,” sa Malin. ”Nu förstår jag vad alla killar är ute efter”

”Kul Malin,” sa Sofie. När de inte orkade dra in mer pillade ner det sista för hand och packade försiktigt med hjälp av en tändsticka.

Steg 3.

När de fyllt sina cigaretter så gott de kunde kontrollerade Sofie att de var ordentligt packade, sedan tvinnade de toppen så att den förslöts.”Är vi färdiga nu? Får vi röka?” frågade Jenny.

”Om vi röker nu kommer filtret att stjäla en massa THC och det vill vi inte om vi ska bli höga.” sa Sofie.

”Fan vad du kan,” sa Therese. ”Du vet säkert vad THC står för också.”

”Tetrahydrocannabinolja,” sa Sofie. ”Hurså?” Hon såg upp mot de andra. ”Vad skrattar ni åt?”

Steg 4.
De rullade ut filtret på samma sätt som de tidigare rullat ut tobaken. Sedan tvinnade de den delen något också, tillräckligt mycket för att inte dra i sig cannabisflingor men ändå så att röken skulle kunna flyta fritt ner i deras lungor.
Steg 5.
”Sådär ja,” sa Sofie, ”nu har vi en varsin pinne. Nu återstår bara att fukta läpparna,” hon slickade sig demonstrativt kring munnen, ”och sedan dra igenom den såhär.” Hon drog cigaretten mellan läpparna så att den fuktades. ”Så att den inte brinner för snabbt.” Hon såg sig om i rummet och log mot dem. ”Nu. Får vi röka.”

 

Tillbaka till toppen


7. #FTW

”Det är ingen fara,” sa Sara långt senare och höll hårdare kring KlonClaes. Det var en solig lördagseftermiddag. Perfekt för en promenad med sin älskade till någon hipp uteservering där man kunde ta en selfie genom ett halvfullt vinglas. Hade du sett dem på håll hade du tyckt att det såg romantiskt ut, ett lyckligt par som promenerade tätt intill varandra bland ankorna och gässen i Pildamsparken. Det vill säga, om du hade kunnat bortse ifrån att mannen såg sig över axeln med jämna mellanrum, som om han visste att de var förföljda men inte kunde se den som skuggade dem. ”Det är okej.”

”Nej, förlåt,” sa KlonClaes. Hans käke satt ihop med hjälp av en stålvajer och han pratade fortfarande med sammanbitna tänder. ”Jag vet inte vad som flög över mig, jag hade pillerna där framför mig och plötsligt blev jag bara så ledsen och, det var dumt gjort, jag vet, det var…”

”Ja, det var dumt,” sa Sara. ”Fattar du inte hur rädd jag blev?”

”Jo, det var dumt,” KlonClaes såg upp från marken och rakt mot henne för första gången sedan han hade återfått medvetandet och nyktrat till. ”Jag vill inte dö, jag vet det nu, men det var bara, liksom, jag ville inte leva heller. Fattar du?” Hon sa inget, bara såg mot honom och väntade på att han skulle fortsätta prata. ”Du får inte ta det personligt, det hade inget med dig att göra. Det var bara jag som, jag är så jävla låg Sara. Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns som jag bara är en börda för dig nu för tiden, som att jag är i vägen för oss båda.”

”Du är inte i vägen,” sa Sara. ”Den här incidenten kom i vägen, den är ett farthinder som vi inte riktigt har kommit över ännu. Men det är bara ett hinder, vi kommer att ta oss över och sedan kan du få upp farten igen. Men du får inte ge upp.”

KlonClaes såg sig omkring, följde en and som landade i dammen med blicken. ”Jag hör vad du säger, och jag vet att du har rätt. Det du säger är sant, det är så man ska se på saken. Och innan, om det hade gällt någon annan, hade jag givit samma råd. Kom över det, övervinn, gå vidare, klättra. Uppåt och framåt. Men jag kan inte känna det. Fattar du?” Sara kunde inte påstå att hon förstod men nickade bara så att han skulle fortsätta. ”Vissa morgnar vaknar jag med liknande ord i huvudet, min hjärna säger åt mig: res dig Claes, vänd på situationen och gör något positivt av det. Vi kan inte rå för vad som händer oss i livet men vi är alltid ansvariga för hur vi tar oss vidare, bla bla bla. Men hjärtat och själen lyssnar inte, där känns allt bara meningslöst och tomt. Mer än tomt, för tomt betyder att det finns någon sorts behållare som kan fyllas, men i mitt hjärta, i allt som inte är det intellektuella jaget, känner jag ingenting.” Det såg ut som att han skulle börja gråta igen och nu var det Saras tur att oroligt se sig om så att ingen de kände såg dem. ”Jag menar, vad är meningen Sara? Varför ska man ägna halva livet åt att skapa smarta betallösningar för konsumenter och finurliga sätt att smyga in reklam i människors vardagsliv, om allt det ska leda till är att du blir misshandlad så att du skiter på dig och nästan dör?”

”Men det är ju två helt orelaterade saker,” sa Sara.

”Är det? Det finns en definitiv gemensam nämnare,” sa KlonClaes.

”Vadå? Du? Du måste förstå att bara för att de angrep dig som person, så var det med all sannolikhet inte personligt,” sa Sara.

”Jag önskar det var så enkelt som du får det att låta,” sa KlonClaes.

”Det kanske inte är enkelt, men det är inte omöjligt, det är inte värt att sluta leva för,” hon drog honom mot sig. ”Det är ju du och jag, tillsammans FTW.”

”Jag vet att det betyder For The Win för dig,” sa KlonClaes, ”men för mig är det mer Fuck The World.”

”Samma sak fast olika, det är du och jag For The Win eller Fuck The World, tillsammans kan vi göra båda. Du blir vad du tänker,” sa Sara.

”Eller vad du känner,” sa KlonClaes, ”och jag känner inget.”

”Du måste försöka släppa det,” sa hon.

”Jag vet att jag borde göra något, ta tag i mitt liv och så,” sa KlonClaes. ”Men jag kan inte. Och det faktum att jag inte kan, gör mig bara mer frustrerad, mer deprimerad och det blir bara ännu jobbigare för jag får skuldkänslor över att jag inte klarar av att ta tag i något och allt bara samlas på en stor hög av krav tills jag bara vill lägga mig under täcket och hoppas att högen försvinner.”

”Börja med en liten sak,” sa Sara. ”Och när du har bockat av den så tar du en ny sak. Baby steps.”

”Sedan kan jag inte släppa det,” sa KlonClaes. ”Varför mig? Varför var de ute efter mig?”

Sara suckade. ”Du får inte ta det personligt. Det var en bilolycka, tänk så.” Hon drog honom närmare sig. ”Du bara råkade vara på fel plats vid fel tid. Det är allt.”

”Men de sa mitt namn,” sa han.

”Du vet inte om det var ditt namn de sa. De sa någonting, och i efterhand har din hjärna försökt forma det till något som känns logiskt för dig,” Sara försökte låta så säker som möjligt. ”Det är som när de har flera vittnen till ett brott, då får polisen ofta in olika uppgifter angående färger på kläder och så från olika vittnen. Alla lika säkra på sin sak, han bar en lila tröja, han bar en blå tröja, en grön. Du kan inte lita på dig själv för av naturliga skäl kunde du inte fokusera på detaljerna.”

De gick tysta en stund, kollade på motionärerna som sprang förbi i sina tighta superhjältekläder, kloner de också, med hjärnorna kopplade via pluggar i öronen till en minidator monterad på armen, som i sin tur var i kontakt med en satellit som styrde deras rutt via gps.

Till kvällen skulle hon ansluta sig till dem, tänkte Sara, koppla upp hjärnan mot telefonen och springa till en Cardio-spellista från Spotify. Pumpa ut endorfiner i kroppen och bara låta den fysiska utmattningen vara målet. Hon älskade att springa och att simma, de var i grunden samma kombination av instinkt och disciplin. Känsla och rationalitet i perfekt harmoni. Som en målning av Mark Rothko. Det var inte att det var minimalistiska sporter, för Sara var de bortom det. Minimalism var en medveten posering, ett avskalande för att synas mer, där de strikta reglerna blir viktigare än vad du vill åstadkomma. Minimalism var sådant som fick människor att köpa mockasiner i 2000 kronorsklassen och kalla det för att springa barfota, eller ställa ut en omålad duk och kalla den Hyllning till kreativiteten. Fast på Latin. Rothko hade också ett strikt regelverk i sitt måleri, men det fanns där för att han, i rak motsats till minimalismen, inte skulle behöva fokusera på detaljerna utan istället kunna fånga den mänskliga sinnevärldens komplexitet i två olikfärgade rutor, placerade ovanför varandra. Precis så hade också löpning det rationella regelverket, en fot framför den andra, som bar dig till något annat, till något som var ren känsla.

”Vad tänker du på?” frågade hon.

”Vet inte. Det är som att jag har en hjälm av mossa på mig,” sa KlonClaes och gjorde en hjälmrörelse över huvudet med båda händerna. ”Huvudet är tungt och allt går liksom på halvfart.”

”Ska vi gå till konsthallen?” Hon visste redan vad svaret skulle bli, men hon frågade ändå.

Han låtsades överväga idén innan han tillslut sa nej. ”Vi kan väl gå hem nu, jag skulle behöva vila lite.”

Hon släppte iväg honom en bit och tog sedan en motljusbild på hans rygg, med Pildammsparken i bakgrunden. Hon valde ett svartvitt filter. Underbar dag med finaste, kreativaste C, skrev hon under bilden medan de sakta började gå hemåt. #lycka #happy #lovelifelivetolove.

 

Tillbaka till toppen


8. Stoned is the way of the walk

Therese och Malin hade just kommit på att de stått och väntat på grön gubbe vid övergångsstället trots att det var helt tomt på trafik. Av någon anledning var det här det kanske mest komiska de någonsin varit med om och de fnittrade medan de lunkade över vägen. Malin tog en klunk ur ölburken de delade på och sa att hon var sugen på godis.

”Kom nu,” sa Therese och drog Malin över vägen. Hon var orolig att de skulle bli alltför sena till konserten. Att prova droger hade dragit ut på tiden och det hade slutat med att de rökt upp hela påsen för Henrik. Therese hade fascinerats av den täta röken som bildades och la sig som en dimma i rummet.

Första cigaretten hade hon inte känt någonting, inte andra heller och hon hade börjat undra varför folk ens rökte marijuana över huvud taget – det gav ju inget. Men så, någonstans när den tredje hemrullade ciggen vandrade runt i gruppen, började hon känna en skönt avslappnad känsla. En insikt om att allt var bra. Hennes vänner var bra och hon själv kände sig fantastisk, men inte på det där jag är bäst i världen viset, som av whisky, utan mer världen är bäst. Hon var glad att de alla bestämt sig för att prova på, allt hade blivit roligare efter och det var som om banden mellan dem stärktes genom det gemensamma lagbrottet. Hon kunde inte ens vara arg på Sofie längre. Plötsligt förstod hon varför alla blev knarkare omkring henne, vad spelade det för roll om man var arbetslös och bodde kvar hos mamma och pappa om man mådde så här? Efter att den fjärde cigaretten var upprökt var berusningen ett faktum.

”Åh,” sa hon.” Jag känner mig högre än högstadiet.” Alla skrattade. Hon kände sig yr och svag i hela kroppen, fast på ett skönt sätt som hon aldrig varit med om tidigare.

Nu hade de tagit sig över båda vägarna i korsningen och var på rätt väg i riktning mot Kungen, Jennys hus låg inte mer än 300 meter bakom dem men Therese tyckte att det kändes som om de varit ute i 20 minuter minst.

”I den här takten kommer vi missa spelningen,” sa hon. Malin tog en till klunk av ölen och gav den till Therese, rapade med öppen mun och frågade vad klockan var. Therese visste inte.

”Det är ju inte spelningen vi går dit för,” sa Malin. Therese höll med men tyckte ändå att det kunde finnas en poäng med att vara där i tid. Särskilt som de, eller hon, var tvungna att betala inträde. Malin hade nästan ångrat sig på festen så Therese hade lovat att betala hennes inträde.

”Kungen,” suckade Malin för kanske tionde gången under kvällen. ”Ska vi verkligen gå dit? Det hänger bara en massa svartklädda depprockare och punkare där.

”Inte bara, några hip hoppare och skateare också,” sa Therese.

”Åh. Jippi,” sa Malin och gjorde det tydligt att det inte förbättrade situationen på något sätt. och sedan sa hon ”Oj,” och stramade upp sig så att hon såg nykter ut.

En polisbil kom glidandes och Therese försökte diskret gömma ölburken och se nykter ut. Hon blev nojig, hon kunde inte polispsykologi. Hade aldrig haft anledning att tänka på sånt. Nu visste hon inte om hon skulle möta polisernas blickar, som penetrerade henne likt ett övergrepp kändes det som. Eller skulle det få henne att verka skyldig? Skulle hon undvika blickarna och låtsas som att hon inte ens tänkte på att det var en polisbil som åkte där? Kanske, men var det inte redan för sent för det? Om hon nu höjde blicken från gatan och såg mot dem, skulle hon le eller se allvarlig ut. Hon visste inte. Om de hade sett ölburken och var på det humöret så kunde de stanna, och då skulle de kanske märka på dem att de hade rökt på, och vad skulle hända då? Tusen skräckscenarion gick genom huvudet och hon sneglade mot Malin som gick och försökte se nykter och oberörd ut på ett alldeles för uppenbart sätt. Therese tänkte att om hon såg lika uppenbar ut så var det kört. Hon vände blicken bort från Malin och såg mot polisbilen, som redan hade kört förbi och var påväg mot en annan destination. Stunden var över, paniken la sig och hon kände sig löjlig som hade blivit så nervös. Malin fnittrade bredvid henne.

”Hade varit jobbigt om de stannat och hittat den här,” hon producerade en joint ur fickan och drog den under näsan.

”Jag trodde vi hade rökt alla?” sa Therese.

”Jag smugglade undan en tidigt,” sa Malin, ”tänkte att det kunde vara kul för oss.”

”Kunde ha blivit lite väl kul,” sa Therese.

”Ja, det är bäst vi gör oss av med den snabbt,” sa Malin.

De svängde in vid en skolgård och hittade en bänk där de kunde fortsätta med sin nyfunna hobby.

”Jag skulle kunna tänka mig att göra det här till en vana,” sa Malin efter att hon tänt jointen och dragit i sig några bloss.

”Ja förutom att man har sett vad det kan leda till,” sa Therese. ”Det börjar så här, lite trevligt, två personer sitter och feströker i sina finkläder, småpratar om allt möjligt och mår bra. Men ge det ett halvår och plötsligt sitter vi här, klädda i t-shirts av hampa med stora marijuanalöv tryckta över bröstet och diskuterar olika sätt man kan få i sig rökat på. Vi kommer börja intressera oss för odling för att kunna ta fram vår egen cannabissort och för bakning och matlagning baserat på marijuana.”

”Är det sant,” sa Malin med spelad förskräckelse.

”Ja, du ska se,” sa Therese, ”inom ett år är du en fullfjädrad hemmafru.”

”Shit, hade de berättat det här i skolan hade jag aldrig provat,” sa Malin. ”De försökte skrämmas med att det kunde leda till tyngre droger, när allt de hade behövt säga var att det var inkörsporten till ett liv som husmor.” Hon räckte ciggen till Therese.

”Ja, vi får vara försiktiga, så vi inte slutar som dåligt klädda husägare,” sa Therese.

”Ute i trädgården, klädda i mysbyxor och T-shirts med barnmat och annat kladd på, skitsnackandes över häcken som två,” Malin började fnissa, ”lobotorobots.”

Några killar i slitna jeans och stora huvtröjor stod och rökte utanför ingången till Kungen. Therese kunde riktigt känna hur de klädde av henne och Malin med sina blickar men hon brydde sig inte. Malin frågade om konserten hade börjat och de fick reda på att de missat förbandet, men inte riktigt missat något, och att Parole skulle börja spela om tio minuter.

”Gillar ni Parole?” frågade en av killarna skeptiskt.

”Vi älskar dem,” sa Malin och killen nickade imponerad.

De lämnade killarna vid ingången och gick undan för att dricka upp det de hade med sig. Malin sa att hon kanske gillade skatekillar ändå.

”Vad är det för band som vi älskar egentligen?” frågade Malin.

”Ingen aning” sa Therese och ryckte på axlarna. ”Några Umeåveganer kanske? Som skriker ut sin ilska över tvåakordslåtar.”

Granne med Kungen, på samma tomt, låg ett stort trähus som säkert hade varit lägenheter för de första verksarbetarna men som nu var replokaler för Björksätras många lokala band. Baksidan blickade ut mot ett par järnvägsspår och var den ideala platsen om man ville undvika nyfikna blickar. De satte sig på en bänk som någon eller några uppenbarligen stulit från en park och burit dit.

Malin hade med sig en 50 cl petflaska till hälften fylld med hembränd sprit och citronfanta. Hon tog en klunk och gav sedan Therese flaskan medan hon grimaserade med hela ansiktet. Therese gjorde samma sak.

”Åh, fy fan va illa,” sa hon och tvingade tillbaka kväljningarna.

”Ja,” sa Malin, ”men vi måste skynda oss om vi ska se konserten.”

Therese tog en till klunk och konstaterade att det bara smakade sprit. ”Vi skulle ha haft chips eller något att dölja smaken med” sa hon.

Malin tog flaskan, reste sig upp och drack sedan hälften av det som var kvar medan hon höll för näsan. När hon var färdig räckte hon flaskan mot Therese och såg ut som om hon skulle kräkas. Hon stampade i backen och blundade. Munnen vars läppar vanligtvis var fylliga var nu ett smalt sträck som släppte ur sig små kvidande ”Mmm, mmm”. Efter en stund lugnade hon ner sig och såg triumferande mot Therese. ”Det är ditt som är kvar.”

Therese tittade på den grumliga vätskan i flaskan, tvekade en stund, kände redan kväljningarna men förde ändå mynningen mot sina läppar. Citronfanta var den bästa läsken för att dölja sprit, problemet var att hon inte kunde dricka den som läsk längre eftersom hon tyckte att den smakade hembränt. Så på det viset hade läsken förlorat sin kraft som groggvirke, det var som att dricka sprit med sprit. Hon tippade upp botten och såg hur vätskan sträckte ut sig mot öppningen. För att undvika så mycket smak som möjligt försökte hon hålla ned tungan och öppna upp vägarna ner i magen, men det hjälpte inte. Den unkna smaken av mäsk stannade kvar även efter hon hade svalt.

”Jag måste kräkas,” sa hon och reste sig från bänken.

”Neej, gör inte det.” sa Malin. ”Andas lugnt, så här:” Malin demonstrerade hur hon skulle ta djupa andetag genom näsan och Therese följde hennes exempel. Hon gick bort och lutade sig mot ett träd ifall allt skulle komma upp igen men efter en stund slutade kroppen protestera och accepterade giftet.

Therese spottade. ”Ibland undrar jag varför man dricker hembränt,” sa hon. ”Det smakar fan inte gott.” Hon spottade igen. Illamåendet hade gjort henne trött och hon önskade att hon hade något godis att ersätta smaken av dålig sprit i hennes mun.

Malin plockade fram en till joint som hon tydligen snott med sig från festen, den här var smalare än de innan. ”Vet du inte det?” sa hon.

”Vadå?” sa Therese och spottade.

”Varför man dricker hembränt,” sa Malin.

”Ibland undrar jag,” upprepade Therese.

”För att bli full,” sa Malin.

”Ja men till vilket pris,” sa Therese.

”Till varje pris,” konstaterade Malin och tände jointen.

”Tycker inte du att den här livsstilen börjar kännas som att vi bara upprepar samma sak om och om igen,” sa Therese.

”Vadå?” sa Malin oförstående medan hon höll tillbaka röken i sina lungor.

”Äh, inget.” sa Therese och tog emot jointen. ”Jag känner bara att det borde finnas något mer.”

”Sluta dröm Therese, vad skulle det vara?” sa Malin.

”Jag vet inte,” sa Therese. Men hon hade en vag idé. Hon kunde inte formulera den, ens som en tanke och än mindre i ord, men den fans där. Långt bak. Likt en instinkt. Kanske var det nedärvt. Hon var född i Björksätra men hennes föräldrar hade flyttat dit från Uppsala när hennes pappa fått en anställning. Nu var det Uppsala hon tänkte på när hon fantiserade om en väg ut. Hon hade aldrig känt sig hemma i Björksätra. Kanske var det för att Uppsala var hennes egentliga hem – precis som en del andra generationens invandrare kände ett band till sina föräldrars hemland. Eller som vissa svarta amerikaner fortfarande såg sig som afrikaner trots att deras släkt varit i USA i fyra, fem generationer. ”Jag skulle bara vilja ta hela vårt kompisgäng och flytta någon annan stans. Testa något nytt.”

”Therese, du får snart byta kassett i den där bandspelaren. Du säger samma sak om och om igen,” sa Malin. ”Sluta prata om det. Gör det! Jag kan följa med dig.”

Therese sken upp. ”Är det sant? Hänger du med och pluggar någonstans?”

”Varför inte,” sa Malin. ”Jag kan tänka mig att läsa någon kurs. Studenter festar mycket.”

”Då gör vi det!” sa Therese. ”Vi sticker till Uppsala. Jag slutar tjata om det och så gör vi det.”

”Okej,” sa Malin och skrattade. ”Men nu måste vi nog gå in om vi ska se konserten och hitta den där killen.”

Kungen var inget stort ställe. Om det någon gång skulle vara fullsatt så var det kanske 150 pers i lokalen. Nu var det kanske 60 personer men det var tillräckligt för att det skulle vara packat framför scenen. En av medlemmarna i Parole hade kommit ut och plockat upp sin bas. Nu stod han och fingrade på den och såg ut som att han undrade varför inte de andra i bandet kom ut.

”Jag tror vi får gå in för det här helhjärtat om det ska vara kul,” sa Malin nära Thereses öra. ”Vi får intala oss att vi gillar det här.” Therese log och nickade. Hon kände sig enormt berusad och hela världen var insmord i vaselin. Känslan var någonstans mellan dröm och verklighet men hon gjorde sitt bästa för att se ut som om hon hade koll på situationen.

Någonstans i klungan framför scenen var Tommy. Therese försökte lokalisera honom men kunde inte. Vad skulle hon göra om hon såg honom? Skulle hon vinka och hoppas att han kom fram eller skulle hon gå fram själv? Det sista var bättre, hon var ingen mes och det var ju han som bett henne komma dit. Men vad skulle hon säga? Tänk om hon gick fram och inte fick ur sig ett ljud, bara stod framför honom och hans kompisar och gapade som en utvecklingsstörd.

Publiken började jubla och applådera, på scenen kom resten av bandet ut. De var klädda i skjortor eller T-shirts och jeans. Det var som att de hade lagt ned mycket tid och tanke på att se så vanliga ut som möjligt, det enda som skiljde dem från sin publik var att de stod på en scen och bar instrument. De var inte som 80-talets hårdrockare som verkligen bar scenkostymer. Nuförtiden hade det tagits över av technoakterna som gärna bar scenkläder inspirerade av säkerhetskläder från kärnkraftsverk eller annat arbete med radioaktivt avfall. Men spelade man punk eller rock så var det en sorts anti-kostym som gällde.

En gång hade hon snubblat över en biografi om konstnären Marcel Duchamp, på en av sina biblioteksarkeologiska expeditioner. Hon hade aldrig varit särskilt konstintresserad, aldrig hänförts av ett konstverk så som hon trodde att man skulle göra, men hon började läsa om Duchamp och plötsligt var hon uppslukad. Konsten i boken såg inte så mycket ut vid en första anblick, det var geometriska former på glas, linjaler som inte kunde mäta rakt och hur många målningar som helst av en kvinna som gick ned för en trappa, mer och mer abstrakt för varje målning. Det var när Therese började läsa som det blev intressant. Det var inte konstverken i sig, utan tankeprocessen som lett fram till dem som gjorde henne intresserad. När hon hade läst på om processen blev den en del av det färdiga konstverket, eller det färdiga verket blev en representation av de tankar och det arbete som lett fram till det. De var mer som medaljer efter ett lopp, eller som en avslutad bok i bokhyllan, mer ett bevis på att något genomförts än något med ett egenvärde i sig.

Efter det kunde hon se på Marcel Duchamps konst och bli hänförd. Den eftermiddagen hade hon känt sin egen mognad. Hon hade lärt sig själv att förstå konst, något ingen bildlärare lyckats med innan. Framförallt var det något Duchamp hade sagt om sitt skapande som påverkade henne. Duchamp var inte nöjd med konstvärlden och försökte avskilja sig från den i sin konst. Men han gjorde inte någon anti-konst, därför att vara anti något var att bekräfta det och därför också vara en del av det. Duchamp försökte istället göra en icke-konst. Therese gillade den inställningen och när hon läste meningen kände hon att hon förstod något nytt. Så mycket handlade om att vara anti något samtidigt som man var en del av det eller fostrades in i det. Nu undrade hon om Paroles scenkostymer var anti- eller ickekostymer, men mest undrade hon om hon skulle hitta Tommy och vad hon skulle göra när hon gjorde det.

 

Tillbaka till toppen


9. #Fwhoom

På natten, efter att KlonClaes hade somnat, smög hon upp och tog fram baseballträet ur gömstället i garderoben. Den mörkröda färgen gjorde att blicken sögs in i den dunkla reflektionen i ytan. I vardagsrummet hade de två stora fönster med utsikt över allén. Lamporna var fortfarande trasiga trots att stadskontoret lovat att de skulle fixas. Hon placerade sig mitt i rummet och svingade. Först mjukt för att se så att hon inte träffade något, sedan hårdare, och hårdare.
Hårdare.

När folk frågade varför man aldrig såg Claes längre sa hon alltid att han helt hade grävt ner sig i ett nytt spännande projekt. Att han knappt berättade för henne vad det handlade om men att det skulle vända upp och ner på vår syn på internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet om han lyckades driva igenom det. Att han som vanligt jobbade dygnet runt men ändå lyckades få tid över till henne, men att det var allt. Han höll på med något stort, han var fortfarande spännande och intressant. Precis som Sara. Hon målade en ny bild av honom, som den skapande gurun/entreprenören som isolerat sig från omvärlden till förmån för sin kreativitet. Bland en grupp människor som påstod sig hylla öppenhet och transparens, där allt skulle delas och redovisas samtidigt som det hände, hade det fungerat förvånansvärt bra. Claes kulturella kapital hade skjutit i höjden och folk var mer nyfikna på honom än någonsin. När han var redo så stod världen där utanför och väntade på dem.
Och redo skulle han vara snart.
Det behövdes bara lite träning.
Hon svingade.

Hon visste att kraften kom nedifrån, att hon skulle vrida på höfterna och låta överkroppen och armarna följa i en enda rörelse. Utanför var himlen lika mörkgrå som en miljon döda dataskärmar. Hon tog i allt vad hon kunde, lyssnade till ljudet som blev när träet trängde undan luften.
Fwhoom
Fwhoom
#fwhoom

Tillbaka till toppen


10. #Nattsjuka

Hon låg tätt bakom KlonClaes och försökte somna. Hon hade provat alla knep, läsa, onanera, göra anteckningar på framtida statusuppdateringar och blogginlägg, strösurfa på olika sociala medier, försökt lista ut vilka som var värda att satsa på och vilka som skulle dö ut snart. Börjat skissa på ett marknadsföringsprojekt som hon hade blivit tillfrågad att leda, för någon kulturinstitution. Hon hade försökt att bara blunda och försöka tömma skallen på tankar, men ingenting fungerade. Tillslut kom hon på sig själv med att göra det hon alltid gjorde när hon inte kunde sova. Hon tryckte sig tätt intill KlonClaes tills hon inte kunde känna var hennes kropp slutade och hans började. Det var hennes sätt att räkna får, ett sätt att skingra tankarna och döva nattsjukan. Det hade hjälpt henne att slappna av förut, och kanske kunde det få sömnen att finna henne igen. Om inte annat så var det något att göra.

Nattsjukan var när hennes tankar överröstade lägenhetens surrande och hummande. När gamla minnen plötsligt dök upp igen och högg hennes huvud inifrån likt en blixt av vita lögner, eller när varenda tanke hon hade var en motgång på tomgång. KlonClaes andades djupt i takt med lampan på hennes tunna bärbara dator och hon försökte synkronisera sin egen andning med dem. Och det var där, i övergången mellan två kroppar, i synkroniserad andning, som hon tillslut föll i sömn.

Tillbaka till toppen

Tillbaka till toppen


11. Rodeoclown

Längst framme vid scenkanten såg hon hans huvud studsa upp och försvinna. Det hade fyllts på med publik och det kändes som att det var fler än 150 personer intränga i salen. Bandet var inne på sin tredje låt och hon stod längst bak och försökte hitta honom i klungan. Längst fram dansade och hoppade en grupp på cirka tjugo personer och det var mitt i den hon plötsligt såg honom innan han svaldes av publiken igen. Han såg inte henne. Blicken var i hennes riktning men den nådde inte enda fram. Han var glad. Nästan euforisk, och sedan var han försvunnen igen.

”Där!” ropade hon och pekade mot platsen hon sett honom.
Malin nickade och log men förstod inte vad Therese ville.

”Ja,” ropade hon tillbaka.

Therese gick ut mot sidan av publiken i hopp om att kunna komma närmare mittenklungan utan gå in i den. Tommy skymtade förbi igen det såg ut som att han dansade med Jennys pojkvän.  Therese vinkade men han såg henne inte och snart var han åter uppslukad av publikhavet. Det var för få människor för att kallas ett publikhav. Kanske var det mer en publiksjö, eller en damm? Vad det än var så bar den otroliga naturkrafter inom sig. På kanten, där Therese stod, gungade det lätt. Längst ut gick det att stå still men trängde man sig in framför den första svartklädda raden så gjorde man bäst i att gunga med. Det fanns ingen plats för individualister här. Ville hon ta sig fram till Tommy var hon tvungen att jobba med strömmen. Hon kunde vänta med att gå fram till honom efter konserten. Men då skulle Malin vilja gå snart och de skulle bara få byta några korta ord. Hon ville att han skulle veta att hon var här. När han skymtade förbi nästa gång ropade hon men musiken svalde allt övrigt ljud. Hon hade inte ens hört sig själv. Om hon ville ha tag på honom skulle hon vara tvungen att dyka in i den här svarta bassängen av tyg, kött och svett. Hon hörde inte hemma där inne, det visste hon, chansen fanns att hon skulle irritera människor bara genom att finnas där, men hon dök in. Den första raden människor var den enda raden. Därefter var det bara en enhet i upplösningstillstånd. Människor hoppade upp och ned med ansiktena vända framåt mot bandet och nävarna pumpandes i luften. Skrek de? Hon visste inte. Allt var trummor, gitarrer, bas och sång. Hon tog ett steg närmare och började hoppa. Det var ren överlevnadsinstinkt som fick henne att göra det, om hon inte hoppade i takt med resten av klungan fick hon armbågar och kängor över sig. Endast genom att bli en del av den skulle hon kunna navigera genom den. Hon knuffades åt vänster, sögs med in i en glad dans med tre killar hon aldrig sett förut och plötsligt befann hon sig utanför klungan igen, fast på andra sidan från där hon gått in. Hon gjorde ett nytt försök, fast besluten om att ta sig igenom. Klungan hade inte känts lika hotfull på insidan som när man stod utanför och tittade in. Ingen ifrågasatte varför hon var där utan verkade bara glada över att fler ville dansa. Folk tittade överhuvudtaget inte så mycket på varandra. Det var inget självmedvetet poserande framför scenen, som på dansgolvet på ett vanligt uteställe. Här kom musiken och dansen i första hand.
Om man kunde kalla det för dans. Det var mer ett vilt och primitivt hoppande. Där varje individ blev en del av en större organism, vars liv var beroende av den pumpande pulsen från bandets rytmsektion.
”Tommy!” ropade hon när han skymtade förbi framme vid scenen men återigen dränktes hennes ord av musiken. Framför henne krockade en svartklädd tjej med en svartklädd kille och föll bakåt mot Therese som inte var beredd. Med den svartklädda tjejen i sin famn föll hon också, men det fanns ingenstans att falla och resultatet blev en dominoeffekt av människor som hamnade i en hög. Med Therese underst. Hon försökte resa sig men kunde inte röra sig. Båda hennes armar låg fast under olika personer. Hon kunde inte se sina ben men det var tungt över dem där de låg pressade mot golvet. Det värsta var trycket mot huvudet. Det kändes som om tre personer tyngde ner hennes ansikte mot golvet. Först blev hon förvånad. Känslan av att sitta helt fast, av att inte kunna röra sig det minsta, var helt ny och obekant för henne. Sedan kom paniken, hon satt fast, hon kunde inte röra sig och hon kunde inte andas. Hon skulle ligga här tills trycket blev outhärdligt och hon dog. Hon skulle dö! Inget litet: åh gud va pinsamt jag dör. Utan dö. På riktigt. Döden dö! Motherfucking die!

Trycket släppte. Musiken slog om från att vara någonting dovt i golvet till att åter vara överallt. Fyra händer lyfte upp henne och överallt var leende människor som hoppade. Det värkte i ansiktet men när hon förde handen dit upptäckte hon att hon också log. Hon var åter en del av den hoppande pulsen och alla människor i hela världen var vänliga. Lika snabbt som hon föll hade alla omkring samarbetat för att plocka upp henne och sedan… tillbaka till konserten. Ingen stor grej. Här tar vi hand om varandra. Varsågod fortsätt dansa.

Så hon dansade. Hon svettades och dansade. Försökte följa strömmen i riktning mot Tommy. Problemet var bara att han snurrade med samma ström fast längre fram. Om han bara hade sett eller hört henne.

Plötsligt var hon bara någon meter bakom honom. Hon kunde knappt tro det var sant. Han hade stannat vid scenkanten och hon närmade sig långsamt. Hon rörde vid hans axel samtidigt som han hävde sig upp på scenen och hon pressades in i det tomrum som blev kvar där han nyss stått. Tommy såg lycklig ut bland musikerna som inte verkade bry sig det minsta om att någon kom upp på scenen med dem. Han stod där och dansade i några sekunder innan han tog sats och hoppade ut över publiken. Hon följde hans färd genom luften tills han landade mjukt på en madrass av uppsträckta händer som sedan fraktade honom bakåt utom synhåll för henne. Själv var hon fast längst fram.

Hon hade två val, antingen fick hon stå kvar tills gruppen slutade spela eller gjorde en paus längre än några sekunder så trycket bakom henne släppte. Det andra valet var att gå upp på scenen och följa Tommys exempel. Det andra valet lockade lite, hon gillade musiken och var nyfiken på hur det kändes att kasta sig ut från scenkanten. Att lita på att människor hon inte kände skulle ta emot henne. Hon undrade om det skulle vara en erotisk känsla, med alla okända händer över hela sin kropp, eller om det var något helt annat, en känsla av att flyga? Hon skulle aldrig få veta, det fanns inte en chans att hon skulle gå upp på scenen inför alla dessa människor, och framförallt inte inför Malin. Hon ville ha Tommy, känna honom i sig, och det kunde vara värt några uppoffringar. Men det eftersnacket bland hennes vänner en stagedive skulle innebära, det var det inte värt.

När musikerna på scenen gjorde en paus lyckades hon tränga sig ut ur klungan och ta sig bort till Malin som roat stod och iakttog allt. Tommy syntes inte till någonstans.

”Har du roligt?” frågade Malin.

”Jovars,” sa Therese. ”Du borde prova, det är en skön känsla.”

”Tack jag klarar mig,” sa Malin. ”Kanske om det var ett bra band. Hittade du honom?”

”Nej, eller jo, jag såg honom,” sa Therese. ”Jag försökte få tag på honom, sedan rycktes jag liksom med och tillslut var det omöjligt att komma ut.”

”Kan vi gå nu då?” frågade Malin.

”Men jag har inte pratat med honom än,” sa Therese. ”Han vet inte ens om att jag är här.”

”Den här heter I’d rather be flag burning,” sa sångaren och publiken började jubla, det var tydligt att det här var deras hit. De började spela och klungan hoppade som en enhet. Malins läppar rörde sig.

”Va?” skrek Therese.

Malin lutade sig fram mot hennes öra. ”HITTA HONOM SÅ ATT VI KAN GÅ.”

Therese såg ut över klungan. Det var ingen idé. Hon kunde inte se honom och om hon såg honom kunde hon inte få tag på honom.

”Äh, vi går.” ropade hon.

”Nej, försök hitta honom så kan vi gå sen,” ropade Malin. ”Vi kom ju hit för hans skull så du måste ju åtminstone säga hej.”

Men för Therese var motivationen var borta, hon drog Malin i armen och började gå mot utgången. ”Vi går,” ropade hon. ”Jag orkar inte mer.” Kanske var det drogerna som gick ur henne. Eller kickade in, hon visste inte hur det funkade, men hon kände sig trött och tung. Tom på det sättet hon föreställde sig att skådespelare kände sig efter ett uppträdande. ”Vi går. Jag träffar honom någon annan gång.”

Tillbaka till toppen


12. @Emmasweetemma

Sara slog igen bakluckan och satte sig på förarsätet i sin metallicblå Volvo XC70, vad man skulle ha en fyrhjulsdriven cross country kombi i Malmö till kunde hon inte riktigt förklara, men hon hade hållit i trådarna kring den skånska delen av Volvos Sverigefilmer och fått ett bra pris tack vare det. Klockan var 10:10 och hon var försenad att hämta upp Emma vid lägenheten i Möllan. Malmö-Stockholm. 6 timmar enkel resa, inklusive eller exklusive paus beroende på vem som sitter bakom ratten.
Sara tänkte inklusive.

Emma slängde in en bag i baksätet. ”Du är en total sportgoth alltså” hon syftade på Saras klädsel som var svarta tights och en svart t-shirt med en dödskalle på. ”I love it!”
Sara satt framåtlutad med båda händerna vilande högst upp på ratten och följde sin passagerare bakom ett par solglasögon. Funderade på vad som var rätt svar.

”Det är en livsstil och jag lever den,” sa hon när dörren till passagerarsidan öppnades och Emma gled in och satte sin kind mot Saras och log mot telefonen som Sara höll upp för en selfie.

#sthlm nu kommer vi!!! Skrev hon och lade till #videtransparenta #unconference #inthecar och @emmasweetemma

Emma (@emmasweetemma), garderobsaktivist, vänstermiljonär, entreprenör och tränings/mediabloggare. Av någon anledning tänkte Sara alltid på en kentaur när hon såg Emma, som dagen till ära var klädd i svarta bomullsbyxor, vit blus och vita tygskor. Det var något grekiskt mytologiskt över henne och hon var musklig som fan.

Emma var det som mest liknade en vän i Saras gigantiska nätverk av kontakter. För Sara räckte det med Claes som fast punkt i livet, den riktiga versionen av honom alltså, resten av de sociala behoven hade hon arbetskamrater och ytligt bekanta till. Ju ytligare desto bättre. Större delen av hennes kontakter både på Facebook och LinkedIn var folk hon inte kände, och det var så hon ville ha det.

”Läget?” Frågade Sara.

Istället för att svara radade Emma rituellt upp fyra stycken 20 cl flaskor rödvin på instrumentbrädan. ”Du kör hela vägen dit så tar jag hela vägen hem?”

Det passade utmärkt, Sara misstänkte att hon skulle vara betydligt tröttare när de skulle tillbaka från unkonferensen om två dagar.

”Gott!” sa Emma och flinade stort.

Sara flyttade spaken från neutral- till körläge och satte foten på gaspedalen medan hon fotograferade vinflaskorna. Samtidigt som hon manövrerade bilen valde hon filter på Instagram och publicerade bilden med #färdkost och kommentaren ”@emmasweetemma laddar inför Stockholm.” Det brummade till i Emmas telefon och hon log när hon öppnade sitt Instagram.

”Outade du mig!” hon spelade förnärmad och började knappa på skärmen.

Sara nickade mot vinflaskorna. ”Ska du dricka de där nu?”

”Ja. Kanske. Nej. Jag vet inte.” Svarade Emma i snabb följd och med samma övertygelse i varje ord. ”Jag väntar nog en stund. Det är lite för tidigt än.” Det vibrerade i Saras telefon när Emma publicerade sin kommentar ”@saramurgaard nu korkar vi upp!”

”Så är du redo för livet transparent?” frågade Emma.

”Det ska bli kul,” sa Sara.

”Fast det känns lite 2010, eller hur?” sa Emma, ”Jag menar Unconference känns ganska överspelat och transparens? Är det någon som tror på det som idé fortfarande?”

”Unconference är lite passé,” höll Sara med, ”det är alltid samma människor som kliver fram så varför inte bara kalla det konferens? Och de där hacken känns bara som någon som vill ha ett stort arbete gjort utan att betala för det, folk utnyttjas för deras kompetenser under någon sorts falsk öppenhetsflagg. Men transparens är väl bra?”

”Det låter bra,” sa Emma. ”Men det är lite som att säga att man vill ha fred på jorden, sedan när du börjar analysera det så kanske det inte låter lika bra.”

”Vill du inte att det ska vara fred på jorden?” frågade Sara.

”Jag menar bara att det inte behöver vara vad det låter som,” sa Emma. ”Fred på jorden kan innebära en totalitär världsstat där du inte tillåts vara avvikande och transparens kan betyda att du måste vada genom 90% skit för att komma fram till de 10% som du tycker är intressant.”

”Men är inte tanken att man ska vara öppen och ärlig?” sa Sara.

”Jo, men då tycker jag öppenhet låter bättre. Om du är öppen så är du välkomnande, säger hej och kom in, men du har städat undan skiten innan gästerna kommer,” sa Emma. ”Är det skiten de vill åt så kan du visa ner dem till källarrummet där du slängde ner allt, men om de bara kom för lite mat och ett samtal så ger du dem det. Transparens är: kom in i min svinstia, jag vet att ni kom hit för att mysa men nu låg mina sexleksaker på matbordet så då får ni ta det, typ.”

En långtradare bytte fil och spärrade vägen så att Sara fick stampa på bromsen och vänta på att den skulle ta sig förbi en annan långtradare innan hon fick gasa igen.

”Ärlig är också ett bra ord,” fortsatte Emma, ”men jag ville att företag skulle vara ärliga innan ordet transparens började användas på det sättet det görs idag. Och det finns en gräns för hur mycket ärlighet jag vill ha. Ärlig som i bedra mig inte? Ja tack. Ärlig som i här är alla våra interna små problem, diskussioner och timslånga möten som inte leder någonstans? Nej tack, skona mig. Och transparens är mer det sistnämnda.”

”Det är inte så att de som håller i eventet är särskilt transparenta heller,” sa Sara. ”Minns du när Mikael Hson Ardman undersöktes för skattefusk när hans företag lades ner?”

”Ja, Social Garden.” Emma skrattade. ”Resumé kallade det för Social Garden Gate.”

”Alla hans flöden stod i stort sett stilla tills det hade blåst över,” sa Sara. ”Så mycket var transparensen värd då.”

”Exakt, det är bara ett ord som låter bra och, visst, internet har gjort det lättare för företag att dela med sig av redovisningar och komma närmare sina kunder. Allt sånt är bra,” sa Emma. ”Men vad är det som är så transparent med ett Facebookkonto? Vad är det som gör ett kommentarsfält på din hemsida transparent? Är Hypebeast en transparent webbsida då? Har du läst kommentarsfältet där någon gång?”

”Inget är roligare än att läsa kommentarsfältet på Hypebeast,” sa Sara. ”Inget.”

”Nej, det är det bästa,” sa Emma, ”alla anklagar varandra för att vara gay.”

”Det roligaste är när någon ska försöka vara förståndig och resonera med de som bara skriver skit,” sa Sara.

Emma skrattade. ”Gay!”

Sara skrattade. ”Häromdan läste jag en artikel om ett par helt vanliga svarta sneakers och på något sätt lyckades kommentarsfältet ändå hitta fram till samma diskussion om vem som är mest homo och att skorna var gay.”

”Det är transparensen i ett nötskal,” sa Emma. Hon försökte dirigera bilen genom förmiddagstrafiken som egentligen inte var större än vanligt men som trängdes ihop på grund av alla olika byggen som pågick överallt. Hade det någonsin byggts så mycket som nu? Sara visste inte men hon kunde inte minnas att lyftkranar hade varit en så vanlig del av landskapet när hon växte upp, fast det kan i och för sig ha mer att göra med att hon växte upp på en betydligt mindre plats än Malmö. Här fanns de överallt. Var man än var såg man dem måla sina tysta bågar över himlen ovanför byggarbetsplatserna.

”Nej,” sa Sara. ”Vet du vad som är transparens i ett nötskal.”

”Nej,” sa Emma.

”Det här,” Emma kröp ihop till en boll framför ratten och låtsades försöka pressa en vägg framför sig. ”Hjälp, det är jag, transparensen, släpp ut mig ur nöten.”

”Du måste sluta överdosera på Mike Myers-filmer,” sa Emma och skakade på huvudet åt Sara som skrattade och satte sig tillrätta igen. ”Spana in köken” kommenterade Emma ett gäng killar i 25 års åldern som satt och trängdes i en Audi.

Sara kollade och försökte förstå vad hon menade. Killarna såg alla bra ut, vältränade, vanliga. ”Kök?” frågade hon.

”Ja, du vet, det är trevligt att se andras eller läsa om dem, men de är inte så roliga egentligen. Fast mot slutet av festen hamnar alla där ändå.”

Sara skrattade ”Jag förstår, sånna det går 13 på ett dussin av?”

”Word” sa Emma och följde killarna med blicken. ”Man har haft några av den sorten. Kök är roligast om det är någon annans, du vet.”

”Så man slipper ta hand om disken efteråt?” sa Sara.

”Precis,” sa Emma. ”De flesta långvariga förhållanden jag har haft har visat sig vara hallar, du vet… Väldigt stilrena och lättskötta, hur vackra som helst, men i slutändan har de bara varit något man går igenom. På väg till ett annat rum.”

Sara log. ”Du borde blogga om det. Det är en bra teori.”

”Kanske det,” sa Emma eftertänksamt. ”Låta kända killar representera olika rum? Kan bli en kul post.”

”Vad är han för något?” Sara nickade mot en man i en grön Peugeot som de passerade. Han hade kritvit stålull som spretade ut under en svart keps, jeansväst ovanför en rutig skjorta och i munnen satt en cigarett.

”Herregud! Jag vet inte vad det där var för något?” Emma vände sig om och iakttog honom så länge hon kunde innan Sara svängde tillbaka in i samma fil. ”Han var nog, typ, en fjortonårig killes rum. Stökigt, skitigt, illaluktandes av onani och svett. Inget man bör gå nära om man inte blir tvingad.” Emma vände sig framåt igen och de gled vidare. ”Jag tror jag vill ha honom.” Hon trummade på sina ben och rörde sig i takt till en inre sång.

Sara bläddrade bland sina spellistor, efter den senaste uppdateringen hade appen blivit sämre tyckte hon. Den var snyggare och i teorin var den nog mer användarvänlig, om det inte var så att den hängde sig hela tiden. ”Väldigt irriterande. Framförallt när man kör,” beklagade hon sig.

”Ge mig den,” sa Emma. ”Det är för att du fortfarande har femman. Alla appar görs för sexan nu så då blir de sämre på äldre versioner.”

”Tror du?” sa Sara.

”Absolut, det är logiskt,” sa Emma som kunde ha en ton som idiotförklarade en ibland, men det var inget Sara tog åt sig av. ”Vad vill du ha för musik?”

”Passageraren väljer,” sa Sara.

”Verkligen? Vi kör tvärtom hemma,” sa Emma. ”Vad tycker du om? Så jag väljer något du gillar åtminstone.”

Sara drog ner spaken för blinkers och svängde ut i vänsterfilen. ”Vet inte, äldre soul, du vet, afroamerikansk musik från 60- och 70 -talet.”

”Du menar amerikansk musik?” sa Emma med det där tonläget igen.

”Ja, afroamerikansk,” sa Sara igen.

”Afro är helt överflödigt, det är musik gjord av amerikaner. Det är helt otroligt att svarta amerikaner måste ha ett tillägg på sin nationalitet.” Emma skakade på huvudet. ”Som om de inte varit i landet lika länge som alla andra. Som om de inte var födda i U.S.A. eller som om inte deras mormorsmor var det?”

”Nej, du har väl rätt,” konstaterade Sara.

”Du vet han sydafrikanska nobelprisvinnaren?” sa Emma.

”Ja,” sa Sara, ”det är klart, vad heter han?”

”J.M. Coetzee,” sa Emma. ”Har du läst mycket av honom?”

”Massor,” sa Sara överdrivet.

Emma skruvade av korken på en av sina miniflaskor. ”Vilka böcker har du läst?”

”Inga,” sa Sara, ”men jag läste hans tacktal efter att han hade vunnit och det är mer än de flesta! Jag har nog någon bok av honom hemma som jag fick i julklapp det året.”

”Ja, anyway, han föddes som vit i Sydafrika på 40-talet och bodde där tills han var gammal nog att flytta hemifrån.” Emma gjorde en paus och drack lite vin. ”Mycket av det han skriver är så klart färgat av att växa upp inom det apartheidsystem han var emot. Men poängen är, han är afrikan. Jag tror att han flyttade till U.S.A. eller Australien sedan men bara för argumentationens skull så säger vi att det var USA.”

”Ok,” sa Sara.

”Tror du att det någonsin skulle hända att han kallas afroamerikan?” frågade Emma.

”Nej,” sa Sara, ”men det är ju bara för att det skulle bli förvirrande.”

”Han är afrikansk amerikan om han är från Sydafrika och blir amerikansk medborgare,” konstaterade Emma, ”Men det skulle inte hända att man kallade en vit afrikan i Amerika för afrikan american. Varför?” Det var ett retoriskt varför. ”Därför att ordet är bara till för att segregera. Det är konstruerat för att säga du hör inte hit.”

De satt tysta. Emma drack ut sin miniflaska och Sara försökte hålla ögonen både på vägen och på den fantastiska utsikten utanför Landskrona. Det var många långtradare på vägen och det gjorde trafiken oregelbunden. Hastigheten kunde gå från 130 till 70 på nolltid så det var bäst att inte njuta för mycket av vyn.

Sara nickade och sköt ut underläppen. ”Såå…” sa hon. ”Lite a m e r i k a n s k soul från 1960 eller 70-talet då kanske?”

”Absolut,” sa Emma och körde igång Marvin Gaye.

”Jag tror i och för sig att du kan ha fel,” sa Sara.

”Jag har aldrig fel,” sa Emma. ”Om vaddå?”

”Jag tror det kan vara så att när man tog slavar från olika delar av Afrika så raderade man medvetet all deras historia. Ingen slavs namn eller ursprung antecknades, de fick nya namn efter den som ägde dem och ursprunget var plantagen. Genom åren försvann hundratusentals släktkrönikor för den svarta befolkningen och det enda man vet säkert är kontinenten deras släktingar stals ifrån,” sa Sara. ”Så jag tror det mer handlar om ett sätt för svarta att knyta an till sin historia.”

Sara kände hur Emma satt och stirrade på henne och vred huvudet och log snabbt innan hon återgick till vägen.

”Va fan var det där?” sa Emma.

”Vad?” undrade Sara.

”Du har gjort det här förut, det här har hänt en gång tidigare.” Sa Emma.

”Vadå?” sa Sara.

”Du går runt hela dagarna och är ytliga bruden, mingelproffset som talar 30 sekunder med alla på festen men som smyger undan så fort diskussionen blir seriös,” sa Emma. ”Aldrig att du delar med dig av en åsikt utanför mode, hälsa och shopping. Du är en politiskt neutral solstråle och ett energipiller som jag och alla andra älskar. Men du har inga åsikter. Så helt plötsligt kommer något i den där stilen, som visar att du är informerad, att du har argument och grejer… Det är mycket förvirrande och helt utanför karaktär.”

Sara skrattade. ”Äh, det var väl bara något jag har snappat upp när jag har bläddrat mellan kanaler eller youtubeklipp.”

”Visst,” sa Emma och lutade sig mot henne med vinflaskan i ena handen och mobilen i den andra, redo för en selfie. Sara log snabbt för kameran och släppte vägen med blicken för en sekund. ”Jag ska kalla den Drinkin & Driving,” sa Emma och valde filter.

Ett vindkraftverk stod ensam på en åker och vevade sakta sina armar i vårluften likt en modern motståndare till Don Quijote och Sara sjönk ner i bilens säte, in i det, blev en del av bilens interiör. Hon försökte känna var hon slutade och sätet började precis som hon gjorde med Claes när hon skulle sova.

Tillbaka till toppen


13. Kungen asshole

”Du vet vad det här betyder,” sa Malin. De hade gått igenom Nya bruket, som självklart var ett yngre område än Gamla bruket men som ändå inte förtjänade att kallas för nytt. Till höger hade de kanalen och till vänster bredde Parkbadets tomma parkering ut sig. De lät en cigarett vandra fram och tillbaka mellan sig. Therese blåste ut rök med en stor suck.

”Nej.”

”Att du gick till Kungen bara för att hoppa omkring i publiken,” skrattade Malin. ”Du är en äkta Kungentjej.”
Therese skrattade. ”Men du då?” sa hon. ”Du gick dit och stod stilla längst bak och lyssnade på musiken. Vad gör det dig till? Ännu mer Kungenbrud.”

”Men jag såg demonstrativt sur ut,” sa Malin.

”Haha, jag hör bara bekräftelse, inget försvar,” sa Therese.

”Shit, du har rätt. Vi har varit Kungentjejer,” sa Malin storögt. ”Lova att det här stannar mellan oss.”

”Självklart, vi har våra rykten att tänka på,” sa Therese.

”Våra goda rykten,” sa Malin.

”Oklanderliga,” sa Therese.

”Snyggt ord,” sa Malin.

Det var skönt ute, deras kroppar var törstiga efter fräscht syre och de sträckte på sig och gäspade. De var hungriga, men visste inte om de ville slösa pengar på mat. Therese hade redan kastat bort pengar på inträdet till båda, en investering som inte riktigt hade betalat sig, om hon inte räknade in erfarenheten av att vara en del av klungan. Som hon ändå hade gillat.

”Vi kan dela på en pommes på Jansas,” föreslog Malin.

”Eller gå tillbaka till festen?” sa Therese men Malin trodde inte att det var någon idé.

”De kommer vara påväg ut när vi kommer fram,” sa hon och sköt in sin arm under Thereses och studsade framåt. Det var varmt men lite fuktigt i luften, som att det skulle kunna börja regna senare. Även om inget annat på himlen antydde det.

”Vet du vad jag ska plugga till om jag hänger med dig till Uppsala,” sa Malin. Therese gissade på Sociologi. ”Dataspel,” sa Malin.

”Kan man plugga till det?” sa Therese.

”Nej, men du vet, en sån som gör dataspel,” sa Malin.

”Programmerar och skit. Det finns ju dataspel och de görs väl av människor? De måste ju ha pluggat någonting, eller hur? Det vill jag också plugga.”

”Låter som något man måste ha skithöga betyg för,” sa Therese och insåg samtidigt som orden lämnade henne att hon gjort det hon hatade när andra gjorde. Hon hade direkt kvävt Malins dröm så fort hon delat den. Så jävla unket Björksätra. ”Det kommer du klara lätt,” sa hon snabbt för att rädda situationen. ”Klart de måste ha gått någon utbildning, och den är gjord för dig.”

”Hoppas den finns i Uppsala,” sa Malin.

”Spelar ingen roll, bara den är längre härifrån än Gävle så hänger jag med,” sa Therese. ”Du kommer nog vara enda tjejen i klassen.”

”Coolt,” sa Malin.

”De kommer slåss om dig,” sa Therese.

”Men de kommer bara vara nördar,” sa Malin.

”Nördknull är det bästa,” sa Therese som om hon visste vad hon pratade om, ”de kommer tacksamt lapa i sig, göra allt du ber om.”

”Nehej,” sa Malin och knuffade till Therese. De var båda mer berusade än vad de kände så knuffen blev hårdare än beräknat och Therese hade sämre balans än väntat och åkte i backen. De skrattade.

”Tv-spelsprogramerare alltså? Det är som en helt ny person,” sa Therese medan Malin hjälpte henne upp. ”Jag hade ingen aning om att du var intresserad av sånt.”

”Jag brukar spela med brorsan på kvällarna, det är kul” sa Malin.

”Men ändå, vi har känt varandra sen ettan i gymnasiet och jag hade ingen aning,” sa Therese.

”Att jag gillar TV-spel eller att jag har ambitioner?” frågade Malin.

Therese skrattade. ”Båda.”

”Det är mycket man inte vet om andra,” sa Malin. ”Jag vet ingenting om mina föräldrar till exempel. Jag menar, de måste ju ha ett liv, eller åtminstone ha haft ett när de var unga som oss? Men det vet man ingenting om.”
”Nej, det är sant,” sa Therese. De gick tysta i armkrok en stund. ”Men jag är glad att du vill något mer än bara den enklaste utvägen.”

”Alla vill något mer Therese,” sa Malin. ”Alla är bara inte lika besatta av det som du.” De var framme vid Jansasgrillen som inte var mycket mer än ett hål i väggen. De köpte en papperstallrik med strips som de delade på. Vid den här tiden var de de enda kunderna men mellan ett och tre inatt skulle det vara fullt här.

”Fast du behöver inte berätta för nån,” sa Malin och bet av ett strips.

”Berätta vad?” sa Therese som redan hade glömt vad de pratat om.

”Du vet, att jag vill plugga,” sa Malin, ”göra dataspel.”

”Varför inte?” sa Therese. ”Det är ju skitcoolt ju.”

”Jo, men då måste man prata om det när folk ställer frågor,” sa Malin, ”och så tycker folk att man är en snobb för att man vill plugga.”

”Nej,” Therese och skrattade. ”Jag pratar hela tiden om att jag vill plugga, det är väl ingen som tycker att jag är snobbig för det?”

Malin såg skeptiskt mot henne. ”Öh, jo.”

”Nehej,” sa Therese. ”Jag är väl ingen snobb?”

”Nej, du är inte det. Fast folk tycker det,” sa Malin.

Therese drog ett strips över tallriken och samlade upp pommesfriteskrydda. Egentligen gillade hon salt bättre men de slängde alltid på kryddan utan att fråga om man inte sa till innan. ”Vem?”

”Jamen, typ, alla. Det visste du väl?” sa Malin.

”Nej, varför skulle jag göra det?” sa Therese. ”Jag är ju ingen.”

”Nej men om man går runt och pratar om hur man bara vill härifrån, hur man vill ha något mer, något bättre?” sa Malin. ”Så tycker folk att man är lite snobbig.”

Therese reste sig. ”Jaha,” muttrade hon. ”Äh, jag går hem.” Hon började gå tillbaka åt samma håll de kommit från. Samtidigt som hon var genuint sårad och fast besluten om att gå hem, visste hon innerst inne att hon snart skulle vända.

”Therese,” sa Malin och sprang efter henne. Tog henne i armkrok igen och sa kom nu. ”Skit i vad folk tycker dom är assholes.”

”Jag tycker inte att folk är assholes, det är ni andra som snackar om dem som att de är idioter,” sa Therese medan hon motvilligt lät sig ledas i rätt riktning. ”Jag förstår bara inte varför alla tror att jag tycker så.”

”Därför att de är assholes. Och det har du helt rätt i,” sa Malin.

”Dom är inte det, men många är jävligt ambitionslösa. Det känns som att ingen vill någonting,” suckade Therese. ”Jag vill något, varför är det fel.”

”Jag hör vad du säger,” sa Malin och kramade om Therese, ”assholes.” Therese försökte knuffa undan henne men kunde inte låta bli att skratta.

När de gått en stund frågade Malin. ”Vad ska du plugga?”
”Jag vet inte, det spelar ingen roll,” sa Therese. ”Jag vill bara härifrån.”

”Jotack, det har vi förstått.” Malin skrattade.

”Asshole,” sa Therese.

Tillbaka till toppen


14. #poesiirörelse

Det fanns en upprymd känsla i att resa för Sara. Hon var på väg någonstans, bort från vardagen, precis som hon många gånger förut hade varit på väg bort från olika saker. Sitt namn, sin personlighet, sin födelsestad och sina barndomsvänner. Resa, eller om hon skulle vara ärlig, flykt, var terapi för henne. Men det var mer än det, något mer spirituellt, som poesi i rörelse.
Förbi sockerodlingar & golfbanor
skog
flygplan //som egentligen är godisaffär
rastplatser
130 km/tim // eftersom det inte känns // som att bryta mot lagen
lagerlokaler, fabriker, Värnamo, High Chapparal, Härån, Vaggeryd.
Bjarni Ingvasons värmeverk
transparens i arkitektur
Husqvarna, Vättern
bort från lägenheten
bort från rädsla och självömkan
Kör.
långt
Kör.
länge
Gasen i botten
plattan i mattan
kör ikapp framtiden
kör om den
lämna den i Gränna
bara kör
Ända fram till olyckan.

Tillbaka till toppen


15. Det kött som erbjuds

De andra tjejerna var redan inne när de kom fram, omgivna av de vanliga misstänkta. Det fanns fler uteställen än Princess, men samtidigt så gjorde det inte det. Barer fanns det några stycken som var okej, men ville du ha dansgolv och människor som fyllde det så fanns det i praktiken bara ett ställe. Therese och Malin hälsade på alla och gick mot baren.

”Imorgon ska vi vara bakfulla,” sa Malin. ”Vi måste hitta någon som bjuder på sprit.” I väntan på det beställde de varsin lakritsshot och en öl på flaska. ”Skål.”

Det här var en natt då de dansade till alla låtar. Det fanns inga problem, inga fel. Det var inte en natt att minnas, det här var en natt att förlora sig i. Att frivilligt gå vilse och tappa bort kontrollen i. En minneslucka under konstruktion. De sjöng med i alla låtar, de struntade i de sura minerna från folk som inte hade lika roligt som de. De blev bjudna på sprit och dansade på borden tills vakterna plockade ner dem. Det var de som var festen och den skulle aldrig ta slut. Sedan var klockan två och lamporna tändes i taket.

Allas rätta utseende avslöjades. Svettiga pannor, fläckiga kläder och runnen mascara. All kvällens glamour hade festats bort och det enda som dolde morgondagens slitna ansikten från att visa sig redan nu var den täta fylledimma som la ett förlåtande filter över allas linser.

Utanför var det samma gamla blandning av glädje, trötthet och testosteron. Samlag och slagsmål låg i luften som själar eller demoner, väntandes på att någon kropp i besittning och släppa loss galenskapen. Therese och några ur kvällens originalgäng började gå mot pizzeria Viking. Det var dit alla gick när kvällen var över oavsett om man skulle äta eller inte. Viking var sista chansen för allt: mat, efterfest, slagsmål, sex eller skjuts hem. Fann du inte det du sökte där så var chansen stor att du fick ta dig hem utan. Therese hoppades på att hitta Tommy men än så länge syntes han inte till. Hon stod med de andra i kön fast hon inte skulle handla något.

”Är det nån som ska ha något?” frågade hon de andra men fick bara axelryckningar och trötta leenden till svar. ”Jag går ut,” sa hon. Malin följde med. De rökte och såg bort mot Lill-puben där två alfahanar stod och bröstade upp sig och såg djupt i varandras ögon.

”Svårt att säga om de är arga eller kära i varandra,” sa Malin och härmade en naturfilm. ”Hanarna bröstar upp sig för att visa sin ståtlighet och markera revir. De stela blickarna visar på mental styrka och ska samtidigt dölja det faktum att båda hanarna i det här läget håller på att kissa på sig av rädsla.”

Therese skrattade och stelnade till för bakom alfahanarna öppnades dörren till Lill-puben och en liten grupp killar bokstavligen ramlade ut. Tommy var en av dem. Hon kunde inte hjälpa det, hennes andetag blev kortare och snabbare. Gruppen stannade för att se om det skulle smälla men tröttnade snart när de insåg att de två kombattanterna bara skulle stå och hota varandra tills någon av deras vänner kom till undsättning och drog bort dem. Det viktiga nu var att inte vika undan så att man sedan kunde svära inför vännerna hur man lätt hade kunnat spöa den andra om de inte kommit och tagit bort honom.

Hon hade inte behövt oroa sig att för att Tommy och hans vänner inte skulle komma bort till Viking. Alla gick dit, det var lagen. När han fick syn på henne gled han naturligt bort från sina vänner så att han hamnade en meter ifrån dem när han kom fram till Therese. Han var lugn och glad men han hade spåren av en vild natt i ögonen.

”Hej,” sa han.

Therese log. ”Hej.”

De blev stående utan att någon av dem kunde komma på något me att säga. Det var ingen obekväm tystnad, det var bara en relativt kort sträcka utan ord där de kommunicerade allt som egentligen behövdes sägas mellan dem. Therese önskade att en tom Taxi skulle komma åkandes, då hade hon klivit ut mitt i vägen, stoppat den och hoppat in. Han hade följt efter då och sedan hade deras kroppar fortsatt konversationen resten av natten. Istället sa hon. ”Jag såg dig på konserten.

Han sken upp ”Var du där?”

”Ja, den var bra men min kompis ville gå så jag kunde inte vänta efteråt.”
Han nickade nöjt och såg ut som om han hade fått något bekräftat. ”Men de var bra eller hur?”

Ryktet säger att Therese var väl medveten om det sociala spelet som förväntades av henne. Hon skulle verka intresserad av att följa med honom hem men ha en inre förståndigare flicka som hindrade henne. Istället skulle de byta nummer och sedan skulle de vänta i tre dagar med att höra av sig. Sedan skulle en av dem ringa och sedan skulle de vänta i tre dagar till innan den andre ringde upp igen. Därefter skulle de träffas och se om de trivdes i varandras sällskap. Det var helt lagligt att ha sex den gången men ville hon behålla honom så sa man att det var bättre att hålla igen några träffar till. Det här var regler som ingen någonsin hade sammanfattat för henne. Ändå kunde hon dem, de hade på något sätt programmerats in från födseln utan att uttalas. Så hon var fullt medveten om vilka regler hon bröt mot. Hon hade inte kunnat bry sig mindre om hon försökte. Det var nu hon ville ha honom och bor man i en spökstad full av zombies och lobotorobots får man ta de chanser till levande kött som erbjuds.

Tillbaka till toppen


16. #emoticonsärgay

De kunde känna det, likt små vibrationer. Energi lösgjord av mänsklig förödelse. Åtta mil utanför Stockholm sträckte en lång bilkö ut sig. Sedan de hade stannat hade den fyllts på med hundratals bilar bakom dem också. De var fast. En man hade klivit ut ur bilen framför och lutade sig mellan bildörren och taket med en cigarett i ena handen och en mobil i den andra.
Sara och Emma följde hans exempel och klev ut.
”Åh, å det ligger i luften,” sjöng Emma och spottade. Hon såg mot mannen. ”Fan, ibland önskar jag att jag också rökte.”
”Jag med,” sa Sara och twittrade Fast på #E4 8 mil utanför Sthlm, någon som vet vad som har hänt? #trafik #olycka
Mannen var kanske 45 och klädd i blåvitrandig skjorta som var nedstoppad i ett par mörkblå jeans utan skärp. I pannan satt ett par pilotglasögon i klassisk modell, den som har bågar som liksom kramar öronen. Han pratade högt om något jävla klantarsel som krockat och saboterade för alla andra. Det fanns spår av skönhet i honom men den tiden var sedan länge förbi care of överdosering av goda viner, självgodhet och mycket smör i maten. Men jäklar, han kunde röka med stil.

”Vi borde skaffa såna e-cigaretter,” sa Emma, ”de är perfekta. Man får allt som är coolt med rökning: pinnen, röken, nikotinet, men slipper det andra.”

”Fast de har alltid en löjlig lampa som ska härma glöd, det är inte så cool,” sa Sara.

”Undrar om det finns modeller som ser ut som cigarettförlängare? Lite elegant sådär,” sa Emma. ”Utan löjlig lampa såklart.”

”Cigarettförlängare är gay,” sa Sara.

”Du är gay och din morsa är gay,” sa Emma.

”Varför tänker du på min morsa, är du gay?” sa Sara och började skratta när mannen framför dem vände sig om och såg undrande ut.

”Ett påkostat sällskapsrum i källaren” sa Emma och såg mot honom. ”Någon har lagt ned mycket tid och pengar på att få det precis som man drömt. Bar, biljardbord, flipperspel och några nostalgiprylar som man betalat överpris för. Sen har ingen skött om det. Fest efter fest utan att någon har städat. Skräp och fettfläckar överallt utom på flipperspelet.”

”En mancave personifierad, ” sa Sara och skrattade. Hon Facebookade E-cigarett, är det bra om man vill börja röka? På Twitter hade någon svarat Det kallas trafikstockning #storstadsföreteelse. En annan hade svarat Verkar vara en stor olycka med flera fordon inblandade.

”Verkar vara en större olycka,” sa Sara medan hon svarade några av Tweetsen och favoritade andra. ”Vi kanske blir här ett tag.”

”Äh men fy fan, avskyvärt!” sa Emma medan hon såg ner i sin telefon.

”Ja, hoppas inte det är allvarligt,” sa Sara.

”Kolla här,” sa Emma och höll fram telefonen där ett meddelande syntes. Någon hade skrivit Låter kul följt av ett gäng emoticons. Sara såg oförstående mot henne. ”Han som har skrivit det är för fan över 40! Jävla smileys som sträcker ut tungan, blommor och fyrverkerier. Jag hatar emoticons. Fan,” hon skakade på huvudet och tog tillbaka telefonen. ”Jag gillade när folk gjorde egna kombinationer av kolon och parenteser eller Dn. Vad var det för fel på det? Det var till och med okej när telefonerna började autokorrekta till en smiley, så länge den var enkel och grafisk. Men de här photoshopade gula paddorna som rodnar får mig att vilja spy.”

Sara skrattade, Emma böjde sig in i bilen, tog fram två av sina små vinflaskor.

”Här,” sa hon samtidigt som hon kastade den ena över biltaket till Sara. Medan hon öppnade den andra mumlade hon för sig själv. ”Fucking emoticons.”

Sara fångade nätt och jämt flaskan och höll på att tappa telefonen i processen. Hon hade 115 likes på sin e-cigguppdatering. Några hade kommenterat och hon bekräftade dem med en varsin like. Tanja, en kreativ wordpressprogrammerare och theme-byggare som hon brukade prata med på Media Evolutions afterworks hade skrivit Börja röka! Sara jag älskar dig du är så härligt crazy! Vi måste ses nån dag! Sara svarade med ett kort @Tanja Love you too babe! Ses gärna.

”Vad vill du att jag ska göra med den här?” Frågade hon Emma och höll vinflaskan mellan tummen och pekfingret och skakade den som en bjällra.

”Vad tror du? Dricka så klart,” sa Emma. ”Vem vet hur länge vi blir här? Vi får göra det bästa av situationen.”

”Men du vet… Jag kör,” sa Sara.

”Varenda trafikpolis härifrån till Stockholm kommer att ha fullt upp med det här. Ingen kommer att ha tid att göra några alkotester,” sa Emma. ”Och det är 25 centiliter. Jag tror du kan köra på det. Du behöver ju inte svepa den.” Hon log och höll upp sin flaska i en skål mot Sara som tvekade i några sekunder innan hon skruvade av korken och höjde flaskan mot Emma och drack.

”Mmh,” sa hon och torkade sig över munnen. ”Jag älskar vin.”

”Jävla emoticons,” sa Emma igen. ”Jag tror han förstörde min dag. Jag borde unfrienda honom och rensa honom från min kontaktlista. Jag ska fan unfrienda honom och hela hans familj, hans morsa, hans barn, deras vänner…”

”Varför blir du så arg?” frågade Sara.

”Nej, men… det är bara så irriterande. Han ser verkligen bra ut på ett sånt där Denzel Washington vis, och jag respekterar verkligen hans arbete.” Hon suckade och såg besviket ner i marken. ”Och nu har han förstört allt.”

”Varför?” frågade Sara.

”För att… jävla emoticons!” sa Emma uppgivet. ”Det är omöjligt att respektera en vuxen människa som överanvänder emoticons som en tonåring.

Sara höll med. ”Till och med personer som är väldigt sofistikerade i andra delar av livet förvandlas till stillösa barnungar i meddelanden och statusuppdateringar.”

”Det är för att vi i sociala och mobila media-år inte ens är tonåringar,” sa Emma. ”Vi är alla mellan 5 och 7 år, knappt det.”

”Hur då?” frågade Sara.

”Det är som min Yogalärare brukar säga,” sa Emma.

”Din Yogi?” avbröt Sara.

Emma skrattade lätt. ”Ja precis, min Personliga Yogi, min P.Y.”

”Så borde du börja alla meningar hela helgen,” sa Sara. ”Det är som min P.Y. brukar säga…”

”Ja. anyway, när hon har sin dotter med sig. Dottern är 13 och har hållit på med Yoga sedan hon föddes så hennes yoga-ålder är samma som hennes vanliga ålder.” Fortsatte Emma. ”Jag är 38 och har kört bikram i ungefär ett år nu, så jag är bara 1 yoga-år. Så när det kommer till yoga är hennes 13-åring äldre och visare än jag. Jag håller precis på att lämna bebisstadiet.” Emma gjorde en paus och såg ner i sin telefon, skrev något och väntade medan det laddades upp eller skickades iväg. ”Så är det med allt vi gör,” fortsatte hon. ”Vår ålder spelar egentligen ingen roll, vi har mognadsstadier i allt vi gör. När det gäller det kollektiva användandet av smartphones och sociala medier, två företeelser som i mångt och mycket har utvecklats jämsides, så är de flestas ålder mellan 7 och 10 år. Så med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att en vuxen man skickar töntiga meddelanden – han går ju i smartphone-lågstadiet.”

”Det är sant,” sa Sara. ”I lågstadiet är allt nytt och spännande och alla vill mycket men ingen kan något. Till och med de som är bäst i klassen, experterna, är i grund och botten lika aningslösa som alla andra. Det är precis så det är med sociala medier.”

”Precis och ingen kan något om stil och finnes,” sa Emma, ”alla bara kör liksom oj, kan man fotografera och dela saker? Då ska jag fota mitt ölglas, mitt husdjur, min frukost, allt!”

”Och man lär sig nya uttryck som man tycker är spännande och vill använda hela tiden precis som resten av ens klasskompisar,” spånade Sara vidare. ”Som när alla skulle skriva Känslan av… eller finaste, som i fikar med finaste… Klassiska skolgårdsuttryck, att jag inte har tänkt på det innan.”

”Det värsta är att vi närmar oss tonåren,” sa Emma. ”Ängslighet, ökad självupptagenhet och noll hänsyn till andra är vad vi har att vänta oss i våra flöden.”

”Underbart,” sa Sara, ”vi kommer passa in perfekt.” Hon tänkte efter en stund. ”Men ursäktar inte det här honom? Han kan ju inte rå för att han beter sig så, han är ju bara ett barn.”

”Visst, det kanske ursäktar honom. Men jag snackade om fysisk attraktion innan, jag tänker fan inte knulla en 7-åring.” Sa Emma,

”Sant,” sa Sara.

”10 får de vara åtminstone,”  sa Emma.

Tillbaka till toppen


 

17. Regelbrott

Det var ett fult ord, ett hon helst inte tog i sin mun. Inte för att hon var pryd eller hade något emot innebörden, tvärt om. Och det var inte för att det var ett svärord, Therese ville inte säga det för att det låg så dåligt i munnen, det var ett av svenskans mest oestetiska ord. Ändå var det det enda ord som fanns för vad hon ville göra med honom. Det enda ord i svenskan som innehöll all svett, all våldsam passion och dekadenta perversion som väcktes i henne när hon såg hans spinkiga brunbleka punkarkropp.
Det rimmade på rulla.

Rulla var faktiskt också en helt okej beskrivning av vad de hade för sig den där första natten tillsammans. De rullade ganska försiktigt och trevande på golvet, sedan rullade de hårt som fan i soffan, i köket, i hallen, på toaletten, på balkongen, men mest rullade de glatt runt i hans säng, den där första natten tillsammans.

Hon sov inget den natten, ville inte. De hade sex tills det inte var skönt längre och då fortsatte de en stund till. Sedan låg de och pratade om musik, film och drömmar medan de rökte i sängen. Vid femtiden somnade Tommy och hon låg vaken och studerade honom. Försökte tolka hans tatueringar. Försökte komma över det faktum att han hette Tommy. Hon var helt öm, men på ett bra sätt. Aldrig tidigare hade hon ridit någon så aggressivt, så fullständigt konsumerat någon med hela sin kropp, och aldrig hade hon blivit så äten. För en sekund gick en stöt av ångest genom henne, hon hade inte haft en tanke på skydd och inte han heller. Hon hade ingen aning om var han hade varit innan och med vem. Men hon förträngde det snabbt, det fick vara värt det. Vid sjutiden var hon så trött att hon kanske aldrig kunde somna igen. Sedan sov hon.

På morgonen bröt hon mot nästa oskrivna regel för relationer som ännu bara är i skiss-stadiet. Hon stannade kvar. Therese valde att inte smyga ut innan han vaknade, hon ville stanna så varför sticka? Hon steg upp vid elvatiden för att gå på toa, därefter hittade hon hans kaffe och förberedde några koppar i bryggaren. Hans hem överraskade henne genom att vara städat och fräscht. Det såg gemytligt och hemtrevligt ut. Gemytligt och trevligt så som det tolkas av en ung, tatuerad och, tydligen designintresserad, punkrockare, men ändå. Kaffedoften som spred sig i lägenheten beskrev nog bäst känslan av inredningen. Hon satte sig vid det smala köksbordet och såg ner på en parkering genom fönstret. Lutade sig bekvämt tillbaka och la fötterna på en stol mittemot, såg sig nöjt om i köket och, liksom, nickade belåtet för sigsjälv.

Det var inte bara inredningen. När hon efter en stund reste sig från köksbordet och började se sig om i lägenheten upptäckte hon att det var husligt på ett sätt som gick emot den bild av sig han marknadsförde utåt. Utåt var han punk, skateboard, svarta jeans, svart t-shirt, svart kepa och svarta tatueringar. Han var rufsigt hår och dålig hållning, yvig och nonchalant på ett charmigt sätt. Hans hem andades något annat, här var det ordning och reda, pengarna på freda. I kylskåpet var det fullt av varor, han hade både rost- och knäckebröd i ett skafferi som var lika välsorterat som kylskåpet och hade hon inte varit sugen på kaffe så fanns där tre olika sorters thé. När hon tänkte efter så var hela lägenheten välsorterad, färgkoordinerad och strukturerad. Det var uppenbart. Han hade flickvän.

Hon skyndade sig in i badrummet. Det stod bara en tandborste där, den hon lånat någon gång under natten. I tvättkorgen (han hade en tvättkorg!) låg bara kalsonger. I duschen stod bara schampo, tvål och en rakhyvel för män. Inte en balsamflaska så långt hon kunde se. I skåpet fanns inga tamponger, en kajal låg där, men den var troligen hans, och inget annat smink syntes till. Hon gick tillbaka till köket med en känsla av lättnad som byttes mot skam när hon hörde. ”Hittade du vad du sökte?”
”Va?” Thereses vände sig mot sovrummet där Tommy stod i bar överkropp och såg ut som en jeansreklam. ”Nej, jag bara…”

Han log, medveten om att han fångat henne i akten men inte helt säker på exakt vad han kommit på henne med. ”Du hade så bråttom in,” sa han, ”och sedan öppnade du alla skåp.”

Therese sa snabbt det första hon kunde komma på. ”Jag mådde illa,” sen kom hon på att det inte förklarade varför hon öppnat skåpdörrar. ”Fast sen gick det över,” dörrarna, hon var fortfarande tvungen att hitta på en förklaring till varför hon öppnat dörrarna. ”Men jag har ont i huvudet, så jag letade efter huvudvärkstabletter.” Hon väntade en stund, lät honom hinna acceptera lögnen innan hon la till. ”Och så passade jag på att rota lite.” Hon log generat.

”Självklart,” sa Tommy och tog sig förbi genom att stryka hela sin kropp mot hennes, trots att det fanns gott om utrymme. ”Det måste man göra.” Han tog fram brustabletter ur ett skåp bredvid spisen och två glas ur ett annat. Medan vattnet rann i frågade han vad hon tyckte om konserten. Hon funderade på att berätta om sin upplevelse, om hur hon hade glömt allt annat och verkligen släppt loss, och hur underbart det hade varit. Hur hon förgäves hade försökt följa publikhavets strömmar för att nå fram till honom. Tillslut nöjde hon sig med att säga att konserten var bra. Det kändes som att det hade funnits en lärdom i gårdagens konsertupplevelse, och hon kunde nästan se vad den var, men det var som att sitta i baksätet på en bil och försöka läsa på en skyllt som hamnar längre och längre bort i bakrutan.

”Den var fan helt underbar,” konstaterade Tommy.

När vattnet blivit tillräckligt kallt, fyllde han glasen och ploppade ner brustabletterna. De drack medan de såg varandra i ögonen och ett leende sprack upp i vardera ansikte. Tommy tog hennes hand och ledde henne mot sovrummet. Therese tänkte på tandkräm, och hur hon önskade att hon tagit lite när hon var på toaletten.

Efteråt använde de en film som ursäkt för att få fortsätta i soffan. Deras kroppar hade tröttnat sedan länge men deras törst efter den andres närhet var större och ingen ville släppa taget, som om de var rädda att Therese skulle sugas ut ur lägenheten då. Det gick inte att veta vad som skulle hända när de så småningom skiljdes åt och magin bröts. Kanske var allt över då. De åt frukost framför TV’n och Therese irriterades över att hon för sitt inre inte kunde låta bli att se olika möjliga fortsättningsscenarion, varför kunde hon inte bara njuta av stunden? Av att han låg i hennes nakna famn och verkade trivas där? Hon böjde sig framåt och hans läppar mötte genast hennes, lika hungrigt som under natten.

Tillbaka till toppen


 

18. #Oi-division

”Sa han hur stor den var?” frågade Emma som suttit kvar i bilen medan Sara pratat med en man i 55 års åldern, tre bilar framför dem, som också väntade på att få åka vidare tillsammans med sin familj.

”Han sa att den nog var riktigt stor,” sa Sara. Hon vilade sig mot biltaket och petade på asfalten med sin högra tåspets. De hade stått helt stilla i en timma nu och överallt hade människor klivit ut ur sina bilar och stod och tittade framåt i hopp om att få se någon utveckling som skulle innebära att trafiken snart skulle börja röra på sig. Det hade börjat duggregna lite så snart skulle alla sitta i bilarna igen.

”Sa han något om olyckan då?” frågade Emma. ”Eller pratade han bara om sin penis?”

”Haa, haa,” sa Sara matt medan Emma fnissade.

”Jag har en ny,” sa Emma. ”Det är ingen filosof den här gången.” För att få tiden att gå hade de börjat leka en gissningslek som gick ut på att lista ut vilken påhittad version av ett känt namn den andra tänkte på. Till exempel hade Emma tidigare beskrivit en tysk filosof som kunde vara en kritisk fitta. Och svaret som Sara inte hade klarat var: Immanuel Cunt. Sara hade kontrat med ett svenskt prostituerat arsle som dök upp på varenda nobelmiddag: Hor-as Engdal.

”Okej kör,” sa Sara och plockade upp telefonen för att se om Twitter hade något att säga om olyckan. Den trendade inte och skulle nog inte göra det heller.

”En brittisk ska-punk grupp med en deprimerad sångare med mörk röst,” sa Emma.

”Jag ger upp,” sa Sara efter att ha tänkt en lång stund, ”vilken grupp är det?”

”Oi Division,” sa Emma.

Sara skrattade. ”Den var dålig,” sa hon.

”Den var väl inte dålig? Den var ju skitbra!” Försvarade Emma sig. ”Kom med en bättre själv då.”

”Okej,” sa Sara. ”Fransk filosof som inte bara ifrågasätter ditt argument utan hela jävla grunden du bygger det på.”

Emma tänkte en stund. ”Det borde vara Foucalt,” sa hon och upprepade vad Sara hade sagt för sig själv. ”Ahh, det är han!” Hon sken upp. ”Michel Fuck all!”

Sara skrattade. ”Jag har en till. En fransk könsluktande realist.”

”Nej. Jag kan inte,” sa Emma efter att ha tänkt länge.

”Ball sack.”

Emma log. ”Har aldrig läst honom.”

Tillbaka till toppen


 

19. Överraskande moralkonservativ

En vecka senare hade hon fortfarande inte sovit hemma en enda natt, inte ens de nätter han arbetade på. Fler och fler av hennes kläder lämnade föräldrarnas hem och stannade hemma hos Tommy. På de kvällar han inte var hemma låg hon och tjuvläste hans anteckningsböcker med låttexter och andra idéer. Lärde känna honom. En sak hon reagerade på, hon kunde inte formulera det på det viset för hon var 18 och hade aldrig intresserat sig för politik, men en sak hon reagerade på i ett moln av svårformulerade tankar utifrån hans hastigt nedtecknade rader, var hur överraskande moralkonservativ han var. Kanske borde hon ha sett det som en varningssignal, fast det är typiskt en sån tanke som man har retroaktivt. När man vet hur det gick sen.


 

20. #landssorgligt

Emma tog en klunk ur en av sina små vinflaskor och ställde tillbaka den på biltaket. Det hade börjat småregna lite men inte så att de blev blöta av att stå ute. Kylan som det förde med sig gjorde att många gick tillbaka och satte sig i sina bilar ändå. Emma började hoppa runt och göra små piruetter för att få igång cirkulationen. Sara plockade fram en kofta och svepte den om sig. En helikopter flög över dem och ur en öppen del i sidan hängde en man ut med en kamera framför ansiktet.

”TV,” sa Emma samtidigt som de kunde höra sirener långt bakom dem. Efter en minut körde en ambulans förbi dem i fel fil i riktning mot olyckan. Den följdes av ännu en ambulans som kom i sällskap med ytterligare två. Därefter kom en brandbil och sedan en ambulans till. Emma sa någonting men Sara hörde inte för orden dränktes i ljudvågorna från de två polisbilar som rusade förbi efter resten av räddningsarbetarekonvojen. Ytterligare två helikoptrar anslöt sig till den första och de cirkulerade kring olycksområdet likt måsar kring fiskrens. De gick in i bilen för att lyssna om det kom någon rapport på radion.

”Va?” sa Sara när de kört förbi.

”Hoppas inte de där var de första som svarade på olyckan,” sa Emma, ”vi har varit här i evigheter ju.”

Sara suckade. Innan hon sett bilarna stockats framför sig hade det inte känts särskilt viktigt att komma fram till målet. Hon hade njutit av att åka bil, lyssna på musik och samtala med Emma. Så stod plötsligt hundratals bilar framför dem. Stilla som i ett fotografi. Först fanns de inte där och sedan blockerade de framfarten. Som hade de blivit ditplacerade alla på en gång. Som om Sara och Emma bara var karaktärer på någons lekmatta, där billådan nyss tömts ut. Nu, efter en stunds köande, handlade allt om att komma vidare. Bort. Fram. Trycka pedalen mot metallen och köra ikapp den tid som åkt ifrån henne. De öppnade sina dörrar och klev ut med ena foten kvar inne i bilen, så att de var beredda att hoppa in och köra ifall kön försvann lika fort som den tornat upp sig. Det var knäpptyst. Som innan en katastrof. Eller efter.

De enda rörelser var vinden som lätt lyfte deras hår. De människor som liksom de klivit ut ur sina bilar stod lika stilla som Sara och Emma och stirrade bort mot köns horisont, som skulle de kunna se slutet om de tittade tillräckligt länge.

Så fort de slagit på radion hade P3-skvalet avbrutits av trafikinformationens trumpeter och en kvinna informerade dem om att en stor olycka inträffat framför dem, att räddningsarbetare var på plats och att trafikanter borde undvika vägen tills vidare information kunde ges. Hon hade också sagt att en extra nyhetssändning snart skulle följa och ersätta ordinarie program. Nu hade det gått en kvart men det ordinarie programmet körde vidare, det hade dock smugit sig in en annan ton, mindre flamsigt prat, mer kort och koncis information om låtar och artister som spelades följt av försäkringar om en extrainsatt nyhetssändning så fort några tekniska problem var lösta.

Två låtar senare glömde Sara bort att hon tröttnat på att sitta still när de fick en detaljerad rapportering av den allvarligaste och största landsvägsolyckan sedan… sist en så allvarlig och stor landsvägsolycka hade hänt. Journalisten lyckades beskriva allt det hemska som olyckan fört med sig på ett sätt som gjorde det svårt att bli berörd. Han hade en udda kombination av upphetsning och monotoni i rösten. Det fanns offer i alla färdriktningar. Den tekniska undersökningen var igång samtidigt som polis och media försökte skapa sig en bild av händelseförloppet med hjälp av ögonvittnen.

Det man visste var att en långtradare hade gjort en vansinnesomkörning i för hög fart och fått en bil under släpet. Bakpartiet kastades upp i luften samtidigt som trucken vreds nittio grader. Hastigheten i kombination med tyngden från den nu luftburna trailern satte långtradaren i rullning. Släpet slets loss och spann över till de motsatta körfilerna där en buss och en bil körde rätt in i det utan att hinna bromsa. Samtidigt körde en silvergrå Mercedes in i den bil som redan mosats av lastbilen i samband med vansinnesomkörningen en sekund tidigare. Allt hände lika snabbt och oväntat som en explosion och efteråt var allt stilla.

Den buss fylld med klass 9C från Hagaskolan i Sundsvall hade enligt rapporten troligen kört fel och skulle inte ha befunnit sig där överhuvudtaget. Nu var 19 av ungdomarna döda och av de 8 överlevande var 5 allvarligt skadade. Busschaufför, lärare och klassassistent var döda. Den bil som precis varit på väg att köra om bussen, och som träffat släpet nästan samtidigt men i högre hastighet, hade manövrerats av en 36 årig man som, tillsammans med sin tre år yngre flickvän, tvåårige son och dotter på sju månader, dog direkt vid kollisionen. Den bil som hamnat under långtradarsläpet hade Polsk nummerplåt och kördes av en ensam kvinna. Även den silvergrå Mercedes som strax efter smällde in i den polska kvinnans nu mosade bil kördes av en kvinna som rest ensam. Eva Sahlgren, en Folkpartist och nyckelfigur i den sittande regeringen, hann inte svänga undan utan körde rätt in i den pågående olyckan. Under den senaste tiden hade Eva Sahlgren varit hårt kritiserad från alla möjliga håll i media på grund av sin utrikespolitik och allt för vänliga och mjuka behandling av Front National i samband med ett EU-möte. Både Sahlgren och den andra kvinnan hade omkommit. Chauffören till långtradaren, som redan nu utpekades som boven i dramat, var oskadd och omhändertagen.

”Och ett Sverige i landssorg ställer sig nu frågorna hur och varför kunde detta hända?” avslutade reportern inslaget.

”Jaha då var landssorgen initierad också,” sa Emma. ”Vad har det gått? En timma? Nu saknas det bara ett samlingsnamn typ Långtradardramat eller Masskrocken.”

”Ja,” sa Sara ”Vi behöver en hashtag.” Hon kände återigen hur otåligheten kom smygande, men nu var det lika mycket nyfikenheten inför olycksplatsen som viljan att vara i rörelse. ”Tror du landssorger existerar utanför nyhetsrapporteringar?” frågade hon.

”Nej,” sa Emma, ”men vem skulle gå ut offentligt och säga emot? Alla blir liksom tvungna att ställa upp på det för ingen vill vara arslet som inte sörjer. Visst, det här är tråkigt och sorgligt men om man inte berörs av det personligen så tror jag att det är svårt att känna sorg. Det är en stor skillnad mellan att tycka något är sorgligt och känna sorg.

”Landssorgligt,” sa Sara.

Emma skrattade. ”Det är mycket bättre.” Hon förställde rösten så att hon lät som radionyheterna. ”Och i Sverige är det nu landssorgligt efter att den tidigare hårt kritiserade men snart helgonförklarade politikern Eva Sahlgren har gått bort.”

Trafikinformationens trumpeter ljöd igen och Sara uppmanades att tillsammans med de andra billisterna backa cirka hundra meter för att ge plats åt räddningsarbetet. Ett projekt som visade sig vara genomförbart med förvånansvärd effektivitet. Via en intervju med en representant från Räddningsverket fick de lära sig att de nu befann sig på en av Sveriges mest olycksdrabbade sträckor. Den fem kilometer långa passagen gick under namnet dödssträckan hos de som arbetade med räddningstjänst i området. I sin minutlånga summering använde reportern sedan ordet dödssträckan sju gånger.

”Där kom hashtaggen,” sa Emma, ”Dödssträckan.”

”Jag ser redan löpsedlarna framför mig,” sa Sara. På Twitter skrev hon: Irritationen över trafikstoppet byts snabbt ut mot förskräckelse och medkänsla för alla anhöriga #dödssträckan #evasalgren.

”Jäklar, du är snabb på det,” sa Emma när hon såg tweeten. ”Bra skrivet, lite ödmjuk och intetsägande sådär, den kommer retweetas hela helgen.”

”Tack,” sa Sara.

”Det är tur att vi ska in i IT-bubblan, nu kommer vi inte höra talas om något annat än den här olyckan de kommande dagarna,” sa Emma medan hon gick ur bilen igen för att ta ett foto på bilkön. ”Överallt kommer vi kunna läsa om det här ända tills det tragiska har blivit tråkigt. Det kommer tjatas tills vi gäspar och klickar på nästa länk i väntan på nästa tragedi eller kattklipp. Och vet du vad det värsta är?”

Sara läste igenom vad andra hade skrivit under samma hashtag, hennes stod sig i mängden och det var rätt många som använde sig av den redan. ”Nej vad?”

”Det värsta är att redan nu ser jag det mer som ett mediaevent än en olycka, ett trendande ämne, en meta-händelse. Jag känner nästan hur empatin rinner ur min insulära cortex och cynismen tappas upp i dess ställe. Min förmåga till äkta känslor tonas ner och jag avskärmar mig, jag måste, för att inte vara helt blasé om en vecka. Jag måste bry mig för lite nu, även när jag bara sitter någon halvkilometer från alla de där kropparna, bara för att kunna ha någon form av intresse om en vecka.” Emma pausade och såg ner i sin telefon, suckade och såg bort mot den plats där de trodde att olyckan var. ”Vi kommer inte höra talas om något annat den närmsta tiden. Allt annat kommer att glömmas bort.”

Sara nickade eftertänksamt, hon gick bak och öppnade bagageluckan. Längst in i en blå IKEA-kasse låg baseballträet inlindat. Hon öppnade upp och fingrade lite på den vinröda blanka ytan. Alla projekt innehåller både risker och möjligheter som måste uppmärksammas, tas hand om och vägas mot varandra. Det gäller att i ett så tidigt skede som möjligt göra en osäkerhetsanalys och identifiera risker så att de kan undvikas, och att konstant vara uppmärksam på möjligheter så att de kan utnyttjas. Målet är oftast ha en så riskneutral strategi som möjligt. En tidig risk i det här projektet, som Sara identifierat, var en så kallat extern osäkerhet och handlade om medial uppmärksamhet. Fick en sån här sak spinn i media skulle det inte bara innebära en större press på polisen att lösa det (och därför högre budget och kompetens till fallet), det skulle också betyda att journalister, det vill säga människor som är utbildade i att gräva fram snaskig kuriosa istället för att fokusera på relevant fakta, skulle börja gräva i fallet. Och det var i den snaskiga kuriosan Sara gömde sig. Men nu hade det hänt en stor olycka, med barn och politiker inblandade. Gemensamt för alla lyckade projekt som Sara deltagit i var god planering, grundligt förarbete och en stor dos lyckosamma sammanträffanden. Sara stängde kassen och slog igen bagageluckan. Det var som om hon hade beställt olyckan själv.

Tillbaka till toppen


 

21. En win-win-win situation

Dagen efter var hon kvar, och dagen efter det. De kunde inte äta sig mätta på varandra. Hela tiden hade hon den skönaste känslan i hela kroppen, en glad konstant feber. En pirrande känsla som fick henne att inte lägga någon vikt vid hans ord när han sa saker som att han trivdes i Björksätra, att hans jobb gjorde det svårt att flytta. Att om det här var allt det blev av hans liv, hans band, hans vänner, hon, så var han nöjd. Precis som att han inte brydde sig om när hon sa saker som att hon måste så långt bort som möjligt, inom så kort tid som möjligt. Det var bara saker de sa mellan måltiderna, små fotnoter i deras kroppars avhandling om köttets begär. Han hade märken i axeln från hennes tänder, hon hade blå sugmärken på insidan av låret.

Tommy jobbade treskift vid en maskin och tillverkade järnrör som därefter for ut över hela världen och var bärande delar i en mängd komplicerade och viktiga konstruktioner. Konstruktioner som inte hade varit möjliga utan de järnrör som började hos honom. Det var ett bra jobb som, även om det krävde att han hela tiden var uppmärksam på vad som hände, var uppbyggt kring en rad rutiner han vid det här laget kunde utantill. Därför blev det mycket tid över till att tänka och komma på låtar till bandet, han hade alltid en liten svart anteckningsbok med sig där han kunde skriva ner idéerna. I och med att det var skiftarbete blev det mycket o.b. och det betalade bra. Han var 23 år och plockade ut kring 20 papp efter skatt. Han hade en hyra på ungefär 3000 inklusive värme och vatten, resten gick till vad fan han ville. Han hade inga lån, inga studieskulder. Det enda som hade saknats var hans drömtjej, han hade sett henne på Marangoni flera gånger och till och med vågat sig fram och pratat med henne en gång när det bara var hon och han där inne. Men han hade klantat sig, hade glömt plånboken hemma och i sin nervositet hade han försökt låna pengar av henne. Jävla pucko! Det hade i och för sig gått bra, han hade fått låna pengarna, de var nu ett par och han hade aldrig behövt betala tillbaka. Det är vad ekonomer kallar en win-win-win situation.

Han kontrollerade att maskinen gjorde sitt jobb och satte sig med sin anteckningsbok. Han skulle inte behöva göra något egentligt arbete för än om tio minuter och på den tiden gjorde han en teckning med en gorilla som slog ihjäl en schimpans och skrev en sång som hette I’m happy to inform you that we are more depressed than ever. Både teckningen och låttexten blev oinspirerade, det var egentligen bara titeln på sången han var nöjd med, men inget kändes äkta. Allt han ville göra var att rita hjärtan och skriva kärlekssånger om Therese. Han kunde inte sluta tänka på henne, hennes ögon, leende, hennes nakna allt. Hon hade så mycket av det han saknade hos sig själv, självförtroende, driv och en stark vilja. Det fanns inte en chans att hon någonsin skulle låta någon stå i hennes väg, om hon hade siktet inställt på något. Kanske skulle han föreslå att hon skulle bli manager åt deras band, då skulle de faktiskt kunna slå igenom på riktigt.

Kevin kom förbi och sa att han behövde hjälp, maskinen som matade de färdiga hjärnrören till robotarmen som staplade dem på transportvagnar, hade gått sönder. Därefter bar han järnrör tills solen gick upp, men det var inga problem. Han tänkte på Therese, och hoppades att hon skulle vara där när han kom hem.

Tillbaka till toppen


 

22. #denkortakänslanavlycka

Två timmar senare passerade de sakta olycksplatsen. Även om mycket hade blivit bortstädat kunde de ändå se och förstå förödelsen av vraken som stod uppradade på båda sidor av vägen. Någonstans bakom dessa trasiga plåtinstallationer låg en massa kroppar undangömda medan de väntade på att fraktas bort. Till och med i katastrofens mittpunkt lyckades det offentliga Sverige uppehålla en imponerande form av klinisk stelhet, men den stilla känslan av katastrof gick inte att gömma undan. Den hängde över hela området ändå, de kände den som ett lågtryck. Som om de dödas själar fortfarande hängde över platsen och undrade vad fan det var som hade hänt, skulle inte bussen vända hem till Sundsvall snart?

Sara tänkte på när Claes låg på sjukhuset efter misshandeln och allt fortfarande var osäkert. De blandade känslorna. Oviljan att ge upp hoppet samtidigt som just den oviljan bekräftade att hon på något plan börjat förbereda sig på det värsta. Hon mindes hur hon blivit arg på sig själv när hon börjat oroa sig för sin egen del, hur hon skulle orka gå vidare utan sin enda riktiga vän. Hon blev arg för han var inte ens död och en del av henne hade redan börjat planera hur hon praktiskt skulle gå vidare. Hon tänkte på alla familjer som nu konfronterades med det vakuum som uppstod i väntrummet mellan förnekelse och acceptans. Den känslostorm som blåste så hårt att det kändes vindstilla men där man hela tiden kände tornadons vägg snurra snurra så nära att man kunde vidröra den.

Hon hade fått prova känslan när Claes låg där med maskinerna kopplade till sig likt ett biologiskt experiment. Hon hade följt slangarna med ögonen till maskinerna som fyllde på med näring, hjälpte till att andas, mätte alla olika värden och funktioner. Det såg nästan ut som om det var Claes som fanns där för maskinernas skull och inte tvärtom, som att han var ett batteri som drev dem och när han var förbrukad skulle de kasta honom till återvinningen och lägga dit någon annan. Plötsligt hade han vaknat och allt skulle bli bra igen. Den känslan skulle bara vara några få familjer förunnat bland de som hade anhöriga i den här olyckan. Den korta känslan av lycka i illusionen att allt skulle återgå till det man uppfattade som det normala igen, innan de sakta skulle inse att, överlevande eller ej, när något kraschar in i ens liv så uppstår en spricka. Det blir alltid en före- och eftermarkering i tidslinjen.

Tillbaka till toppen


 

23. Actually I do

Det var som att de skippat bröllopet och gått direkt på bröllopsnatten, sedan direkt vidare till smekmånaden, och för en gångs skull var det verkligen en full månad av smek. Smek, lycka och pirr i magen som lyckliga människor kanske får uppleva en gång i livet men de flesta inte alls. Det var den sortens helkonsumerande förälskelse som är likt en svällande rosa ballong. Den sorten som inte kan annat än stiga tills den smäller, och om du är inne i den är du helt oförberedd för du har fullt upp med att flyga genom luften i en rosa ballong och PANG.

”Vi borde göra det officiellt på något sätt,” viskade Tommy till Therese när han kom hem tidigt på morgonen efter jobbet.
Hon vände sig om och omfamnade honom.

”Vadå?” Sa hon, fortfarande halvt sovande.

”Att vi bor tillsammans, vi borde ha en inflyttningsfest för dig.”

”Mmm,” sa hon och somnade om.

Det hade gått två månader sedan hon följde med honom hem och hon hade inte sovit hos sina föräldrar sedan dess. Det var redan som att hon bodde där. Efter påtryckningar från alla utomstående parter hade de motvilligt börja umgås med andra igen. Vännerna hade tröttnat på deras isolering och säga saker som att kärlek kommer och går men vänner består.

”Du blandar ihop kärlek med one night stands,” sa Therese till Malin. De satt på Marangoni och drack kaffe och lyssnade på jukeboxen medan andra kom och gick. Therese drack kaffe, Malin hade gått över till läsk som hon drack med ett rött sugrör ur flaskan. ”One night stands kommer och sedan går dom.”

Malin höjde på ögonbrynen och log med sugröret kvar mellan läpparna. ”Snuskigt.”

”Det är inte alltid jag är med honom heller,” sa Therese. ”Men ibland är det bara skönt att vara för sig själv när han är på jobbet.

”Så vad du säger är att du kan umgås med dina vänner, men du vill inte,” sa Malin.

”Exakt,” sa Therese och skrattade.

Det kändes som det mest naturliga i världen. Som om de alltid bott tillsammans. Enligt ryktet gled de in i mönster som redan kändes invanda, talade i koder som borde tagit år att utveckla och hade förutbestämda platser vid matbordet och i TV soffan. De hade lätt kunnat bli paret som försvann in i sin egen gemensamma värld, bort från vänner och bekanta. Men ingen av dem ville bli det paret, även om det kändes lockande, så de såg till att få tid över till andra också.

”Jag vill också bli kär,” sa Malin och fejkade besvikelse genom att sätta hakan mellan båda händerna.

”Det vill du inte alls det,” sa Therese.

”Nej,” sa Malin. ”Eller jo, nej. Det vill jag inte, men jag är glad för dig, det verkar mysigt. Han är så snygg.”

”Visst är han?” sa Therese.

”Kan du inte dela med dig av honom? En gång?” sa Malin.

”You wish,” sa Therese.

”Actually I do,” sa Therese och såg ut på vägen utanför genom de stora fönsterrutorna som utgjorde hela väggen på entrésidan. ”Betyder det här att vi inte ska flytta till Uppsala och plugga?”

”Jo, klart vi ska. Jag vill plugga,” sa Therese.

”Men det är inte lika viktigt att komma härifrån nu kanske?” sa Malin.

Therese tänkte efter. ”Jo,” sa hon. ”Han måste väl också längta bort? Han spelar i det där bandet och vad är det om inte ett försök till att hitta en väg ut?”

”Antingen det, eller så tycker han bara det är kul att spela musik,” sa Malin.

”Om du kallar det dom spelar för musik, så visst,” sa Therese och skrattade. ”Om jag ska vara ärlig så har vi inte pratat om det så mycket ännu, det känns fortfarande lite tidigt att börja planera för framtiden. Det får lösa sig.”

Tillbaka till toppen


 

24. #veganburgare

”Vi måste ta en paus någonstans,” sa Sara. Sju timmar hade gått sen de lämnade Malmö och den resa som bara skulle vara en transportsträcka i deras liv hade ryckt upp dem och skakat om dem. Tagit plats. Emma korkade upp sin fjärde vinflaska i miniformat och tog en klunk innan hon lät fönstret glida ner några centimeter bredvid sig.

”Vi måste vädra ut den här dödsångesten,” sa hon. ”Jag börjar bli hungrig, ta första bästa matställe.”

En bil passerade med en liten mörkhårig pojke i baksätet. Han pekade med en leksakspistol mot Sara och kinderna åkte ut när han låtsades skjuta. Hon log mot honom och han sträckte ut tungan till svar.

”Skitunge,” sa Emma och skrattade.

En reklamskylt informerade att de kunde köpa hamburgare om tre kilometer och Sara frågade om McDonalds var okej för Emma.

”Ja, de är faktiskt bara de och Max som har veganmat efter vägen,” sa Emma.

”Jasså?” sa Sara.

”Ja, så det är ju ett ständigt dilemma,” sa Emma. ”Enda chansen att få veganburgare när en åker bil är att stödja de största mördarna som någonsin har funnits på den här planeten.”

”Frankrikes mest lättlurade författare,” sa Sara och bytte samtalsämne.

”En samtida eller?”

”Nej, 1800-talet skulle jag gissa.”

Emma tänkte efter en stund men gav snart upp.

”Ska jag säga?” frågade Sara och Emma nickade. ”Alexander Dumb ass.” Tretusen meter senare dirigerade Sara bilen bort från motorvägen till en ett område med en mack, ett McDonald’s och en oproportionerligt stor parkeringsplats.

”Det Claes gör är ju ett bevis för att det här med transparens är döende förresten,” sa Emma medan de gick in mot kassorna där det var långa köer eftersom alla hade fått samma idé efter de kommit ur bilkön.

”Ja, kanske det,” mumlade Sara, ”hur menar du?”

”Bara det att han inte är med här,” sa Emma. ”Mister Nordic Transparency är inte längre intresserad av landets största transparenskonferens. Jag menar, de ville säkert att han skulle tala i år igen, men han väljer att bojkotta hela eventet.”

”Jag vet inte om han bojkottar,” sa Sara. ”Det är mer att han är så uppslukad av det här nya projektet han arbetar med att han ville prioritera det.”

”Det är det jag menar,” sa Emma exalterat, ”när någon som han gör så, då blir det en så stark markör. Han har slutat blogga, hans sociala medier har varit tysta i månader och han kommer inte och delar med sig av vad han arbetar med som innan. Han gör allt tvärtom mot hur han har arbetat innan, tvärtom allt som den här helgen representerar.”

”Ja,” sa Sara som inte visste vad hon skulle säga mer.

”Jag tycker bara det är jävligt coolt,” sa Emma.

Sara fann sig och skrattade. ”Det ska jag hälsa honom.”

”Gör det,” sa Emma.

”Fast jag tror inte han har någon plan med det, det är mer att allt hans intresse och fokus går åt till hans projekt,” sa Sara. ”Så han glömmer att uppdatera något.”

”Hur som helst så håller jag med om det han kommunicerar,” sa Emma.

”Som är?”

”Transparenta företag syns inte.”

Tillbaka till toppen


 

25. Fina tillsammans

Tre månader efter att de träffats flyttade Therese in officiellt hos Tommy. Hon såg det mer som en mellanlandning påväg bort från Björksätra. Att flytta hemifrån var ett viktigt förstasteg i hennes privata emancipationsprocess från staden. För Tommy handlade det mer om att han ville ha henne hos sig alltid, i och med att Therese flyttade in kändes hans liv mer eller mindre komplett. Han hade ett fast jobb med en bra inkomst, en helt okej lägenhet, vänner och nu en underbar tjej som han älskade. Snacka om stabil grund att utvecklas ifrån. Visst han ville ha en båt, kanske en villa vid Storsjön någon gång, starta familj, sånt. Men det låg långt i framtiden, det kändes bara så skönt att ha tagit ett första steg ditåt.

Vad alla kunde se på inflyttningsfesten var att både Therese och Tommy hade hittat lyckan i varandra, och festen blev därefter. Det blev en lyckad blandning av människor. Björksätra var litet nog för att alla skulle veta vilka de andra var, men stort nog för att alla inte skulle känna alla. Thereses kompisar och Tommys vänner tillhörde olika kretsar men kom bra överens, för var det en sak skatepunkare och intellektuella partybrudar hade gemensamt så var det förmågan att ha kul med alkohol och droger. De små dispyter som var handlade om musikval men det gick att hitta gemensam grund där också genom Nirvana, Prodigy och någon hip hop skiva då och då. Det här var en kväll som alla skulle prata om långt efter, men som bara Therese och någon enstaka annan skulle minnas. Mot slutet av kvällen kunde du inte gå på toaletten utan att ha sällskap av nakna människor som låg och trängde ut vattnet ur badkaret, i sovrummet pågick antingen någon form av orgie eller så var det kanske bara individuella par som delade på utrymmet. I vardagsrummet var musiken på högsta volym samtidigt som MTV gick på TVn med några stenade personer som satt och skrattade lobotomerat som Beavis och Butthead framför Beavis och Butthead, samtidigt som några andra dansade och några hade däckat i soffan. I köket hade de som fortfarande ville ha ett samtal samlats och satt med cigaretter under fläkten och fönsterkarmen. Folk kom och gick i en stadig ström och det började inte lugna ner sig för än framåt fyratiden.

Hon vaknade dagen efter med en känsla av dagen efter som var något utöver det vanliga. Tommy låg och snarkade på ena sidan av henne och på den andra låg Malin och sov med håret i munnen. Therese tog sig för pannan och reste sig sakta medan hon försökte hålla tillbaka illamåendet i magen. Hon hade djup ångest men ingen anledning till att ha det. Hon fumlade sig över Tommy och tog sig bort mot badrummet. Ljuset slog emot henne där inne så hon blundade när hon böjde sig ner över den öppna stolen och tömde sin mage. Hon kräktes så mycket att hon tappade andan och var därför tvungen att ta ett djupt andetag så fort hon fick chansen. Doften av hennes inre skapade reflexer som satte igång nästa tömning. Det hade varit en lyckad fest, de hade bjudit på öl och vin och folk hade haft med sig eget att dricka. De hade bjudit ett trettiotal, men hade såklart inte nekat andra. Eftersom saker har en tendens att sprida sig i en stad vars ryggrad är byggd på rykten, hade fler dykt upp under kvällen. Det hade säkert passerat ett hundratal personer genom lägenheten, alla hade tagit sig en öl eller fem och de flesta hade säkert lånat toaletten. Vissa säkert fler gånger än en. Det handlade om allt ifrån hundra till trehundra mer eller mindre alkoholpåverkade toalettbesök sedan toalettstolen gjorts ren sist. När hennes ögon nu vant sig vid ljuset och Therese följde den sträng av slem som gick från hennes mun, längs håret, ned mot toalettstolen, såg hon att porslinssitsen där hon höll sina händer var alldeles brungul av torkat urin. Hon kräktes igen.
Sen igen.
Sen var magen tömd.
Men Therese fortsatte att kräkas.

Det var inget konstigt att vara bakis efter en brakfest, om det inte varit så att Therese hade ett kontrollbehov. För att ha koll på gästerna, och för att kunna erbjuda bästa möjliga feststämning hade hon totalt under kvällen druckit en öl och två glas vin. Hon hade varit för nervös för att dricka mer. Jag måste ha fått i mig något, tänkte hon medan hon noga tvättade sina händer och ansikte. Klockan var åtta och hon önskade att hon kunde somna om, men hennes kropp ansåg att de få timmar hon fått nu var nog. Hon borstade tänderna för att få bort smaken av spyor ur munnen. På soffan i vardagsrummet låg två nakna kroppar och sov på varandra. Bordet var fyllt av glas, flaskor, burkar och andra festtillbehör. Rökning inomhus hade varit förbjudet men den regeln försvann någon gång efter tolv när Therese var tvungen att välja mellan fortsatt tjatande eller fortsatt god feststämning. En askkopp stod nu överfylld på bordet och blomkrukan närmast balkongdörren hade även den extraknäckt som papperskorg för cigaretter.

Ansiktena var gömda på de båda personerna i soffan så Therese kunde inte se vilka de var. Det var en kille och en tjej, tjejen var blond och låg på mage ovanpå killen vars mörka kalufs stack upp under henne. Båda hade slanka , vackra kroppar och Therese funderade på att hämta kameran. Det hade kunnat bli ett vackert foto med all dagen efter dekadens som ramade in dem, men hon vågade inte. Det skulle bli pinsamt om de vaknade. Hon gick och la sig igen.

När hon vaknade var illamåendet kvar. Det påminde om det hon kunde känna innan mens, fast ihärdigare. En flyktig tanke om försenad menstruation skymtade förbi, men den var för ointressant och hon var för illamående för att ägna den någon uppmärksamhet. Tommy och Malin sov fortfarande djupt men paret i soffan hade försvunnit när hon kom upp. Hon letade fram städprylar och startade kaffebryggaren, fortfarande osäker på vad hon skulle prioritera först. Hon behövde energi från frukosten för att orka städa och hon behövde få lite fräschare omgivning för att kunna njuta av frukosten.

Medan hon väntade på att kaffet skulle bli färdigt gjorde hon ren toalettstolen ifall frukosten skulle föra henne tillbaka på knä där inne igen. Resten fick vänta, hon tänkte inte städa upp efter hela festen ensam. Det skulle bli en livsregel, tänkte hon, i valet mellan att städa eller ät ensam, välj alltid äta ensam.

”Det luktar kaffe,” sa Malin och kom in i köket, hon stannade vid kaffebryggaren och drog in aromen. ”Du ser värre ut än vad jag mår.”

”Tack,” sa Therese. ”Jag förstår inte, jag mår skitdåligt men jag drack nästan inget.”

”Du kanske är gravid,” sa Malin. Therese såg förskräckt ut och tanken som hon tidigare inte registrerat kom tillbaka med ny energi. Motvilligt började hon räkna dagarna sen den senaste menstruationen tyst för sig själv. ”Jag bara skojade,” sa Malin när hon såg hur allvarligt Therese tog kommentaren. ”Du äter väl p-piller?”

”Aldrig,” sa Therese glad att Malin bara skämtat och att hon kunde fokusera på något annat. ”Har du sett hur en del sväller upp och blir finniga så fort de börjar? Inte en chans att det kan vara bra för kroppen att äta det där.”

”Tror du den där marijuanan vi rökte var bättre?” frågade Malin.

”Ja det tror jag faktiskt om jag ska vara ärlig,” sa Therese. ”Du skulle hitta betydligt mer skit i ett p-piller om du gjorde labtester och jämförde, plus att det är vanligare med biverkningar av p-piller. Hur många ser du svälla upp av att röka lite gräs?”

”Men finnar,” sa Malin.

”Touché,” sa Therese. ”Men jag planerar inte att röka marijuana lika regelbundet som du måste ta p-piller, jag vill inte ta någon drog så regelbundet om jag inte måste.”

”P-piller är ingen drog,” skrattade Malin.

”Klart det är, vad är det då?” sa Therese.

”Ett preventivmedel,” sa Malin.

”Det är bara semantik, du kan kalla gräs för ett avslappningsmedel om du vill, det ändrar inte kemin” sa Therese.

”Men det är inte samma sak, du tar p-piller för att skydda dig från att bli med barn,” sa Malin.

”Tro fan det skyddar,” sa Therese, ”du blir fet, finnig och deprimerad. Ingen vill bli knullad av dig efter det.”

Malin skrattade och ställde en kopp fylld med kaffe framför Therese. ”Erkänn att det där är din plats.”

”Vadå?” sa Therese.

”Erkänn att du alltid sitter där. Du sitter där och han sitter alltid där,” Malin pekade på stolen mittemot från Therese.

”Kanske,” sa Therese och rodnade.

”Haha, det är så,” sa Malin. ”Ni har redan bestämda platser. Du är så djupt i det Therese, du kommer aldrig komma iväg till Uppsala.”

”Äh, lägg av. Det kommer jag visste,” hon sänkte rösten. ”Vi kan träffas på helgerna, och vad vet du? Han kanske också vill komma iväg härifrån.”

”Ja kanske, kanske inte. Men det är okej, det finns universitet i Gävle också,” sa Malin. ”Du kan kombinera dina drömmar, plugga och leva med drömprinsen.”

”Gävle?” sa Therese. Malin skrattade.

”Jag tycker det är gulligt att ni har bestämda platser i alla fall,” sa Malin och tog en klunk ur sin mugg.

”Du är bara avundsjuk,” sa Therese. ”Kommer och kryper upp i sängen hos oss.” Hon skakade på huvudet och log.

”Jag frös,” sa Malin, ”och jag är avundsjuk, han är het som fan,” viskade hon. ”Jag vill också hitta någon att bli kär i, det ser så mysigt ut och ni är så fina tillsammans.”

”I Uppsala väntar någon på dig,” sa Therese.

Malin såg eftertänksam ut. ”Ja,” sa hon. ”Synd att jag måste åka dit ensam nu.”

”Lägg av!” sa Therese och Malin skrattade.

Tillbaka till toppen


 

26. #unkenmenbesvärligtlockande

Det var skönt att komma ut, deras kroppar var törstiga efter fräscht syre och de två kvinnorna sträckte på sig och gäspade. Emma frågade om de inte skulle röka innan de gick in. Hon sa det som om hon var 12 och frågade om de inte skulle äta upp födelsedagstårtan innan de andra gästerna kom, eller om de skulle röka. Sara plockade fram två cigaretter ur paketet och gav Emma den ena. Tände bådas med en svart bictändare. De stod och tittade på bilarna som rusade förbi borta på motorvägen och diskuterade den nu döda högerpolitikern Eva Sahlgren. De var överens om att de nog hade gillat henne, trots den senaste tidens körer av svidande kritik som ingen av dem ville erkänna att de sjungit med i. Det räckte med att konstatera att hon var en karismatisk människa som verkade ha patos och engagemang för det hon höll på med. Det fanns ingen anledning att pissa över de döda.

”Var hon kristdemokrat?” frågade Emma.

”Nej moderat, eller nej, folkpartist,” sa Sara. ”Folkpartist var hon.”

”Just det, och EU parlamentariker?”

”Ja, jag tror det. Hon gjorde väl en massa bra grejer där för ett tag sedan? Stod på sig ordentligt?”

”Jo nu när du säger det. Jag minns inte vad, mer än att det var någonting.”

”Synd att hon skulle behöva dö i alla fall.”

”Fördjävligt. Man blir ledsen.”

Sara flippade iväg det sista av cigaretten, följde med blicken när den slog i backen så att glöden flög åt olika håll. ”Nej, nu äter vi.”

Det var inte mat-os som slog emot dem när de klev in innanför dörrarna, inte heller gick det att beskriva som hamburgare-os. Precis som med resten av snabbmatkedjans interiörer, exteriörer och produkter så möttes de av ett alldeles eget, patenterat, McDonald’s os. Som doften från en fis vars arom du inte kan låta bli att gilla. En aptitretande fisdoft.

När Sara såg skönhetstävlingar eller program om modeller försökte hon alltid tänka sig de där perfekta små missarna sittandes på toaletten, men det gick inte: modeller och miss universum-kandidater gick inte på toaletten. Men kanske, kanske kanske att de då och då, ett par/tre gånger om året, var tvungna att lätta lite på trycket. Om det då, mot förmodan, doftade så var doften troligen som när man kliver in på en McDonald’s restaurang. Unken, men ändå besvärligt lockande.

 

Tillbaka till toppen


 

27. Inte en röd fläck

Två veckor senare stod hon på Apoteket och höll i ett graviditetstest. Det gick inte att ignorera längre, förnekelse kan inte ändra ett faktum. Mensen borde ha kommit två gånger vid det här laget men, nej, inte en röd fläck.

Hon åkte in till Gävle för att slippa handla av någons mamma, eller springa på någon hon kände inne på apoteket. Onödigt att ryktena gick igång när hon ändå skulle göra abort om testet visade positivt, något som mer började kännas som ett när än ett om. Hon visste inte vad hon skulle leta efter, hade aldrig haft anledning att veta och måste ha skummat förbi artiklarna på ämnet i Veckorevyn. Hon kände sig dum, bortkommen och iakttagen där hon gick mellan hyllorna. Sedan var hon tvungen att nervöst stå och vänta på sin tur i kön efter att hon äntligen hittat det.

Kassörskan reagerade inte ens på vad hon handlade utan tog bara rutinmässigt betalt, som om den här skräckfilmen de befann sig i var vanlig vardag. Som att det som Therese betalade överpris för inte alls var en bomb som bara väntade på att explodera. Skulle hon gå in på McDonalds toalett och få det gjort? Hon ville bara få det bekräftat så att hon kunde beställa tid för undersökning och överstökning? Var beställde man tid förresten? Hon visste inte om det var ungdomsmotagningen eller vanligt sjukhus som gällde.

Hon väntade tills hon var hemma med att göra testet. Det var inte ens spännande. Hon kissade på den där förbannade pinnen och sedan väntade hon medan den färgades blå. Det var en bekräftelse som skulle göras och nu var den gjord.

”Fan,” viskade hon för sig själv. Så onödigt. Therese svor över sin klantighet och sen gjorde hon samma sak över Tommy. Hur svårt var det att ta på sig en kondom? Varför hade hon inte gjort det åt honom? Hon var en mästare på det så det hade knappast förstört stämningen. Så djävla oduglig. Nu skulle hon vara tvungen att beställa tid någonstans och äta något konstigt piller som gjorde en deprimerad. Hon hoppades att det räckte med att ta ett piller. Fostret skulle ut på något vis också, men det kanske skedde automatiskt. Hon ville inte ens tänka på det. Släkte ljuset. Skulle sitta där och aldrig gå ut igen. Ilskan tvingade fram tårar som spädde på irritationen. Varför var det tvunget att bli tårar, hon var förbannad knappast ledsen. Hon tog ett djupt andetag och lät sig omsvepas av det varma mörker som expanderade rummet och isolerade henne från omvärlden.

Det värsta var att hon inte visste hur hon skulle känna sig, det fanns inga filmscener eller annan dokumentation som hade satt standarden åt henne. Ilskan kändes fel och den apati som följde kunde inte heller vara rätt. De enda reaktionerna hon vuxit upp med var från filmer, där det antingen var salig lycka eller oro inför ett stort problem som gällde. Men Therese kände inget av det, hon kände sig mest uttråkad över att hon skulle behöva gå igenom en massa onödiga steg på grund av att Tommy inte kunnat dra ut den i tid. Ändå kände hon någon form av påtryckning att hon borde känna något, något annat än vad hon kände nu. Kanske borde hon skära sig i armarna? Eller klippa av sig allt hår eller nåt? Bara för att känna någonting. Men då skulle hon såklart bli tvungen att förklara varför sen. Folk skulle oroa sig för hennes mentala hälsa eller, ännu värre, tro att hon var en uppmärksamhetstörstande liten fjolla. Varför kände man sig alltid ensam i sånna här stunder? Var det kanske så att man alltid var ensam men att det märktes bättre i motgång?

”Sluta vara en sån jävla fjortis,” sa hon till sig själv och gick in i köket. Grävde ner testet under de andra soporna och gick för att byta om till springkläder. Hon skulle springa tills hon kollapsade, tills hon kräktes ut embryot och aldrig behövde hitta rätt nummer i telefonkatalogen.

Tillbaka till toppen


 

28. #buycott

De gjorde sina beställningar, Sara var sugen på en vanlig burgare men beställde en kycklingsallad eftersom hon trodde att det var bättre i Emmas ögon. De fick sin mat på röda brickor med pappersdukar som påstod att svenska landslaget i någon sport åt hamburgare när de låg i träning. Tre småkillar satt vid ett bord och lekte med plastfigurer medan en mamma försökte få dem att äta någonting av maten. Pomesen åtminstone. Sara och Emma valde ett bord så långt ifrån dem som möjligt, ett fönsterbord med utsikt över parkeringen. Det var inga problem, restaurangen hade platser så att det räckte åt två fotbollslag, inklusive avbytare, och en knapp tredjedel var upptagna.

”Så det här går emot dina principer då?” sa Sara när de satt sig.

”Egentligen inte, visst jag tycker de är avskyvärda och hade gärna sett att de försvann, men det känns inte realistiskt” sa Emma. ”Det bästa man kan göra om man vill att företag ska sluta med dåliga saker är att handla mycket av det som de gör bra.”

”Varför inte bara bojkotta rakt av?”

”Jag håller på att utveckla en ny teori. En som jag hoppas ska bli en bok någon gång.” De träffades inte så ofta men när de gjorde det hade Emma alltid något nytt projekt på gång. Nya idéer tycktes ständigt passera genom hennes huvud på löpande band, och inte alltför sällan gjorde hon något av dem också. Hon gled runt med någon sorts vem bryr sig attityd på ytan, men där under dolde sig en djupt engagerad och principfast människa.

Till skillnad från många andra engagerade och principfasta människor var hon varken predikande eller enerverande att vara kring. Sara hade aldrig hört Emma tala om sitt val, att inte äta eller använda något animaliskt, utan att först ha blivit tillfrågad eller attackerad av någon annan. ”Jag kanske blir tvungen att skriva boken på engelska för den har ett mer slående namn då,” fortsatte Emma. ”Jag kallar den The Buycott, du vet, som bojkott fast med en liten konsumtionstwist. Den är tänkt att vara skriven för djurrättsrörelsen men den kommer att kunna överföras på andra saker också.”

”Fyndigt namn” sa Sara.

”Jag är trött på att både djurrättsrörelsen och veganrörelsen i Sverige domineras av en massa vänsterkommunister som kör sina aktivistmetoder från stenåldern som inte gör någon nytta eller leder till något mer än att den svartklädda lilla palestinasjalen visar de andra små palestinasjalarna vilken duktig liten aktivist man är.” Sara fnissade medan Emma fortsatte. ”Och det fungerar ju inte! Det skiter väl till exempel Burberry totalt i om ett gäng vänsterkids bojkottar deras produkter på grund av att de plågar djur. Vänsterkidsen var ju ändå inte deras kunder till att börja med och skulle inte bli det även om de slutade med päls eftersom vänsterkidsen är svartklädda kommunister i Palestinasjalar.”

”Så din teori är att man ska rösta ickekommunistiskt och inte bära Palestinasjal?” sa Sara.

Emma skrattade. ”Ja det sammanfattar hela tanken bra tror jag,” hon pausade och dunkade ner ett strips i den lilla ketchupkoppen. ”Mitt problem är att jag i grunden alltid håller med vänstern i deras kritik av samtiden, den är empatisk och sympatisk om du frågar mig. Men när det kommer till att lösa problemen så tycker jag ofta de står handfallna, och där kan jag tycka att högern är lite mer pragmatiska och får lite mer gjort.”

”Det stämmer kanske,” sa Sara. ”Vänstern kan identifiera problem och är duktiga på att förvalta viktiga samhällsstrukturer, medan högern ser lösningar och får saker gjorda.”

”Ja, men ge ena sidan fritt spelrum och det leder oundvikligen till någon form av diktatur,” sa Emma.

”Vilken av dem?” frågade Sara.

”Nej, alltså den ena, vilken som helst av dem. Det spelar ingen roll, skillnaden blir stats- eller marknadsdiktatur,” sa Emma. ”Så jag tänker att båda sidor behövs, att kampen mellan höger och vänster är något naturen har designat för att behålla balansen, för att skapa ordning i kaoset.”

”Men varför ska då inte aktivister ha Palestinasjalar och rösta kommunistiskt?” sa Sara. ”Fyller de inte bara sin del av evolutionen?”

”Därför att om du isolerar den världen så har du ingen balans, det är bara vänsterfolk. Men det de påstår sig vilja förändra ligger diametralt på andra sidan spektrat. Det är inte det att de sitter på motsatt sida av spelplanen, de spelar ett annat spel,” sa Emma. ”Och jag tror inte det fungerar om det är förändring du är ute efter. Om det är förändring du vill uppnå så får du flytta in på motståndarnas spelplan.”

Diskussionen påminde om teorier hon och Claes hade diskuterat innan de slutade diskutera saker, men hon ville inte att Emma skulle tycka att hon hade för pålästa och genomtänkta åsikter i frågan, som när de pratade om det afroamerikanska. Sånt kunde sprida sig och förstöra hennes offentliga persona, förstöra den värld hon konstruerat och kontrollerade. Om det var något hon visste med säkerhet, så var det att ett lyckligt liv och starka åsikter inte kunde existera tillsammans. Någon gång var du tvungen att välja det ena eller det andra. Sara hade valt lyckan förlängesedan. ”Som är?” frågade hon.

”Konsumtion,” sa Emma.

”Och då fungerar inte bojkott?” sa Sara.

”Jo absolut, ibland,” sa Emma. ”Om vi snackar om att flera länder och storföretag gemensamt bojkottar ett land och dess företag på grund av landets dåliga politik, miljöhållning eller liknande. Som när man bojkottade Sydafrika för apartheidsystemet till exempel. Då kan bojkott vara en bra metod eftersom du då flyttar in på rätt spelplan med den, när det sker på en så stor och hög eller bred nivå så blir det riktiga ekonomiska konsekvenser, och det kan få vem som helst att ändra på sig. Men jag talar om små och mellanstora intressegrupper och deras bojkotter, de leder sällan till något mer än en artikel i lokaltidningen eller, på sin höjd, ett segment i nyheterna en ovanligt nyhetstorr vecka. Därför är bojkott som verktyg i kampen för förändring ett gammalt och förlegat knep.”

Sara nickade. ”Och istället förespråkar du buy…”

”Buycott,” fyllde Emma i, ” ja precis. Om du verkligen är intresserad av att förändra ett företags sätt att agera, då ska du handla mer av deras produkter! Det är en ganska enkel logik. De flesta företag bryr sig om sina kunder, kunden är viktig och därför någon man lyssnar till. Om jag går in i en affär och frågar efter en röd tröja och sedan vid ett nekande svar går ut ur affären ropandes att jag aldrig ska komma dit igen så kommer expediten med en axelryckning konstatera att det inte är så mycket han/hon kan göra åt det. Om jag däremot kommer in, provar en blå tröja, säger att den här var fin har ni den i rött? Då kommer expediten känna att det var synd att de inte hade en röd tröja hemma, för du är tydligen en potentiell kund, och vid tillfälle kommer han/hon kanske beställa hem en. Desto fler människor som frågar efter en röd tröja, desto större chans att affären beställer hem en. Samma sak med till exempel ett klädesmärke som gör kläder av skin och päls, men även av ickeanimaliska material. Om du och dina kompisar bojkottar företaget, för att ni vill att de ska upphöra med skin och päls, uppfattar de er som en liten grupp negativa agitatorer som de ändå inte vill befatta sig med. Går ni istället ihop i en buycott, där ni köper de kläder som tillverkats av ickeanimaliska material och efterfrågar fler liknande, då kommer ni uppfattas som en potentiellt stor målgrupp. Sedan kan man ta det längre och skriva till företag och berättar hur nöjd man är med sina nya kläder och föreslå att de tillverkar fler eller alla sina kläder i djurvänliga material. Jag är övertygad om att det skulle ge bättre resultat än några fula flyers du skriver ut själv.”

”Buycott,” sa Sara med speakerröst, ”när enkel affärslogik blir revolutionär.”

Emma skrattade och härmade samma röst. ”Aktivism på marknadens villkor.”

”Fantastiskt,” sa Sara.

”Visst är det en bra teori?” sa Emma.

”Fantastiskt att du känner dig tvungen att intellektuellt motivera ett vanligt McDonaldsbesök genom att skapa en hel teori,” sa Sara. ”Det här måste vara den längsta omvägen till en burgare sedan Spurlock gjorde Supersize Me.”

Emma skrattade. ”Ja så är det kanske, men vad tycker du om teorin?”

”Den är jättebra,” sa Sara, ”men, du vet, vi vanliga människor tänker inte sådär. Vi tänker varken på att aktivt avstå eller aktivt göra ett val, vi går bara in och köper det vi är sugen på.”

”Jag vet,” suckade Emma, ”och det är egentligen det stora problemet. De saker vi ser som onda och hemska i samhället, är egentligen ingenting i jämförelse med den destruktion vi gemensamt står för bara genom att leva helt vanliga svenssonliv.”

”Hur då?” sa Sara.

”Vad tycker vi är ondska?” frågade Emma.

”Jag vet inte? Terrordåd,” sa Sara.

”Ja absolut, åtminstone när någon skjuter en europeisk tidningsredaktion eller unga norska socialister, det är inte så många röster som höjs när någon självmordsbombar i mellanöstern,” sa Emma. ”Mördande som känns nära, oavsett om det är en eller flera som dör, det är vad vi betraktar som ondska. Vi tycker sådana här olyckor är hemska,” hon gestikulerade i riktning från där de kommit.

”Är det inte det då?” frågade Sara.

”Jo visst, men det är sånt vi inte riktigt kan göra något åt. Det kommer alltid finnas galningar som dödar och det kommer alltid ske olyckor,” sa Emma. ”Men om du ska räkna lik och förödelse så är det i våra vardagsval den stora ondskan finns. Miljoner djur avrättas på löpande band varje vecka för att vi vill äta något vi inte behöver, barnarbetare jobbar dygnet runt för att vi inte vill betala mer än femtio spänn för en t-shirt, fattiga länders arbetare slavar för att vi ska få socker, kaffe, majs, allt. Jag lovar att det är fler som dött på grund av livsfarliga arbetsförhållanden när de producerar skit åt västvärlden än som har dödats av terrorister i år. Men inte fan ser du några statusuppdateringar som säger Je suis indisk barnarbetare. Men bara för att några idioter skjuter några odugliga serietecknare så reser sig hela världen och säger Je suis. Därför att några sexistiska vita gubbars yttrandefrihet är viktigare än indiska flickors rätt till ett värdigt liv. Vi reser oss i samlad protest mot det förstnämnda klädda i HM-kläder som stöttar och bevarar det sistnämnda.”

”Fast yttrandefriheten är väl viktig,” sa Sara. ”Den känns som en förutsättning för våra andra friheter.”

”Fel,” sa Emma, ”eller, jo, yttrandefriheten är skitviktig. Men den är inte viktigare än någon annan rättighet, däremot är den det för alla som jobbar inom media och alltså framhävs den alltid som viktigare. Jag hävdar dock att alla rättigheter är lika viktiga. Och för en barnarbetare i Indien eller Kina, om hon bara fick välja en rättighet, så skulle kanske inte yttrandefriheten vara första valet. En medeleuropeisk redaktion däremot har ingen annan rättighet att värna om, yttrandefriheten är den enda frihet som ens ifrågasätts lite för dem.”

Sara upptäckte att hon redan hade ätit mer än hälften av sin måltid medan Emma knappt hade fått i sig en tugga. Hon la ifrån sig plastgaffeln och torkade sig lätt kring munnen. ”Glöm inte att äta,” sa hon.

”Plus att terrorister och våldsmän inte är något hot mot yttrandefriheten i västvärlden, den klarar sig och därför tänker jag att bristen på andra rättigheter i världen, som till exempel rätten till ett värdigt liv, faktiskt är ett större hot, ett större problem, än hotet mot yttrandefriheten i väst.

Sara tänkte efter en stund. ”Ja, det är väl bara lättare att se en sån sak som meningslöst och plötsligt massmord som ett hot när det händer så pass nära, det blir mer konkret.”

”Jag vet, men det är lite min poäng,” sa Emma. ”Mördare har åtminstone en tanke bakom sin förödelse, hur fel och förvrängd den än må vara. Men vad är mer ont? Att medvetet döda för något du verkligen tror på? Eller att omedvetet och slentrianmässigt leva på andras död och misär samtidigt som du säger att du vill ha ett jämlikt samhälle? Är något mer ont för att det är konkret?”

”En del som dödar med vilje gör det kanske till och med för att förbättra sitt eget och någon annans liv,” sa Sara.

”Ja, och samma sak gäller för alla. Vi stöttar mer eller mindre medvetet mord, förtryck och slaveri för att det är bekvämt för oss, vi förbättrar vår egen situation på bekostnad av andra. Men en mördare gör det medvetet och ofta är det en akt av desperation. Resten av oss gör det dagligen, slentrianmässigt och omedvetet,” sa Emma och hon såg något i Saras ögon. En gnista, en ström av tankar som rusade förbi bakom hennes iris. Hon valde att låta Sara processa det ifred medan hon åt upp sin mat. ”Jag tror jag ska köpa med mig en kaffe” sa hon när de var färdiga. ”Ska vi gå?”

Tillbaka till toppen


 

29. Nej, just det

Hon fick tid för en riktig undersökning och fick det bekräftat. Hon var gravid. Läkaren, eller barnmorskan, som kollade henne såg besvikelsen i Thereses ögon och tolkade det som oro.

”Du är ung, men inte för ung. Det kommer att gå bra,” sa han med tränat lugn röst.

”Men jag vill inte ha det,” sa Therese.

”Känner du att du inte är redo så är abort ett alternativ. Du har fortfarande tid att tänka igenom det ordentligt, det är ett stort beslut. Varje abort påverkar möjligheterna att få barn i framtiden. Det här skulle vara din första så, ingen fara” han log ett vänligt leende. ”Men ändå, det är inget du ska sätta i system, det är ett livsavgörande beslut. Inget att behandla lättvindigt. Vi sätter en tid om en vecka, om du fortfarande inte vill ha barnet så genomför vi operationen… eller, det är inte så mycket till operation. Du får ett piller som startar förlossningen i förväg.”

”Okej,” sa Therese, ”fast jag vet att jag inte vill ha det.”

”Tänk på det i en vecka, så får vi se sen,” sa han.

Det var som att han var säker på att hon skulle ändra sig. Hon ville ifrågasätta hans rätt att göra så, att betona liv i livsavgörande, att hota med att det kunde göra det svårt att få barn i framtiden, att anta att det fanns en risk att hon skulle sätta det i system. Men han var läkare och hon var här för hans hjälp, det kändes inte anständigt att kritisera eller ifrågasätta honom. Han var experten och han menade med all säkerhet väl. Hon fick några broschyrer hon aldrig tänkte läsa och skickades hem för att tänka över saken.

”Ett barn är inget man ska avfärda i en handvändning,” sa han innan han öppnade dörren efter undersökningen.

”Men rent medicinskt så är det väl inte att definiera som ett barn ännu?” frågade Therese.

Han skrattade lätt besvärat och satte en hand i ryggen på henne som om hon inte gick tillräckligt snabbt. ”Nej, just det.” sa han.
”Men det växer där,” sa han.
”Tänk över det så ses vi om en vecka,” sa han.

Enligt ryktet vaknade Tommy 13.30 efter sitt skift, han var hungrig och doften av nylagad mat gjorde det omöjligt att sova vidare. Varken han eller Therese var några kockar så det kändes inte möjligt att det kom från deras lägenhet, det här luktade mer vällagat än makaroner och ost.

Therese gick direkt till affären efter läkarbesöket, hon ville tänka på något annat och en inköpslista kändes engagerande och lagom intellektuellt. Hon tittade noggrant efter roliga ingredienser på hyllorna och undvek människor, var rädd att hon skulle börja prata om sina erfarenheter med läkaren om hon träffade någon hon kände. Behovet att prata med någon var överväldigande på ett sätt hon inte hade känt förut. Hon ville få kräka ur sig alla känslor och tankar kring graviditeten och samtalet hon nyss haft. Hon ville att någon bara skulle lyssna och sedan säga hur knäpp barnmorskeläkaren hade varit, att hon självklart skulle göra abort. Hon ville ha den gjord nu.

Ett av hennes starkaste minnen från barndomen: hon lekte i snön med sin mamma och bestämde sig för att smaka på den. Hennes mamma sa åt henne att hon inte skulle äta snö. När hon frågade varför hade hennes mamma först ryckt på axlarna och sedan sagt att det var för att hon kunde få mask. Hennes mamma hade berättat om binnikemasken som levde inuti ens kropp och tog all näring när man åt. I flera år efter hade Therese varit rädd för binnikemasken som levde i snön och väntade på att hoppa in i hennes mun. Tanken gjorde henne illamående och hon fick fortfarande sämre aptit på vintern, stoppade till och med fingrarna i munnen ibland bara för att få kräkas. Samma känsla hade hon nu. Hon ville stoppa fingrarna i munnen och kräkas upp embryot. Bli av med den lilla parasiten som växte i henne och stal näring. Klart hon kunde vänta en vecka men hon irriterade sig på läkaren, borde det inte vara tvärtom? Att han hade försökt avråda henne om hon hade tänkt behålla det? Är du säker på att du ska behålla det? Du är ung och har hela livet på dig, ska du verkligen skaffa barn nu?

Hon plockade ner varor i korgen, funderade på vem hon skulle prata om det med. Tommy eller Malin låg närmast till hands, kanske Tommy? Det var väl sånt här man skulle dela med ens livspartner, eller var det sånt här man skulle skona honom ifrån? Nej, han skulle inte skonas, det var hans fel också. Han kunde gott få känna lite skuldkänslor, och sedan hade de en vecka där de kunde njuta helt av oskyddad sex utan att vara oroliga för någon graviditet. För efter den veckan skulle det inte bli något om han inte kunde visa upp en kondom. Det här var vad hon tänkte för hon var fortfarande mer kär än vad hon var gravid, mer förälskad i Tommy än irriterad på läkaren.

Tillbaka till toppen


 

30.#personenmedsystemkameran

Parkeringen var nästan tom. Ödslig på det där sättet som får en att känna sig exponerad. Sara kände som att hon var med i en film. Asfalten var mörk efter en regnskur som farit över medan de åt, det hade börjat skymma och bilarnas färger ute på motorvägen hade tonats ned till förmån för lyktorna. Det susade från vägen och allt var tyst, med en stadsbos mått mätt. Filmkänslan var skön, samtidigt som hon skämdes över att ha den. Som om verkligheten inte var intressant nog om hon inte låtsades att den utspelades i en Hollywoodproduktion. Hon undrade om det var den sekulariserade människans version av att känna guds närvaro? Hade människor samma sorts känsla innan filmen uppfanns? Kändes det som om de gick över en teaterscen då? Skulle människor i framtiden identifiera känslan som att vara i ett dataspel, eller något helt annat?

De närmade sig bilen med koordinerade steg, Sara tog smidigt ut nycklarna ur fickan och tryckte på knappen så att bilen låstes upp med ett hugg och två blinkningar från vardera av de fyra blinkljusen. De öppnade dörrarna, gled synkroniserat ner i sätena, hon stack in nyckeln bakom ratten och vred om, bilen startade och de åkte iväg.
Tona ut.

Tona in till: interiör, parkeringshus.

Klockan var åtta när den djupblå metallicfärgade bilen gled in i parkeringshuset under hotellet. Grå betongväggar, lågt tak, lampor med starkt gult sken som neutraliserade färgerna hos raderna av bilar som stod där nere. Det var ett medelstort garage med platsgaranti för hotellets gäster så de hade inga problem med att hitta en ruta, det var bara att välja. Emma navigerade bilen till en tom rektangel i närheten av den hiss som skulle ta dem till receptionen. Strålkastarna slocknade, radion tystnade och motorn andades ut. Dörrarna öppnades och stängdes, det ekade när Saras klackar mötte betongen som utgjorde hotellets grund. En bagagelucka öppnades och två mindre resväskor med hjul och utdragbara handtag ställdes på marken innan den stängdes igen. Bilen låstes med ett hugg och klackarnas eko återkom, ackompanjerade av de eftersläpande väskornas katungkatung-tungkande. Sedan tyst.
En suck, och tyst igen.
Så ett pling. Två dörrar gled åt varsitt håll och de två kvinnorna gick in i hissen, valde knappen med ett E på och vände sig mot öppningen i väntan på att dörrarna skulle åka igen.

Sara gäspade stort ”Skönt att vara framme.”

”Ja,” sa Emma. ”Ska vi installera oss och sedan mötas i baren?”

”Orkar vi det?” undrade Sara men hon hade redan accepterat idén.

”Klart vi gör.” sa Emma. Dörrarna gled upp och de möttes av ett betydligt varmare ljus än det som varit där innan de stängdes.

Väl på sitt hotellrum packade hon upp och gjorde sig hemmastad. Slog på TV:n och hittade en musikkanal, kopplade sin bärbara dator till det ena vägguttaget och mobilen till det andra. Därefter plockade hon upp en kartong med en helt ny mobiltelefon, det var den billigaste telefon hon hade hittat och hon hade betalat för den och ett laddningsbart simkort med pengar ur plånboken, inget kort. Det enda som kunde binda henne vid telefonen var det faktum att hon tagit ut pengar från en bankomat i närheten, och att någon sedan handlat en mobil och ett kort för samma pengar inne på telefonbutiken. Det var allt.
Det vill säga inget.

Hon plockade ihop telefonen och satte även den på laddning, innan hon plagg för plagg snyggt arrangerade sin ännu aldrig använda, svarta, ensemble av löpkläder på den vita sängen. Hon placerade också ryggsäcken och de två flaskorna i metall, som hon hade fyllt med tändvätska, bredvid det andra. Hon önskade att hon hade tagit med sig baseballträet från bilen, då hade bilden varit komplett. Alla delar i samma plan, estetiskt arrangerade i väntan på att fylla sina individuella funktioner. Hon rördes till tårar av hur vackert det var, och av sin egen beslutsamhet. Hon harklade sig och torkade kinden, med en bestämd nick markerade hon för sig själv att hon visste vad fan hon gjorde och att hon skulle klara det här. Hon såg sig om i rummet som var inrett i vitt med inslag av cederträ. Opersonligt på ett skönt zenbuddistiskt vis, som om arkitekten ritat det med ett reportage i en inredningstidning i åtanke. Till och med luftkonditioneringens hummande var stilla och gjorde att rummet kändes tystare än om den inte varit på. Hon ställde sig på en pall i ena hörnet och försökte fånga så stor del av rummet som möjligt i en bild.

Hon hade lovat att ringa Claes när hon kom fram och påminde sig själv att göra det innan hon gick ner till baren. Hon önskade att hon kunde berätta för honom vad hon skulle göra, att hon inte bara var på konferens. Att konferensen i själva verket bara var hennes täckmantel. Hennes alibi för när hon skulle rädda honom. Det kittlades i magen när hon tänkte på hur nära de var att återfå sitt normala liv.

Hon bar in necessären i badrummet som kändes fräscht och rymligt. Kakelplattorna var i en matt vit nyans, cirka tio centimeter breda och sedan avlånga från golv till tak. Sara strök med handen mot dem och gissade att de var av betong. Resten av rummet var mer standard: vita klinkers på golvet, en toalett placerad i mitten bredvid ett handfat efter ena långväggen, en duschkabin i glas till vänster och mitt emot den, till höger om toalettstolen: ett stort badkar. Sara hoppades att hon skulle få tid att ligga i det någon gång under vistelsen, men tvivlade. Hon packade upp necessären och placerade allt på hyllan under spegeln ovanför handfatet. Därefter vred hon igång duschen så att den fick stå och rinna och bli varm medan hon klädde av sig. Det kändes glamoröst att göra så. Det var sådant folk gjorde i TV-serier och filmer. Det fick henne att känna sig som någon som hade saker på gång, viktiga saker. På samma sätt som en kopp take-away-kaffe fick henne att känna sig mer aktiv om hon strosade på stan, som om pappersmuggen i sig skapade ett mål och en mening bortom fönstershoppingen. Hon var inte ensam att känna så, hon såg dem ofta på stan. De som resonerade likadant. Det var inte alla som valde en kaffekopp, vissa hade en filofax, andra ett headset till mobilen hängandes i örat och någon hade en systemkamera hängandes över axeln. De var alla påväg till något större, viktigare och mer kreativt än vad de gjorde när du råkade se dem. Sara älskade hela den här accessoarskulturen, det var som att hela världen hade läst Goffmans samlade verk på samma vis som henne, inte som kritik, utan som instruktionsböcker.

Hon hade varit personen med systemkameran över axeln. För många år sedan, efter att hon först flytt till Uppsala och sedan vidare mot Lund. Hon hade känt ett behov då, att hitta ett uttryckssätt. Eller kanske mer en image. Då hon varken kunde måla, skriva, sjunga eller spela något instrument hade fotografi känts rätt. Hon skulle bli Sara: tjejen som höll på med foto. Hon skulle beskåda världen genom kameralinsens filter, söka motiv och hitta sig själv. Mest hade det förstås blivit festbilder, sådana hon lika gärna kunde ha tagit med en vanlig digitalkamera, förutom att det nog inte fanns digitalkameror på den tiden – det var ett annat årtusende.

Efter att hon fått av sig alla kläder tog hon en vit handduk med hotellets logotyp ingraverad och la på heltäckningsmattan. Därefter placerade hon sig själv på handduken och satte igång att göra tre sett med femtio situps varvade med tre sett bestående av tjugo armhävningar. Det var en daglig morgonrutin för henne, men den här morgonen hade det inte blivit av. När hon var färdig gick hon till duschkabinen som nu var lika mycket en ångbastu.

Hon kunde höra en telefon ringa. Hon hade tänkt kliva ut ur duschen en bra stund men inte riktigt kommit sig för, strålarnas masserande effekt fick henne att glömma tid och rum och bara bli stående som i meditation. Därför dröjde det innan hon gjorde den logiska kopplingen att det var hennes egen mobiltelefon som ringde. Hon förstod att hon inte skulle hinna fram innan telefonsvararen tog över men ljudet väckte henne ur dvalan och hon vred av duschen. Vattnet drog ihop sig till en liten stråle som fortsatte att rinna mot hennes ansikte medan hon vred ur håret, därefter övergick strålen till droppar som slog i snabb takt för att tillslut lugna ned sig och sluta helt. Hon öppnade dörren och skyndade sig att plocka upp handduken från golvet. Samtidigt som hon lugnt baddade sig torr gick hon ut och plockade upp telefonen. Claes hade hunnit före. Inte så ovanligt. Hon valde återuppringning. Medan signalerna gick fram började hon leta efter kläder för kvällen.

Tillbaka till toppen


 

31. Det var fortfarande kärlek

När Therese kom hem låg det ett kuvert från posten med eftersänd post. Det var mest reklam, något hon nästan aldrig fått innan hon flyttade hemifrån men som nu av någon anledning eftersändes till henne, men där låg också ett brev med Uppsala universitet, antagningsenheten, som avsändare.

Det kittlade till i magen och hon drog kort efter andan. Sakta började hon öppna kuvertet, hon vågade inte hoppas på något, hade slängt ihop en ansökan i sista sekunden och var inte ens säker på om hon hade gjort rätt. Hennes förstahandsval var den nystartade kursen i Medie- och kommunikationsvetenskap och som reserv hade hon Feministiska studier och Konstvetenskap. Hon var för uppjagad för att läsa ordentligt och flackade runt med blicken över pappret så att hon först hade svårt att hitta rätt information, men så plötsligt fastnade hennes blick på några ord. Där stod det, svart på vitt, Medie- och kommunikationsvetenskap. Antagen. Hon ville skrika av glädje men Tommy låg fortfarande och sov efter sitt skift så hon bet sig i läppen tills hon kände järnsmak. Det var nu det började, längtan bort var vägen hem och hon hade aldrig känt sig så hemma. Att ta sig bort från Björksätra var hennes definition av framgång och nu skulle hon flytta till Uppsala. Hon gick in och la sig bredvid Tommy och bara njöt av att titta på linjerna hans skelett skapade under huden i hans ansikte. Hon kände två känslor, lycka och kärlek. Men allt det där skulle snart förändras.

Oregelbunden kemi och opålitlig fysik vars geografi är så enkel att kartlägga men omöjlig att inte gå vilsen i. När Therese la sig bredvid Tommy var det fortfarande kärlek som var hennes starkaste känsla. Det var fortfarande kärlek hon kände när hon, efter en stund, reste sig igen och gick ut till köket för att förbereda mat åt dem. Hon hade en lektion klockan tre så om hon fixade maten skulle de kunna äta tillsammans innan hon stack.

Det var fortfarande kärlek Tommy kände när han slog upp ögonen, kärlek och hunger. Det doftade av stekt vitlök i hela huset och han kunde höra henne röra sig i köket. Han ignorerade hungern bara för att kunna ligga kvar och lyssna till ljuden av när hon öppnade och stängde lådor, placerade saker där hon ville ha dem och fyllde huset av hennes underbara själv.

När han kom in i köket höll hon precis på med att hälla en grönsakssås med vita bönor över pasta på två tallrikar. Han hade dragit på sig ett par byxor utan att ha några kalsonger och tog på sig en svart t-shirt medan han gick. Hon vände sig om och log när hon hörde honom.

”Vilken timing,” sa Therese, ”det blev precis färdigt. Jag skulle gå in och väcka dig.” Det satte sig på sina platser och det var fortfarande kärlek de kände medan de småpratade om hur de hade haft det på varsitt håll. Tommy berättade om vad någon kuf han jobbade med hade sagt för galna saker den här gången och Therese försökte få honom att berätta om han hade skrivit någon låt, men han styrde bort konversationen snabbt.

”Hur har din dag varit?” frågade han.

”Den började dåligt men den blir bättre och bättre,” sa Therese. ”Jag har kommit in på Medie- och kommunikationsvetenskap i Uppsala!”

”Åh, jag visste inte att du hade sökt,” sa Tommy.

”Jo men det berättade jag ju,” sa Therese.

”Jasså?”

”Ja, det minns du väl? Jag satt uppe kvällen innan sista anmälningsdagen och fyllde i blanketterna.”

”Ja, jag visste inte att du fick iväg dem,” sa Tommy.

”Nehej, men jag fick det. Och kom in.”

”Jaha,” sa Tommy.

”Jaha? Ska du inte gratulera mig, det här är ju stort” sa Therse.

”Grattis,” sa han. ”Ska du flytta igen nu då?”

”Blir lite långt att pendla varje dag,” sa Therese.

Han nickade och åt tyst. Therese tog en tugga och försökte sortera smaker i munnen för att ha något att göra medan hon väntade på att han skulle säga något mer. Tommy såg ner i sin tallrik medan han åt, som om det fanns en TV gömd där som visade Twin Peaks eller något. Det här var något nytt, de hade inte varit osams tidigare, om man nu kunde kalla det här för att vara osams, det var mer friktion som inte hade funnits där tidigare. Det var fortfarande kärlek Therese kände när hon såg honom sitta där och tjura, kärlek och lätt ångest över att behöva gå in i vad som såg ut att kunna bli en konflikt. Även om hon hade svårt att förstå vad han tjurade för? Borde han inte vara glad för hennes skull? Om han inte visste att det var det här hon ville då hade han verkligen inte lyssnat någonting på vad hon hade sagt sedan de träffades.

”Du vet att det är vad jag vill, eller hur?” frågade Therese.

”Ja,” sa Tommy, ”men varför nu?” Han kämpade med att förstå innebörden av vad hon sa, i hans värld kunde hon lika gärna ha sagt att hon skulle lämna honom, i hans värld var det här början på slutet. Hon skulle flytta och de skulle besöka varandra i början, sedan skulle hon träffa nya spännande vänner och killar och med tiden skulle besöken bli färre tills hon beslutade att det var lika bra att lämna honom helt. För Tommy var det vad Jag har kommit in på medie- och kommunikationsvetenskap i Uppsala betydde, så ursäkta om han inte jublade av lycka.

”Därför att det är nu jag har kommit in, jag är färdig med gymnasiet, jag läser på KomVux bara för att ha något att göra i väntan på det här, s o m  d u  v e t. Jag vill plugga. Du vet. Så att jag kan få ett jobb.”

”Jag har inte pluggat och jag har ett jobb,” sa Tommy.

Det där var en avtagsväg hon inte tänkte låta sig luras in på. Många i Björksätra hade ett lågutbildningskomplex dolt bakom ett förakt för all form av skola, och tog det som kritik varje gång någon sa att de ville något annat. ”Jag vet, men de jobb jag vill ha kräver ofta utbildning.”

”Du vet ju inte ens vad du vill jobba med, hur kan du då veta att det krävs utbildning?” sa Tommy.

”Okej, men jag vill plugga. Det är roligt att lära sig saker och det är hur billigt som helst att festa på nationerna. Det är något jag vill, precis som jag skulle vilja bo i New York någon gång.”

”Så du ska lämna mig för böcker och billig öl?”

”Nej, jag ska inte lämna dig,” sa Therese. ”Du får gärna flytta med.”

”Aldrig.”

”Då får vi det att funka ändå, eller hur, det är inte så långt till Uppsala. Vi får ses på helgerna och när du inte jobbar. Jag tror inte att det är lektioner varje dag, en stor del är egenstudier.” Tommy suckade och petade i maten. Therese tyckte att han var barnslig men kände inte att det var läge att påpeka det, hon påminde sig själv om att hennes mål var långsiktigare än att bara vinna diskussionen som pågick.

”Vill du ha kaffe?” sa hon och reste sig, hon hade ätit färdigt och orkade inte sitta och se på medan han tjurade. ”Jag vill ha kaffe. Jag gör lite, vill du ha?”

Hon sköljde tallriken och la ner den tillsammans med besticken och glaset i diskhon, skopade ner kaffepulver i ett filter och hällde i vatten i den vita plastbryggaren. Medan den sakta började arbeta med att värma upp vattnet tog hon några djupa andetag med ryggen vänd mot Tommy.

”Jag förstår verkligen inte varför du sätter likhetstecken mellan att jag vill plugga och att det ska ta slut. Det är två helt skilda saker, det är som att säga att det kommer regna för att du kliver på en spindel,” sa Therese. Tommy skrattade lite åt det sista. ”Tänk om ditt band helt plötsligt skulle få en hit och ni skulle börja turnera jorden runt? Inte skulle jag tolka det som att du ville göra slut,” fortsatte hon. ”Jag skulle se det som en möjlighet för dig att realisera en dröm, något som jag vill att du ska få göra. Jag skulle bli glad för din skull.”

”Det kommer ju aldrig att hända,” muttrade Tommy.

”Inte med den attityden,” sa Therese och skrattade. ”Det kan hända, men jag menar bara att det är väl det här det handlar om? Att utvecklas. Man utvecklas tillsammans genom att båda får chansen att utveckla sig själv,” hon pratade fort för att hinna med sina tankar. ”Så okej om du inte vill flytta med, då löser vi det, men vi löser det så att båda blir nöjda. Jag trodde du skulle bli glad för min skull.” Hon placerade en kopp framför honom, även om han fortfarande inte svarat på om han ville ha, och satte sig igen.

”Men jag gillar att ha dig här,” sa han. ”Jag gillar att du finns här varje dag, och som idag,” han slog ut armarna mot maten, ”du är här när jag vaknar och det finns mat färdigt. Det är ju helt underbart.”

Therese skrattade. ”Det är nog inget du ska vänja dig vid ändå, jag har inga planer på att bli hemmafru.”

”Nej, men du förstår vad jag menar,” sa Tommy. Hon gick över och satte sig i hans knä, kände hur han blev hård på en gång.

”Vi får det att funka,” sa hon. ”För vi vill att det ska funka, eller hur?” Hon kysste honom och han svarade hungrigt. De föll av stolen och ner på golvet där han snabbt började slita av henne byxorna. Han åt henne som om hon var den första måltiden han fått på en månad och slutade inte för än hon skrattande av orgasmen drog upp honom mot sig. Han slet av sig byxorna och fumlade sig in. Therese låg matt på golvet och njöt av att han tillfredsställde sig i henne, kände hans beniga kropp dunka mot sin och smaken av sig själv när de kysstes. Efter en stund märkte hon att han var påväg att komma och tog ett fast grepp runt hans rumpa, tryckte pekfingret mot hans ringmuskel så att han blev tvungen att välja mellan att stanna i henne eller bli penetrerad.

”Jag kommer,” flåsade han i hennes öra och försökte dra sig ur. Hon svarade genom att hålla fast honom och trycka in fingret. Han blev stel i hela kroppen och såg utvecklingsstörd ut i några sekunder innan han föll ner över henne, matt och tillfredsställd. Therese fnittrade.

”Tänk om du blir gravid,” viskade han.

”Omöjligt,” sa hon.

”Va?” sa Tommy. ”Har du börjat äta piller? Jag trodde att du…”

”Nej, men det här har tydligen hänt förut,” sa Therese. ”Att du kommer i mig.”

”Vadå?” Hans hjärna var i post-orgasm läge och fungerade långsamt.

”Jag är gravid,” sa hon. ”Men det är lugnt, jag har beställt tid för en abort.”

”Va? Är du gravid?” sa Tommy.

”Jag vet,” sa Therese. ”Skitjobbigt.”

”Men då kan du inte flytta,” sa Tommy.

Therese skrattade. ”Klart jag kan, det är ett enkelt ingrepp, man åker hem direkt.”

”Du kan inte göra abort.”

”Klart jag kan, jag måste.”

”Måste du?”

”Jag vill inte ha barn, jag vill leva. Jag vill plugga och se världen, få ett roligt jobb, gå på roliga fester,” sa Therese. ”Inte byta blöjor, aldrig ha råd med något kul och gå på, jag vet inte, föräldramöten?”

”Men jag vill” sa Tommy. ”Jag vill ha barn, du kan inte flytta, det blir super. Jag har ju ett bra jobb, vi klarar oss på min lön och du kan fokusera på barnet hur länge du vill.”

”Men. Jag. Vill. Inte. Ha. Barn” sa Therese. Diskussionen gjorde att hon lände sig obekväm med att ligga naken, hon kände sig: naken. Det var fortfarande kärlek hon kände när hon ställde sig upp och började klä på sig.

”Aldrig?” frågade Tommy.

”Inte på länge länge i alla fall, jag vet inte vad jag vill när jag är 30 och livet, typ, ändå är över,” sa Therese.

”Men jag vill och det är mitt barn också,” sa Tommy.

”Det är inget barn, det är mer ett frö än ett barn. En amöba,” sa Therese.

Tommy rynkade på näsan. ”Det är ett foster, inte en amöba. Det ska bli en person”

”Jag tror faktiskt att det inte ens är ett foster ännu men även om det är det så ska det ändå inte bli en person för jag tänker inte behålla det,” sa Therese.

”Det kan inte bara du bestämma sådär, vi måste diskutera det först,” sa Tommy.

”Eh, jo, det kan jag bestämma för om jag inte vill föda ett barn så behöver jag inte. Du vill inte heller ha ett barn, du ser bara chansen att stoppa flytten. Jag förstår inte varför du är så emot att jag följer mina drömmar? Jag skulle aldrig vara emot att du följde dina.”

”Men det är mitt barn också,” sa Tommy.

”Men det är min kropp,” sa Therese.

Tommy log mot henne och fick något lurigt i blicken. ”Nej, det är min kropp,” sa han och drog henne emot sig. Det var fortfarande kärlek hon kände när han kysste henne. Kärlek och irritation så hon reste sig. Han tog tag i hennes arm lite för hårt och försökte dra ner henne igen. Hon stretade emot.

”Släpp,” sa hon, ”jag vill inte.”

”Du är min,” sa han och drog hårdare. ”Du vet att du är min. Eller hur?”

Therese började bli arg på riktigt, samtidigt som hon svarade reflekterade hon över att det här var första gången de var oense. Allt hade bara varit bra fram till idag. ”Ja, men släpp nu.” Hon försökte komma loss genom att dra åt andra hållet.

”Nej kom,” sa han. Hon tolkade det som att han försökte bli sams, att Tommy också var obekväm med att de hade sitt första gräl, om man nu kunde kalla det för gräl. Men besvikelsen över att han faktiskt gjorde henne illa och irritationen över att han betedde sig som en idiot tog överhand.

”Släpp nu,” sa hon argt och drog ännu hårdare. Och då gjorde han det.

Man skulle kunna säga att det var hon själv som gjorde det, hann hon förvirrad tänka innan hennes huvud kraschade in i lådorna under diskbänken. Hon hade sagt åt honom att släppa samtidigt som hon drog så det var hennes egen kraft som kastat henne genom luften. Det skulle nog bli en bula, tänkte hon. Tommy kom krypande över golvet mot henne. När han talade var det som att hon hörde honom genom vatten.

”Gick det bra?” sa han och kröp upp över henne. På vägen upp kysste han henne över armen på samma sätt som han gjort många gånger innan men det kändes fel på något vis, som att hennes kropp försökte stöta dem ifrån sig istället för att ta dem till sig. Som att hennes kropp hade förstått något hon själv ännu inte kunde greppa. Hans hand letade sig in under hennes tröja.

”Aj,” sa hon för att visa att hon inte var på humör. Han klappade henne på kinden.

”Gjorde det ont?” frågade han.

”Ja vad tror du?” sa hon surt. Han kysste henne där han trodde att hon slagit sig och hon reagerade genom att vrida bort ansiktet. Han fortsatte, smekte henne över hela kroppen och tryckte sig mot henne för att visa att han var hård igen. Precis som han hade gjort så många gånger förut, men hennes kropp reagerade inte med det habegär som de andra gångerna.

”Nej, inte nu,” sa Therese. Förstod han inte själv hur dålig timing det var att försöka nu? Han fortsatte att kyssa henne över ansiktet. ”Sluta,” sa hon med irritation i rösten.

”Nej,” viskade han och log mot henne. Han drog upp knappen på hennes byxor och började hasa ner dem. När hon skulle hindra honom och dra upp dem igen tog han tag i handlederna och drog upp dem över hennes huvudet så att han med en hand kunde hålla fast henne medan han drog av henne byxorna. Resten av hennes kropp höll han fast med sin egen tyngd.

”Lägg av,” sa hon bestämt. ”Det är på riktigt. Jag vill inte.”

Tommy förde in ett finger i henne och när det gick utan problem skrattade han och placerade sig på henne för att tränga in. Therese försökte komma undan men han fixerade hennes höfter och efter några försök lyckades han forcera sig in trots att hon protesterade med hela sin kropp.

Therese blev tom i huvudet och hennes kropp gav upp. Hon låg passiv på golvet och fixerade blicken på ett popkorn som låg en bit bort bredvid spisen. Tommy dunkade ursinnigt sin kropp mot hennes som om han ville att hon skulle fastna där. När han var färdig och rullade av henne hade hon ingen aning om hur lång tid som hade passerat. Tommy låg andfådd bredvid och smekte henne tankspritt på magen. Efter en stund lutade han sig fram och kysste hennes kind.

”Jag måste duscha,” sa han, reste sig och försvann ut ur rummet. Hon hörde honom sjunga för sig själv medan han startade duschen och väntade på att vattnet skulle värmas upp.

Egentligen ville hon bara ligga kvar och inte tänka på någonting, men hon kände sig exponerad utan byxor. Fler gånger än hon kunde räkna hade hon vandrat runt helt naken i lägenheten utan att reflektera över det. Hon hade aldrig känt sig reducerad till en kropp här. Innan. Byxorna satt kvar runt fötterna likt ett par bojor och hon var tvungen att ta av sig dem för att få på sig dem igen. Hon rättade till tröjan som han hade hasat upp för att komma åt hennes bröst. Fyllde på kaffe i sin kopp och satte sig vid bordet igen med huvudet vilandes i ena handen. Det fanns inga tankar i henne bara en udda känsla hon inte kunde relatera till. Hon kände sig som en skändad disktrasa, men det var som att någon höll den känslan under vatten så att den blev dov och hade udda proportioner. Samtidigt var den inte i henne utan låg som ett tryck runt hela hennes kropp.

Tommy kom ut ur duschen, han skulle repa med sitt band och irrade runt i lägenheten efter allt han skulle ha med sig. När han var färdig kom han in i köket och kysste hennes kind.

”Jag måste dra,” sa han.
”Lämna allt, jag tar disken sen,” sa han.
”Vi pratar mer sen,” sa han.
”Hittar en lösning, får det att funka,” sa han. Han satte pekfingret under hakan på henne och lyfte upp hennes huvud så att hon mötte hans blick. ”Jag tycker inte om att bråka med dig.”

”Inte jag heller,” sa hon tyst.

”Men det blir bra sex efteråt,” sa han och log. Hon försökte le tillbaka, mest för att han skulle gå, men hon hade inga fungerande muskler i ansiktet. ”Vi ses ikväll.”

Hon nickade och han gick för att ta på sig skorna, efter några sekunder tittade han glatt in genom dörröppningen igen.

”Jag älskar dig,” sa han.

”Och jag dig,” sa hon men det var inte längre kärlek hon kände när hon sa det.

Tillbaka till toppen


 

32. #enfotframfördenandra

KlonClaes svarade efter två signaler, han lät släpig på rösten. ”Jag ringde nyss.”

”Jag stod i duschen,” hon. ”Jag har hittat kakel för badrummet!”

”Jasså?”

”Fast jag tror inte det är kakel, det är nog betongplattor, men det är skiiitsnyggt. Jag tror jag ska fota det med mobilen så du får se.”

”Gör det,” sa Claes. Sedan misshandeln var inredning ett av de få ämnen som kunde sätta ett leende i hans ansikte och Sara försökte diskutera det med honom så ofta hon fick chansen. Hon tänkte att det var bra att fokusera på sådant som gjorde honom lycklig samtidigt som hon i smyg oroade sig för att intresset för inredning kom av att han inte planerade att gå utanför dörren igen.

”Jag blev lite orolig när du inte svarade,” sa Claes efter en kort paus.

”Blev du?” sa Sara.

”Ja. Olyckan,” sa han.

”Ja, usch. Tänkte inte på det. Jag skulle ha ringt och sagt att allt var okej.” Hon plockade ihop det hon lagt ut på sängen innan och la det i ryggsäcken. Sedan placerade hon ut nya kläder på sängen som om de var demonstrationsplagg.

”Hemskt,” sa han, ”med alla barnen.” Hon höll med. ”Och hon politikern också.”

”Ja,” sa Sara, distraherad av kläderna på sängen. Hon bestämde sig för att det enda rätta var att packa upp, hänga in allt i garderoben och sedan bestämma sig. Hon hörde hur Claes svalde.

”Hemskt,” sa han.

”Sitter du och dricker?”

”Ja.”

”Vad då?”

”Mikellern du köpte,” sa han.

”Sitta ensam och dricka på en vardag.” Förebrådde hon på skämt, fast kanske inte helt på skämt men ändå mest på skämt. Kanske.

”Det är fredag och jag kommer inte att vara ensam, tänkte spela GTA online,” sa Claes.

”Okej,” sa hon besviken.

”Vadå okej?” sa han.

Hon höll upp två tröjor framför sig, en svart v-ringad och en annan, svart, v-ringad. ”Nej ingenting.”

”Jo säg,” envisades han.

”Nej men det var inget, jag bara konstaterade att du skulle sitta hemma,” sa hon.

”Och det var det något fel med?”

”Nej, jag tycker kanske att det skulle vara bra om du kom ut lite. Träffade lite människor,” sa Sara. ”Se…” Hon ångrade sig och tystnade.

”Se?” sa han.

”Nej det var inget, vi skiter i det. Jag ska träffa Emma i baren snart,” sa Sara.

”Säg vad du tänkte säga,” sa Claes och när han kände sig agiterad så var det den riktiga Claes, inte klonen hon fått vänja sig vid. Tyvärr var det inget positivt för det var en sjuk version av honom, hans dåliga sidor kondenserade i en ask av fientlighet.

”Jag skulle bara säga se lite människor,” sa hon. ”Folk saknar dig och jag tror att du saknar dem.”

”Jag orkar inte,” sa han.

”Det är som löpning,” sa Sara. ”Det är jobbigare innan, det svåra är att ta sig ut. Därefter är det bara ena foten framför den andra och så vidare.”

”Vad vet du om det?” sa Claes. Sara överraskades av mothugget trots att hon egentligen hade känt det komma. ”Har du blivit misshandlad nästan till döds?”

”Nej,” sa hon.

”Har du fått hela din värld sliten ifrån dig? Krossad, förnedrad och pissad på?” sa Claes.

Sara satt tyst, fokuserade på sina naglar. ”Nej,” sa hon.

”Hur kan du då veta att det bara är att sätta ena foten framför den andra?” frågade Claes. ”Vilken erfarenhet baserar du det på? Någon av feelgood-filmerna du älskar?”

Hon suckade. ”Bara att det är det enklaste och bästa sättet om man vill ta sig bort från något, oavsett vad det är, ett steg i taget.” sa Sara.

”Jag orkar inte,” sa Claes, ”du förstår inte, ingen kan förstå. Jag kan inte möta de där människorna.”

”De där människorna?” sa Sara. ”De är dina vänner, folk som älskar ditt arbete, som älskar dig.”

”Och jag kan inte se dem i ögonen utan att undra vem av dem det var som gjorde det,” sa Claes. ”Vem av dem som vill ha mig död.”

En gång hade Sara tagit på sig att leda ett kommunalt projekt på ett halvår, efter tre månader hade hon blivit galen av frustrationen över att de aldrig kom framåt. Hon satt på möte efter möte där folk bara upprepade samma saker de hade sagt mötet innan och aldrig hände något. Ingen gjorde något konstruktivt, ingen gjorde ens något destruktivt, allt bara upprepades om och om igen. Hon hade börjat få samma känsla av samtalen med Claes.

”Ingen vill ha dig död, de är dina vänner,” sa hon.

”Tur att jag lever,” sa Claes. ”Det var vad läkarna sa, att jag har tur att jag lever. Därför att de försökte slå ihjäl mig.”

”Jag vet redan det här Claes,” sa Sara. ”Det var jag som oroligt vandrade runt i väntrummet medan läkarna försökte få liv i dig. Det var jag som satt och vakade och väntade hela natten på att du skulle återfå medvetandet efter att de lyckats stabilisera dig.” Det var hon som hade varit tvungen att bevittna hur hennes tidigare livsglada och orädde partner förvandlades till en bitter kvasialkoholist som inte vågade gå ensam utanför dörren. ”Jag var livrädd att förlora dig men tvingade mig själv att sitta vid din säng fast att jag egentligen inte klarade av att se dig sönderslagen, och jag är rädd att förlora dig nu för jag är här och du kanske tar en näve piller och lägger dig i badet.”

”Jag ska inte göra om det,” sa Claes. ”Det var ett förvirrat misstag.”

”Ja det var det verkligen, men det var åtminstone en större demonstration av initiativ än du bjudit på de senaste månaderna,” sa Sara. ”Det har gått… jag vet inte hur många månader? Och du gör inga framsteg. Du gräver bara ner dig i din egen bittra offermentalitet, och då låter du dem vinna. Vilka de än var. Du måste rycka upp dig, för om jag ska vara ärlig så gör du mer nytta för mig död än som det här kollit du är idag.” Hon slog upp handen i pannan och svor tyst för sig själv. Det var tyst en lång stund, hon kunde höra honom snyfta. Hon hade precis sagt allt hon lovat sig själv att inte säga.

”Jag vill,” sa han tillslut. ”Men jag orkar inte.”

”Nej, men vi gör det tillsammans, när jag kommer tillbaka,” sa Sara. ”Okej?”

”Okej,” sa han.

”Du, jag känner mig dum som måste avsluta nu men Emma väntar på mig…”

”Lämna mig inte,” sa Claes.

”Nej, jag ska inte lämna dig,” sa Sara. ”Vi är ett team.”

”Jag älskar dig,” sa Claes.

”Behåll den tanken,” sa Sara. De avslutade samtalet och hon tog på sig resten av kläderna. Hon var frustrerad, visst, han hade det jobbigt men hur länge skulle en person få dränera en annan på energi innan det var dags att ge tillbaka? Hur länge fick en traumatiserad person vara ett egoistiskt arsle innan omgivningen hade rätt att säga, skärp dig? Tur att hon var en pragmatiker, hon skulle fixa det här och riva hans luftslott byggt på rädsla och plocka ut honom från tornet av självömkan.

Det lustiga var att det mer och mer blev ett projekt hon gjorde för sin egen skull, kanske hade det varit så från dag ett? Hon hade ackumulerat månader av frustration och behövde få bocka av några grejer bara för sitt eget välmåendes skull, typ, svepa en vinare, få en orgasm, svinga ett jävla baseballträ.

Tillbaka till toppen


 

33. #Badrum

Klockan var inte exakt tio när hon lämnade hotellrummet men visarna befann sig åtminstone i det området, så att om någon skulle ha blivit mördad på hotellet och en deckare, i Saras tankar spelad av Denzel Washington, kommit dagen efter för att förhöra alla som bodde där och med lugn, sexig röst frågat henne: när lämnade du hotellrummet? Så hade hon absolut svarat tio. Hon tryckte på knappen och lät sedan hissen transportera henne till en annan plats i en annan tid.

Entréplan, 45 sekunder senare. Dörrarna öppnades och hotellobbyn glittrade mot henne i designljus och mässing, någon hade investerat en stor del av sin tid i att tänka ut och definiera en känsla, och någon annan hade investerat en stor del av sina pengar i att sedan realisera den känslan. Sara kände ett lugn och en självsäkerhet som hon var övertygad om var exakt vad hon skulle känna när hon korsade lobbyn och nickade åt den leende portieren (det var omöjligt att de kallades receptionister på ett sånt här ställe).

Hotellbaren lyckades med konststycket att vara både stor och ganska ljus men ändå kännas gemytlig och familjär. Emma satt ensam vid ett bord med ett glas rött framför sig, beroende på hur generöst de fyllde glasen hade hon antingen kommit nyss eller suttit här en stund. Hon var klädd i en knälång, röd och svart klänning med något sorts blommönster som hon bar ovanför svarta leggings. De korslagda benen avslutades med ett par svarta, högklackade skor som Sara aldrig skulle kunna ha gått i även om hon önskat. Emma hade placerat sig på stolen så att hon kunde vila den ena armbågen på bordet och den andra på ryggstödet. Hon snurrade lätt på glaset mellan tummen och pekfingret, medan den andra handen var upptagen med att knappa på en mobiltelefon. Sara lyckades få hennes uppmärksamhet och visade att hon skulle gå till baren och beställa.

Vid bardisken såg en man upp från sin mobiltelefon och log mot henne när hon närmade sig. Hon tänkte på vilken räddning mobiltelefonerna var för ensamdrickaren. Förr i tiden hade det varit som att gå ensam på bio att sitta med ett glas vid en bar utan att ha sällskap. En kände sig utsatt och uttittad – som om alla undrade varför en var ensam. Hade hon inga vänner?

Nu var det bara att plocka upp sin telefon eller, för den delen, sin laptop och plötsligt var man ingen ensam patetisk stackare längre, utan en upptagen individ i svängen som säkert drack take-away-kaffe och ofta hade en systemkamera hängande över axeln. Mannen hade kort mörkt hår som låg tätt över hans huvud och ett glatt, smalt, ansikte med något markerade kindben. Ett badrum, tänkte hon automatiskt, Emmas tankesätt redan en del av hennes, en plats som det investerats mycket i, där det var planerat för långa mysiga häng men som sedan stod tomt och kalt den större delen av tiden. Hon log tillbaka.

Plötsligt uppenbarade sig en bartender hon inte lagt märke till mitt framför henne, extrem Overlock Hotel känsla, och tog hand om hennes beställning. Hon sneglade snabbt mot mannen som fortfarande log sitt vita kakelleende och utstrålade golvvärme.

”Jag ska bara avsluta det här,” sa Emma och knappade vidare på sin telefon medan Sara slog sig ner framför henne. Hon blev ofta besviken på hotell eftersom de sällan lyckades leva upp till den känsla av lyx hon förväntade sig. Ofta, tyckte hon, kändes även de dyrare hotellen mest som bara en säng och ett tak. Det var aldrig inredningstidningarnas sidor upphöjt i två. Visst var det ofta mer stilrent och välstädat än hemma, men det var bara för att rummen var tomma utöver möblerna. Sara förväntade sig alltid, inte bara mer utan mycket mer. Hon förväntade sig känslan av Pretty Woman (minus prostitutionen, såklart, om det inte var en ung Richard Gere, förstås, Richard Gere från Breathless, som dessutom betalade multum), och blev alltid besviken. Utom den här gången.

”Är du nöjd med rummet?” frågade hon Emma.

Emma såg snabbt upp från telefonen och svarade innan hon knappade vidare. ”Ja det var jättefint, du då?”

”Helt underbart,” sa Sara, ”såg du kaklet i badrummet?”

Emma dröjde en stund med svaret, lät sin tumme dansa över telefonens knappsats innan hon log mot Sara. ”Så,” sa hon, ”nu är jag färdig… Vad sa du? Ja! Kaklet, det var riktigt snyggt och det var så härligt stort i både sov- och badrummet. Jag älskar onödigt utrymme.”

”Var det något viktigt?” Sara nickade mot Emmas mobil.

”Jag bara planerade lite med Karolina, hon skulle dyka upp imorgon,” sa Emma. Sara hade förstått att Emma skulle leta upp Karolina, @bloggglina, och sedan vara uppslukad resten av tiden tills det var dags att åka hem. Det brukade hända på konferenser eller när helst de sågs. Det var inte det att andra inte fick vara med, tvärtom, det var bara det att Emma och Karolina blev så uppslukade av varandra att det var omöjligt att umgås med dem och inte känna sig utanför. De stötte inte ut andra med flit, det bara blev så och Sara hade inget problem med det. Faktum var att hon den här gången hade räknat med det.

”Du var snabb ner, har du suttit här länge?” frågade Sara.

”Inte jättelänge men jag skyndade mig, fick en utskällning så jag ville bara få ett glas i handen,” sa Emma.

”Fick du en utskällning?” frågade Sara. ”Av vem.”

”Mamma hade hört om olyckan,” hon var helt i upplösningstillstånd.”Hon visste ju att vi fanns på vägen.”

”Fan, skaffa twitter,” sa Sara.

”Exakt vad jag tänkte,” sa Emma. ”Men jag har försökt innan, hon vägrar. Får vara glad att hon skaffat en mobil antar jag och jag kunde kanske ha skickat ett sms.”

Sara nickade. Hon såg upp mot baren och mötte åter den mörkhårige mannens blick. Han stod kvar vid samma plats och pratade med bartendern, men han hade blicken mot deras bord och när såg Sara svepa förbi med blicken log han. Hade en ljusblå skjorta som han bar till mörkbruna byxor. Han hade ingen slips och såg inte ut att ha några smycken förutom en guldklocka på fel arm. Hon kunde inte se hans skor men trodde att de var ännu mörkare bruna än byxorna. Hans hållning skvallrade om mycket motion och en fast rutin på träning.

Själv tränade hon minst 45 minuter tre gånger i veckan, oavsett var hon befann sig eller gjorde. Hemma var det uppdelat på ett yogapass, ett styrketräningspass och ett löparpass, utöver morgonrutinen som hon försökte göra varje dag. Varannan vecka byttes ett pass ut mot simning istället. Löpning och simning var hennes favoriter, löpning hennes absoluta favorit om det var utomhus. Ett löpband skulle hon aldrig ställa sig på, för många steg för att bara stå kvar på samma plats för att hon skulle kunna uppskatta det. Det påminde för mycket om där hon växte upp.

”Visst fanns det en bassäng här?” frågade hon.

”Ja, i källaren ska det finnas en tror jag,” sa Emma.

”Då ska jag simma imorgon.” sa hon.

”Jag tror jag skippar träning tills vi är hemma igen,” sa Emma.

”Jag som hade hoppats på sällskap,” sa Sara.

”Jag tänker sova till åtta och sedan äta en lång, god frukost innan det börjar.” sa Emma och tog en klunk. ”Vi får inte missa frukostminglet, det brukar nästan vara bäst.”

”Nej, vi hinner nog både äta hotellfrukost och sedan mingla,” sa Sara.

”Det är nästan lite träningsnarkomansvarning på att inte kunna avstå från motion när man är borta två nätter,” sa Emma. ”Typiskt sportgother.”

Sara log, men hon var ingen träningsnarkoman. Hon kunde lätt se sig själv som en av de som blir träningsnarkomaner. Hon skulle utan problem fastna i löpning, springa en mil om dagen, se hur snabbt hon kunde klara av den, öka till två mil. Rätta in sin diet efter löpningen, sin alkoholkonsumtion, sitt liv. Hon var redan med i tre communitys på nätet. Alla var av träningskaraktär. Där kunde hon, under falsk identitet, hänge sig helt åt just den sidan av hennes personlighet, ge utlopp för alla sina tankar kring yoga och styrketräning – leva ut sina löpardrömmar. Den community hon var mest aktiv i var en av de stora skotillverkarnas forum. Hon hade fler riktiga vänner där än vad hon hade i verkliga livet, trots att de aldrig träffades utanför chattrummen. Det var illusionen av vänskap, baserad endast på en gemensam nämnare som man aldrig rörde sig utanför, men det brydde hon sig inte om. Det var åtminstone en intellektuell vänskap, platonisk i dess rätta bemärkelse, där inget annat än orden och tankarna spelade någon roll. Det var nästan en besvikelse när tekniken utvecklades och fler och fler började lägga upp bilder på sig själv. Hon ville inte se, inte veta.  De flesta, när de talade om träningsdisciplin, menade att de måste ha disciplin för att träningen ska bli av. För Sara var det tvärtom, träningsdisciplinen var den begränsande faktorn. Det som fick henne att avstå fyra dagar i veckan. ”Det är bara något jag behöver,” sa hon, ”en rutin att hålla fast vid.”

Emma skrattade till. ”Och vad händer annars, om du inte håller fast vid rutinen?” Sara visste inte. Ville inte veta. Vissa dörrar var det inte meningen att man skulle öppna.

”Får jag slå mig ner?” Mannen med kindbenen, blå skjorta och bruna byxor hade avslappnat men bestämt gått de få metrarna från bardisken till deras bord. Sara hade i sett honom resa sig i periferin och sedan känt honom närma sig. ”Jag börjar tröttna på mitt eget sällskap,” han började första meningen riktad mot Sara och avslutade andra meningen med blicken vänd mot Emma.

”En person som inte ens kan underhålla sig själv,” sa Sara med spelad entusiasm. ”När du säljer in dig på det viset så, självklart.”

”Sitt,” sa Emma som om han var en hund. Mannen placerade sitt nästan tomma vinglas på bordet och hämtade en ledig stol.

”Trevligt,” sa han när han satt sig, tittade på sitt snart urdruckna glas och sökte servitören samtidigt som han frågade om Sara och Emma ville ha något. Båda sa tack men nej tack eftersom de hade mer än hälften kvar i sina glas. ”Tre Red stripe och två nya glas” sa mannen till servitören som hunnit smyga upp bakom dem. Sara och Emma tittade på honom – mannen med kindbenen inte servitören – ungefär som, vi sa ju nej. Han viftade snabbt bort deras icke-verbala protester. ”Jag beställer in tre så får vi se vad som händer. Vill man inte dricka så behöver man inte.” Han talade och förde sig med en avväpnande självklarhet. Han var inte burdus, han försökte inte ta över eller vinna makten över konversationen. Han hade inte vad man brukar kalla för pondus, och Sara trodde inte att han hade ett behov av att stå i centrum. Ändå fick hon känslan av att han kunde gå in i ett rum och genast få allas uppmärksamhet. Han var självklar, helt enkelt. Det var också den första tanke hon fått när han frågat om han fick slå sig ned: självklart.

Emma sträckte fram sin hand och presenterade sig. ”Emma förresten,” sa hon.

”Oj, förlåt,” sa han, ”hej Emma Förresten, trevligt att träffas.” Han presenterade sig och Sara hörde honom säga sitt namn men hon gjorde samma misstag hon alltid gjorde. Medan han presenterade sig, satt hon och tänkte att hon skulle komma ihåg hans namn och övade olika knep som finns för att minnas vad folk heter. Resultatet blev givetvis att hon inte riktigt lyssnade och minnet av hans namn dog ut med den sista konsonanten samtidigt som hon sa sitt eget namn. ”Hej Sara,” sa han och höll kvar hennes hand i sin lite för länge.

Tillbaka till toppen


 

34. Radioskugga

Therese väntade tills hon var säker på att han inte skulle komma tillbaka innan hon gick in på toaletten och stoppade fingrarna i munnen. Det var inget hon kunde rationalisera, det var fortfarande ganska tomt på tankar, utan var mer något hon kände att hon behövde göra.

Hon plockade fram en oanvänd gul och grön disksvamp som de hade i en låda i köket, slängde alla kläder hon haft på sig i papperskorgen och gick tillbaka till badrummet. I duschen blundade hon och lät vattnet strömma över huvudet så att det var det enda hon hörde, det enda som fanns i hennes värld.

Efter en lång stund höjde hon temperaturen och tvålade noga in sig med en duschkräm med skrubb. När hon sköljt bort allt plockade hon upp disksvampen från golvet och började metodiskt att dra den fram och tillbaka över hela kroppen, med den gröna naggade sidan mot huden. Sakta började hjärnan komma igång och tankarna återvända.

Vad hade hänt? Hon kände sig äcklad, utnyttjad och arg på sig själv. Hon hade en bula på baksidan av huvudet men det var inget allvarligt, en felbedömning, han hade inte varit våldsam innan så varför skulle han ha varit det nu? Det var ett misstag. Och efter? Hon hade sagt att hon inte ville men eftersom hon hade sagt tvärtom, varje dag, i flera månader kanske han hade missuppfattat, inte förstått att hon menade allvar.

Hon hörde telefonen ringa men Therese fortsatte att skrubba. Hon fick en röd ton på huden och det sved, men på något sätt kändes det bättre. Vad nu bättre betydde? Det kändes åtminstone. Rivsåren var ett bevis på att hon kunde känna.

Efter duschen borstade hon tänderna tills tandköttet blödde och tog sedan antagningspapperna och gick ut. Hon var klädd i svarta jeans, svart t-shirt och svarta skor och skulle aldrig mer klä sig i något annat än svart. Det var skönt att komma bort från lägenheten, hon tänkte strunta i lektionen och bara hänga på biblioteket tills de stängde. För att ta sig dit var hon tvungen att gå rakt genom centrum och hade ingen lust att möta någon hon kände så hon gick omvägar och smög efter väggar i hopp om att ingen skulle se henne.

Hon kunde inte samla tankarna, visste inte vad hon skulle göra eller var hon skulle ta vägen. Istället fokuserade hon på det hon visste med säkerhet, det som satt i hennes ryggrad, och läste igenom vad hon behövde göra för att tacka ja till kursen i Uppsala.

Det var ett hål i hennes hjärta. På samma ställe där epicentrum för hennes kärlek tidigare hade varit fanns nu bara ett tomrum med avdomnad vävnad omkring. Hon hoppades att det bara var tillfälligt, att de skulle ses ikväll och allt skulle bli bra. Att hon skulle känna den ömma person han hade varit hela tiden, fram till idag, fram till.

Det var bara så svårbegripligt, så ogreppbart. Det gick emot hela hennes bild av honom, hela hennes upplevelse de senaste månaderna, det måste ha varit ett missförstånd. Han hade inte räknat med att hon skulle falla bakåt. Han hade kommit fram för att trösta henne och sedan tolkat hennes rörelser fel, trott att hon inte menade vad hon sa. De hade haft sex mindre än en halvtimma innan så varför skulle hon inte vilja då? Det kanske var lätt att missförstå? Fast samtidigt, hon hade sagt ifrån tydligt. Hon hade sagt ifrån med ord, med hela sin kropp. Hon hade sagt ifrån och han hade betett sig som hon aldrig tidigare hade sett honom bete sig, som en annan person. Eller bara en annan sida. En ny sida som visat sig i en ny situation. Men kanske var det bara ett missförstånd, kanske skulle hålet läka ikväll? Och domnaden försvinna.

Hon försökte planera för Uppsala, men inte ens det kunde väcka någon känsla bortom apatin. CSN papperen var ifyllda och kontrollerade flera gånger, hon hade fått hjälp att hitta Uppsalas dagstidning av en bibliotekarie och tagit med sig en veckas nummer till ett avskiljt rum, där hon i lugn och ro letat annonser för lägenheter och lärt känna staden via dess nyheter. I hennes bakhuvud hade en fråga börjat mala. Hur i helvete skulle hon göra för att det skulle kännas bra igen?

På kvällen var han sitt vanliga jag, till och med ännu vänligare och mysigare. Han spelade en låt som han skrivit till henne som hon inte tyckte var så bra, men som hon låtsades bli rörd av. Så han spelade den igen. När han skulle börja om en tredje gång frågade hon om de inte skulle se en film eller något.

Han visade ingen ånger för vad som hade hänt, och det såg hon som ett bevis på att han faktiskt inte förstod vad han hade gjort. Inte så konstigt, det var knappt att hon gjorde det själv. Hon skulle ta upp det med honom någon gång, hur hon kände, hur han hade skadat henne, i brist på ett bättre ord. Men inte ikväll. Hon orkade inte, orkade inte prata om något. Allt hon ville göra var att sitta nära honom och hoppas att känslorna skulle återvända. Att det bara hade varit ett tillfälligt avbrott, radioskugga, och att de snart hade en direktlinje till varandra igen. Hon försökte bete sig som hon alltid hade gjort, försökte hålla sig till invanda mönster i hopp om att känslorna låg där någonstans och väntade. Försökte tänka att det egentligen bara hade varit ett litet gräl och knappt det. Hon försökte verkligen.

När de senare på kvällen hade sex försökte hon känna honom, försökte njuta som hon brukade istället för att må dåligt. Ännu senare, när hon satt inne i badrummet och kräktes så att det tårades i ögonen, försökte hon vara tyst så att han inte skulle höra. Hon försökte intala sig att det bara var graviditeten som gjorde henne illamående. Hon försökte verkligen.

”Tänk att vi ska bli föräldrar,” sa Tommy morgonen efter och kramade om henne. ”Det känns helt overkligt.” Therese sa inget. Hon låg med ryggen mot honom och stirrade in i väggen. ”Undrar om det blir en kille eller en tjej?” fortsatte han. ”Jag vet inte vad jag helst vill ha, det spelar väl ingen roll antar jag, vill du helst ha en dotter?” Therese blundade. ”Sover du,” frågade han efter en stund. Hon kände hur han hävde sig upp över henne för att se om hon var vaken. Hon fick en puss på kinden. ”Therese?” viskade han.

”Mmmh,” sa hon och fejkade sömn.

”Sover du?”

Istället för att svara andades hon djupa andetag så att han skulle förstå att hon sov. När han efter en lång stund reste sig och gick in i badrummet öppnade hon ögonen igen och stirrade på samma punkt i väggen.

Tillbaka till toppen


 

35. #kukhuvud

Han var inte där för konferensen. Sara var tvungen att fråga. Hon tänkte inte låta chansen att ställa världens mesta klichéfråga gå förbi. Han var på besök i Sverige för ett bröllop. Om dagarna var han professor i sociologi vid ett college utanför New York, något som helt utplånade den bild av collegeprofessorer Sara hade. Hon var dock snabb att medge att hennes bild var starkt formad av brittiska författare som Kingsley Amis och Stephen Fry. Men om man inte kunde få sina sanningar från skönlitteraturen, vad och vem skulle man då lita på?

Han kunde inte vara särskilt gammal, inte en dag äldre än 40 men troligen ett par år yngre än så, och om han redan hade en så gedigen akademisk karriär att han flyttat från Sverige till landet i väster så var han antingen jättesmart eller jättetråkig men troligen båda två. Hon hade läst vissa sociologer när hon pluggade men han var för ung för att vara en av dem.

”Har du skrivit något vi kan känna till?” frågade hon.

”Inte om ni inte läser sociologiböcker,” sa han. ”Jag har inte nått utanför min egen sfär tyvärr. Boken som vann mig min nuvarande tjänst är väl min mest kända men egentligen inte representativ för det jag forskar om nu för tiden. Den heter How we fuck – sex, gender, media and a moral society.”
Så han var defenetivt inte tråkig.

”Och USA ville ha dig med en sådan titel?” sa Emma.

”Absolut!” sa mannen. ”De är inte så pryda som Europa vill ha dem till. Den kristna högern må vara högljudd men den är inte alls så stark som folk tar för givet här hemma.”

”Vad handlar boken om?” frågade Sara.

”Dubbelmoral, kan man säga, i den offentliga diskussionen om sex. Det var faktiskt arbetstiteln men det lät så torrt så jag kryddade den lite innan publicering,” sa han. ”Ni tänkte väl på undertiteln förresten? På 90-talet, början av 20-hundra fick man knappt publicera en bok om den inte hade antingen gender, media eller society med i titeln.”

”Och du lyckades klämma in alla tre,” sa Emma. ”Man skulle kunna tro att du hade en professurstjänst i åtanke.”

Mannen skrattade. ”Fast så var det inte! Jag har aldrig haft en karriär i åtanke, mitt mål har bara varit att ha roligt och göra sånt jag är intresserad av. Min framgång är bara ett resultat av att jag haft turen att vara intresserad av sådant som den akademiska världen intresserar sig för, plus att jag har en tendens att alltid säga ja till nya saker.”

”Jag gillar att du sa min framgång utan att skämmas,” sa Sara. ”Det måste vara åren i USA som satt sina spår.”

Mannen rodnade. ”Tack… antar jag.”

”Men du sa att boken inte var representativ för din forskning,” sa Emma, ”så då forskar du inte om hur folk ligger med varandra längre?”

Han skrattade igen. Han hade nära till skratt utan att det lät tillgjort eller nervöst. ”Nej, jag har lämnat det fältet. Nu forskar jag kring människovärde… och tyvärr håller det på att göra mig till en cyniker.”

”Är ingen människa värd något?” frågade Sara.

”Nej, det är väl i den människosynen jag kommer hamna om jag inte passar mig,” sa mannen. ”Jag forskar kring det värde av människor som bekräftas i media. Som nu, med den här olyckan som hände idag.”

”Vi var där,” sa Emma.

”Var ni där? ” sa mannen exalterat. ”Var ni inblandade i krocken?”

”Nej vi satt i kö efter att den inträffat,” sa Sara och sedan fick de återge hela den surrealistiska upplevelsen av att åka förbi olycksplatsen efter den långa väntan.

När de var färdiga såg han allvarligt mot dem. ”Det är det här som gör att jag håller på att bli en cyniker,” sa han. ”Hur sorgligt och nedstämmande jag än tycker att det är. Så finns det en del inom mig, och det var den delen som fick mig att gå ner hit idag för jag kunde inte sitta ensam på rummet. Jag höll på att bli galen på mig själv. Det finns en liten del av mig som blir glad, nej inte glad men exalterad över att det har hänt.”

”Varför?” sa Emma.

”Vet inte, för att det ger mig mer material kanske,” sa mannen. ”Har ni följt rapporteringen sedan det hände?”

”Lite,” sa Sara. ”Inte så mycket.”

”Jag har följt allt så långt jag kan.” Allt mannen sa nu kom ut med utropstecken. ”Så fort jag hörde att en politiker var inblandad var jag fast. Politiker är mest värda av alla människor.”

”Vad säger du?” sa Emma. ”Alla tycker illa om politiker, det är ju den yrkesgruppen som har minst förtroende av alla.”

”Inte när de dör,” sa mannen. ”Anna Lindh. Hårt kritiserad från alla håll, till och med från sitt eget parti, fram till den dagen någon bestämde sig för att klia hennes inre organ med en kniv. Plötsligt var hon hyllad, oantastlig, en symbol för allt gott. Palme, Kennedy, Gandhi.”

”Men det händer väl alla kändisar,” sa Sara. ”Du måste mena att kändisar är mer värda.”
Mannen nickade. ”Kändisar är mer värda, men politiker är mest värda.”

”Hur menar du?” sa Sara.

”Det är logiskt. När ens vänner dör vill man hylla dem. Politiker har många vänner i maktpositioner, personer som har makten att införa dagar som ska hylla ens person, döpa om gator till ditt namn, införa fonder i ditt minne. Mängder av saker som ska garantera att du inte glöms bort inom de närmsta hundra åren. Det finns två saker som jag hade kunnat förutse med den här olyckan som redan har börjat antydas i vissa rapporter.” Mannen gjorde en konstpaus i väntan på att någon av Sara eller Emma skulle fråga vad dessa två saker var.

”Och det är…?” sa Sara.

”Ett. Olyckan har redan benämnts som Eva Sahlgren-tragedin. Två. Den polska kvinnan som dog har vid några tillfällen utelämnats från rapporter. Hon är inte intressant nog.” sa mannen.

”Men familjen som dog och skolklassen visst bryr sig folk om dem, även journalister?” sa Emma.

”Visst,” sa mannen, ”men vi bryr oss bara om klassen som en enhet. Deras gemensamma värde som klass 9C Hagaskolan, som individer hade det inte fått en rad och kommer inte att få heller. Familjen bryr vi oss om därför att det är hemskt när barn dör, men hade de inte dött i anslutning till en känd person hade de inte fått den månadslånga uppmärksamhet de nu kommer att få. En politiker skulle kunna dö en naturlig död och ändå få stor uppmärksamhet. Om du är en vanlig person får du se till att bli skjuten i skallen av din egen far eller försvunnen i någon vecka för att sedan hittas våldtagen och mördad på väg hem från skolan för att tidningarna – och därigenom allmänheten – ska orka bry sig.”

”Fast det är intressantare att läsa om kända människor, och alla har en relation till dem, så det är kanske inte så konstigt att det rapporteras mer om dem också.” sa Emma. Sara hade sjunkit in i sina egna tankar.

”Du har rätt,” sa mannen, ”och det jag sitter här och säger har sagts tusen gånger förr. Det är därför jag främst intresserar mig för de som försvinner ut ur rapporteringen.

”Som den utländska kvinnan,” sa Emma.

”Just det,” sa mannen, ”fast mest är jag intresserad av rapporteringen kring mördare och mordoffer. Där höjs ofta värdet på mördaren ju längre bort från mordet man kommer. Det här är vanligare i USA men det förekommer i Sverige också. Nämn till exempel ett av Lasermannens offer, det är inte det lättaste eller hur? Men alla vet vem Lasermannen är. Det rapporteras om honom med jämna mellanrum medan inte ens dokumentärfilmare intresserar sig för offrens kvarlevande familjer. Samma sak med Brejvik.”

”För han har fått ett högre människovärde än sina offer menar du?” sa Emma.

”På sätt och vis, men jag kallar det för Mediavärde,” han rättade sin hållning och böjde sig fram med armbågarna i bordet. ”Om jag mördade dig nu så skulle ditt mediavärde kunna höjas. Det skulle heta Jakten på Emmas mördare, Varför dog Emma, Emma mordet, etc. Du skulle vara centralfiguren och all rapportering skulle ske med sin början hos dig. Jag skulle kanske till och med kallas för Emmamannen. Sedan om eller när jag åkte fast så skulle istället mitt värde börja stiga, jag skulle fortfarande vara Emmas mördare men människor skulle få höra mitt riktiga namn, få reda på vad jag arbetade med och plötsligt skulle någon redaktör komma på att… Professorn var ett bättre smeknamn. Sakta men säkert skulle fokus röra sig från dig till mig. Löpsedlarna skulle skriva att Professorn hörs för andra mord, Professorn skrattade i rätten. Mina elever skulle träda fram och måla upp en bild av mig som galen forskare och tillslut skulle Emma bara vara en liten faktaruta för att ge en bakgrund till den rapporteringen verkligen handlade om – mig.”

Sara hoppades att han skulle nämna sitt eget namn igen. ”Så vad händer om offret är någon okänd och mördaren aldrig åker fast?” frågade hon.

”Det beror på omständigheterna,” sa mannen. ”Om det är nyhetstorka och omständigheterna pekar på något som kan ha nyhetsvärde så höjs mediavärdet hos offret medan mördaren kanske får värde genom sin fantomstatus. Men jag tror att offret skulle ha högst mediavärde i det fallet. Om omständigheterna pekar på något som en gänguppgörelse eller att offret är en hustru som misshandlats till döds av sin man så skulle det inte sträcka sig längre än en notis i lokaltidningen. Människor blir mördade varje dag utan att vi hör talas om det. Det krävs det där lilla extra för att det ska få mediavärde.” Han drack och torkade överläppen med baksidan av handen. ”Om de inte bestämde sig för att fokusera på jakten och mysteriet kring mördaren förstås. Då blir mördaren huvudperson ändå, sin okända status till trots.”

Det började fyllas på med kvällsgäster. Både från hotellet och utifrån. Det var ett helt annat sorl i lokalen än när de först kommit och konkurrensen om serveringspersonalen hade blivit större. Som tur var hade de hunnit bygga upp en god relation baserad på artighet och dricks innan alla andra strömmade in så de behövde inte vänta så länge på uppassning när glasen var tomma. Det kändes som att de snart hade gått igenom hela barmenyn med små, dyra och alltför goda rätter. Sara var mätt men så länge det fanns kvar på bordet kunde hon inte sluta. Hon iakttog de övriga gästerna medan Emma och mannen diskuterade någonting som hade med andra världskriget att göra. Mannen sa någonting om att det skulle komma en tid när den kunskap om kommit ur nazisternas experiment skulle ha räddat fler liv än vad som gick åt i koncentrationslägren och att det då skulle uppstå en intressant moralfilosofisk konflikt.

Nej! tänkte Sara, hon hatade när en suttit och gillat någon och så börjar det krypa fram rasistiska åsikter. Emma sa att hon ändå ansåg att man skulle fördöma det som hände och att man aldrig kunde värdera liv mot liv. Mannen sa att han höll med, men på något sätt uppstod ändå en debatt som hon inte orkade följa. Det var inte det att hon var ointresserad av vad de sa, det var bara det att hennes tankar hela tiden gled iväg till annat och hon kände sig tre-glas-vin-trött. Medan hon lät blicken svepa runt i lokalen blev diskussionen hetskare bredvid henne.

”Du är ju för fan nazist,” sa Emma som började låta berusad.

”Du måste väl kunna ta ett skämt? Vadå är du jude?” skrattade mannen.

”Vad pratar ni om?” sa Sara.

”Men du hör väl vad han säger?” sa Emma och Sara ville inte erkänna att, nej det gjorde hon inte. Mannen bara log och ryckte på axlarna som om det förklarade något.

”Fan vad sur du blev,” sa mannen och skrattade, ”är det den tiden på månaden eller?”

”Äh men, va fan?” sa Sara.

”Vadå?” sa han som att han inte förstod vad som var problemet.

”Den tiden på månaden när man hamnar vid random sverigedemokrat, är det vad du menar?” sa Emma. ”Jag har så svårt att förstå sådana som du. Först sitter du och säger intelligenta saker om media och människors värde, sedan kräker du ur dig lika fördomsfulla saker själv. Kan du inte höra hur du låter?”

”Men jag menade det inte så,” sa mannen.

”Det tror jag nog du gjorde,” sa Emma. ”Förklara för mig hur det fungerar inne i ditt huvud, först sitter du och berättar om din kritik av media och hur människor värderas olika, hur det är fel att den polska kvinnan försvinner ur rapporteringen. Sedan sitter du och gör värderingar om först judar, sedan araber och nu lite gammalt hederligt kvinnoförtryck också.”

”För det första så sa jag aldrig att jag sysslar med kritik. I min forskning försöker jag hålla mig neutral och inte lägga in värderingar. Jag bara konstaterade att den polska kvinnan försvinner från rapporteringen för hennes mediavärde är lågt, sedan om jag tycker det är rätt eller fel spelar ingen roll. Jag bara konstaterar att det är så.” Mannen tittade Emma rakt i ögonen hela tiden medan han pratade, nu såg han mot Sara medan han gjorde en paus och drack lite. Det fascinerade henne hur ett utseende kan förändras utifrån hur man uppfattar någon. När hon först sett honom vid baren var han attraktiv på det där sättet som får en att registrera sin egen andning, sedan humor och intelligens på det när han satte sig med dem. Nu hade han plötsligt en slemmig hinna över sig, hans klädstil hade gått från skräddarsydd till Dressman, hans ord från briljanta till blaha blaha och hanns vinnande, charmiga leende kändes plötsligt nedlåtande och arrogant. Hon såg samma saker som hon nyss attraherats av, men nu smög en känsla av äckel sig in. ”Att du sedan väljer att lägga in dina värderingar i vad jag säger och göra en tolkning av min personlighet utifrån det,” fortsatte mannen. ”Det kan inte jag rå för, och risken är såklart stor att du blir besviken när du upptäcker att jag inte är du.”

”Nej du är verkligen inte jag,” sa Emma.

”Du känns väldigt emotionell,” sa mannen, ”det kan påverka ens förmåga att uppfatta en situation rätt.”

”Om du menar att jag, till skillnad från dig, har ett känsloliv så är jag absolut emotionell,” sa Emma, ”men det är ingen motsats till rationalitet och jag har förmågan av vara båda samtidigt. Du, däremot, tycks ha en unik blandning av brist på känslor och en stor irrationalitet.”

”Ska du börja gråta nu också,” sa mannen.

”Äh men vafan,” Emma var så upprörd att hon nästan grät. Hon såg mot Sara som, va fan är detta?

”Jag var inne på mysigt badrum först,” sa Sara, ”men det blir mer och mer smutsig toalett.”

Emma fnyste. ”Jävla tortyrkammare i källaren snarare.”

”Talar ni i kod nu också?” sa mannen.

”Käften,” sa Emma och reste sig upp. ”Jag orkar inte ödsla tid på det här, jag går och lägger mig. Vi ses imorgon Sara.”

”Hej,” sa Sara.

”Hej då,” sa mannen tillgjort.

”Du behövde väl inte vara otrevlig,” sa Sara.

”Jag?” sa mannen. ”Der var hon som var otrevlig, jävla anklagelser att komma med.”

”Hur som helst,” sa Sara och kollade ner i telefonen.

”Jag behöver något mer, vill du ha något mer?” frågade han.

”Nej, det är bra,” sa Emma, ”jag borde också gå och lägga mig.”

”Nej, inte du också? Vi har knappt pratat och det var dig jag kom hit och satte mig för,” sa han.

Sara rykte på axlarna och såg sig om i lokalen. Hon hade ingen anledning att sitta kvar med den här vandrande penisen, men hon var inte sugen på att gå tillbaka till rummet heller. Hon hade inte hört riktigt vad de pratat om så hon kunde inte vara lika upprörd som Emma, hon hade bara hört tillräckligt för att känna äckel inför honom. Att känna äckel inför ett kukhuvud men ändå umgås med det var ju inget nytt, det har väl nästan varenda kvinna gjort. ”Köp en whisky åt mig då.”

Tillbaka till toppen


 

36. Det var väl fortfarande kärlek?

Hon älskade honom, eller hur? Det gjorde hon. Och han henne. Hon hade inte börjat se honom som en latmask som var för rädd för att göra något av sitt liv. Att hon irriterade sig på småsaker som hon tidigare hade älskat hos honom var bara projektion. Det var något annat som störde henne, hon själv, men det gick ut över honom. Hon kunde inte låta bli att sucka över hur han envisades med att prata om att han inte hade någon utbildning, som att det var något positivt som gjorde honom bättre än andra. Eller att han stolt pratade om att han var arbetarklass som att det var någon form av über-ras som stod högre än alla andra klasser. Som att han aldrig skulle behöva ifrågasätta sig själv för han levde efter en gyllene regel som bara arbetarklassen förstod. Tidigare hade hon sett det som en styrka, en stolthet. Och det gjorde hon kanske fortfarande? Det var väl inte så att hon nu hade börjat se något som kunde liknas vid en en ynkrygg? Någon som pratade om solidaritet men som agerade lika egoistiskt som de han kritiserade?
Nej, hon älskade honom.
Det gjorde hon.
Väl?

Tillbaka till toppen


 

37. #oförutseddamöjligheter

Hon visste vad han var ute efter, kanske inte krävdes något geni för att förstå det, penisar vill oftast en av två saker och han verkade inte kissnödig. Det spelade ingen roll, han bjöd på sprit och dessutom hade hon haft samma plan sedan hon lämnade hotellrummet, att bara hitta någon att knulla bort lite frustrationer med.

Det var underhållande att sitta och dricka hans whisky och lyssna när han pratade om sig själv som om det var ett intressant samtalsämne, samtidigt som hon fantiserade om vad hon skulle göra med honom. Eftersom han mer och mer, i hennes ögon, var ett kukhuvud, funderade hon på att använda hans huvud som en kuk. Bara hålla honom i öronen och gnugga sig över hela hans ansikte, kanske kväva honom med fittan och komma i hans ansikte medan han gjorde sitt sista dödssprattel. Möjligheterna var oändliga.

Allt hon behövde göra var att sitta här och dricka och nicka instämmande med jämna mellanrum till ljudet som bräkte ut mellan hans självgoda läppar.

De var båda noga med att inte röra varandra när de klev in i hissen, avtalet var redan gjort men att yttra det kunde bryta stämningen. Han tryckte på knappen för sin våning och hon lät bli att trycka på någon. Och med det var fortsättningen på natten avgjord.

*

Hon vaknade med ett ryck. Det här var inte hennes hotellrum. Det såg exakt likadant ut men hon kände att det var fel. Hon hörde hur någon andades tungt bakom henne, på gränsen till snarkningar. Det var inte Claes. Dels hörde hon det på andningen, dels var den tiden förbi – när han kunde korsa land och rike endast för en natt med henne. Det hade inget med misshandeln att göra. Den tiden var förbi så fort deras förhållande passerat första stadiet av berusad passion och övergått till en mer normal kärlek. Det här var inget hon kände någon bitterhet över, tvärt om, hon hade aldrig varit den irrationellt passionerade typen, berusningens brist på kontroll undvek hon helst. Visst kunde hon känna passion. Starkare än de flesta. Men hon lät den aldrig få överhand. Hur mycket den än tärde inifrån.

Vissa gånger önskade hon kanske att hon kunde släppa kontrollen lite mer. Hade hon varit en person som levde ut sin passion hade hon inför sig själv inte behövt ta ansvar över sina handlingar lika ofta. Då hade hon kunnat skylla på berusning, eller stundens hetta, och frågat sig själv vad som hade hänt? Hur hade hon hamnat här? Hon hade kunnat säga till sig själv: det var dumt men jag tänkte inte på vad jag gjorde. Som det var nu visste hon exakt. Hon hade inget att skylla på, allt hon gjorde i livet var genomtänkt och överlagt.

Hon svor tyst. Mannen rörde på sig men fortsatte att sova. Vad var klockan? Hon kunde lika gärna ha sovit en timma som tio. Hon kände sig trött och tung i skallen men pigg i ögon och kropp. Försiktigt reste hon sig ur sängen och smög bort mot toaletten, varför blev kissnödigheten alltid påtagligare efter sex? Hennes kläder låg spridda över golvet och hon samlade ihop dem på vägen in.

Hon kissade och lyssnade så att han inte vaknade när hon spolade. Hon tvättade händerna och ansiktet i iskallt vatten. Håret hängde i stripiga testar när hon lät vattnet rinna av ansiktet framför spegeln. Hon såg sig själv intensivt i ögonen innan hon åter dök ner över handfatet med vattenfyllda handflator som mötte henne halvvägs. Hon kände sig sliten. Säkert behövde hon mer sömn men tvivlade på att hon skulle kunna somna om. På handfatet stod en liten resetub med tandkräm som hon sköljde munnen med. Därefter klädde hon på sig, ställde sig vid dörren och släkte ljuset. Där blev hon stående en stund medan ögonen vande sig vid mörkret.

När hon öppnade dörren och smög ut i rummet kändes det som dagsljus där det varit mörkt bara för en kvart sedan. Mannen sov fortfarande. Hon tog sin handväska som låg på det lilla skrivbordet framför sängen.

När hon skulle gå fick hon syn på en bilnyckel som låg halvt utanför fickan på byxorna hon hjälpt honom av med innan hon retsamt bitit honom lätt på hans penis utanför boxershortsen. Han hade varit ivrig att få komma in i henne men hon hade hållit fast vid sin plan och våldsamt tryckt ner hans ansikte mellan benen på sig efter att de landat nakna på sängen.

Hon tänkte efter en stund, mannen hade någon gång under kvällen sagt att han skulle stanna ett par dagar i Stockholm för att sedan åka uppåt i landet. Det fanns en liten risk att han använde bilen däremellan men hon hade känslan av att den skulle stå nere i garaget till dess. Hon vägde onödiga risker mot fördelar och insåg snabbt att det vägde tungt på sidan med onödiga risker. Men det var också en oförutsedd möjlighet, och alla hennes mest lyckade projekt var sådana där hon varit snabb att utnyttja oväntade händelser till hennes och projektets fördel. Hon tog nyckeln och smög ut.

Tillbaka till toppen


 

38. #meditation

Hon skulle låna hans bil och sedan fylla tanken med lika mycket bränsle som hon använt innan hon lämnade tillbaka den. Sedan skulle hon lämna nycklarna i receptionen och säga att hon hittat dem någonstans i hotellet. Troligen skulle inte mannen tänka på att mätaren visade på för många mil eller reflektera över det när räkningen kom. Det var säkert inte han som betalade räkningen ens och hon skulle inte åka särskilt långt. 40-50 mil bara. Ingen skada skedd.

Klockan var fem när hon kom tillbaka till sitt eget sovrum, hon kollade igenom tweets och meddelanden från kvällen innan och kommenterade vissa, svarade, retweetade och gillade. Claes hade ringt vid tolvtiden och sedan en gång till vid halv ett. Sara suckade, letade fram sin baddräkt och hämtade en av hotellets handdukar. När hon kollade upp hotellet på Internet innan de åkte hade hon till sin glädje upptäckt att de hade en 25 meters simbassäng i källaren. De hade ett gym och ett spa också men om simbassängen var det enda hon var intresserad av. Receptionen var bemannad och hon fick direktioner för hur hon skulle ta sig till bassängen av en trevlig blond tjej med kroppshydda som en basketspelare med ett intresse för tyngdlyftning. Hon hade nog haft en lugn och ensam natt och Sara lät henne småprata av sig en stund innan hon letade sig vidare mot bassängen.

”Till höger där sen, sedan ser du,” sa receptionisten och Sara gjorde tummen upp.

Omklädningsrummet såg ut som badrummet på hennes rum fast i XL, det fanns en bastu som hon startade med en vanlig strömbrytare i hopp om att den skulle ha kommit upp i värme när hon var färdig. Bassängen såg ut som om hennes motionsdrömmar hade dött och kommit till himlen. Hon bytte snabbt om till baddräkt och sköljde av sig innan hon gick ut till den. Rummet var kanske sju meter brett, varav fem togs upp av bassängen som började en meter utanför dörren. Det var inrett som en bastu med dov belysning som till mestadels kom från bassängen och några välplacerade spottar i taket. Det enda ljudet var från svallvågorna efter hennes simtag som trängde ned vatten i brunnen kring bassängkanten.
Hon lät bli att skjuta ifrån mot bassängväggen och vände istället genom att simma runt efter kanten, hon simmade inte på tid så det var lika bra att få ut så mycket träning som möjligt av varje varv. Hon sjönk ned under ytan och simmade hela sträckan under vattnet. Ljudet från hennes simtag blandade sig med lampornas elektriska surr, allt inramat av vattnets diskant som alltid gav henne känslan av att befinna sig i metall. Hon vände innan det blev för grunt och lät huvudet glida upp över ytan igen. Det här var meditation. När hon simmade försvann världen, det enda hon tänkte på var nästa simtag. Hon räknade inte längder eller varv, hon tog inte tid, hon lät bara simtagen följa varandra tills hon fick nog. Hon älskade att simma men det hade ingen som sett henne kunnat se. Hennes simtag kom med sådan kraft att det såg ut som att hon avskydde vatten så mycket att hon försökte skjuta det ifrån sig. Efter fem uppvärmningsvarv började hon crawla.

Så länge hon befann sig i vattnet kände hon ingen trötthet men det var inte ovanligt att hon tog ut sig så mycket att hon knappt kunde kliva ur bassängen när hon var färdig. Hon varierade mellan bröstsim, ryggsim och crawl, och njöt av att ha en hel bassäng för sig själv. Längd efter längd försökte hon pressa sig till att simma snabbare, och hennes allt tyngre andning blev till ett mantra som fokuserade henne i nuet. När hon var färdig blev hon stående under duschen, ofrivillig till att lämna strålarna. Bastun hade kommit upp i värme och Sara ställde telefonen på att ringa efter femtio minuter ifall hon skulle somna, inte för att hon tänkte göra det, hon skulle bara blunda lite och vila i värmen. Hon rättade till sig på handduken och somnade.

Tillbaka till toppen


 

39. Tommys kyssar

Det heter att tiden går fort när man har roligt. Men, herre gud, det gör den annars också. Dagarna flög förbi i irritation och småkäbbel. Frågor om vem som hade lämnat vad framme och vem som var dålig på att stänga skåpdörrar dominerade deras konversationer. Men varje gång hon tänkte att nu får det vara nog, nu skiter jag i det här, så gjorde han något som påminde henne om den där tatuerade killen i svart keps och punkrocks t-shirt som tiggde pengar till cigaretter och stal hennes hjärta.

Hon hade förträngt det alldeles för länge nu. Missat tiden med läkaren. Inte haft samtalet hon kände att hon var skyldig Tommy. Alltmedan parasiten i henne växte sig större. Det var dags att ta tag i sitt liv. Hon hade kommit i kontakt med Gästrike nation i Uppsala som skulle förmedla lite kontakter till folk med lägenheter och rum för uthyrning. Hon var på väg, och hon kunde inte låta sig stoppas på grund av att hon inte orkade ta ett beslut och ett samtal.

Han satt och spelade TV-spel när hon kom in. Hon placerade en kaffe på bordet framför honom och gled ner i soffan bredvid med en egen kopp. En figur rörde sig över rutan i vad som såg ut som ett ökenlandskap och undvek eller dödade fiender. Therese harklade sig, tog en klunk.

”Var det till mig?” sa Tommy.

Therese nickade. ”Mmhm.”

Han tog koppen och drack. ”Tack.”

Han fortsatte att spela och för en stund försvann hon in i handlingen hon också, tänkte att hon skulle vänta tills han hade spelat färdigt. Men så skärpte hon sig och slängde ut det innan hon skulle hinna ångra sig eller skjuta på det mer.

”Du får inte bli lika arg som sist, men vi måste prata om. Om att jag ska göra abort,” hon sa det mycket lugnare och mer samlat än vad hon kände sig. Han sa inget men pausskärmen dök upp på spelet så hon visste att han hade hört. Han satt och såg rakt fram utan att säga något, men hon såg hur han kände på hans andning och på hur han sammanbitet såg ut att leka arga leken med bordet.

”Vi måste kunna prata,” försökte hon.

”Varför det? Varför ska vi prata om det?” frågade Tommy.

”Det känns som att det är en bra sak att reda ut,” sa Therese.

”Finns inget att reda ut, du har ju redan bestämt allt,” sa Tommy. ”Du ska göra abort. Du ska plugga du ska flytta.”

Therese suckade. ”Ja, men vi måste kunna prata med varandra. Annars är det ju ingen idé.”

”Där kom det,” sa Tommy som att hon hade bekräftat något. ”Jag visste det.”

”Vadå?” frågade Therese.

”Du börjar redan styra in samtalet på att vi ska göra slut.”

”Det gör jag väl inte,” protesterade Therese.

Tommy mumlade något men det gick bara att höra sista ordet: manipulativa.

”Vad sa du?” frågade hon.

Plötsligt flög handkontrollen över rummet och kraschade mot väggen ovanför TVn. Therese ryckte till och såg ner i golvet.

”Jag förstår inte varför det redan är bestämt att du ska mörda det?” sa Tommy sammanbitet, han hade något över sig, runt sig, som påminde henne om förra gången hon försökt prata om det här med honom. Det var ett tyst hot, som tog plats i hela rummet. En aura kring honom som skrämde henne.

Therese blundade och tog ett djupt andetag innan hon mötte hans blick. Han såg ut som att han var redo att slå ihjäl någon. ”Det är inte mord och det är min kropp.”

”Men det är mitt barn också, jag måste få säga något. Jag måste också ha något att säga till om,” sa Tommy.

”Visst, men jag är inte redo för barn,” sa Therese och rättade till sig i soffan för att sitta bekvämare. Hon blev medveten om sig själv, om sin egen kropp, och satte sig mer rakt och obekvämt igen. För att inte se inbjudande ut. ”Jag vill inte ha ett. Jag vill inte gå igenom en graviditet, jag vill inte genomlida en födsel, jag är inte redo att ta hand om en bebis och sedan uppfostra ett barn. Kanske aldrig, kanske någon gång, men inte nu.”

”Men jag vill,” sa Tommy vädjande. ”Jag vill ha ett barn med dig, jag vill att vi ska vara en lycklig familj och jag vet att vi kommer att vara det om du bara ger mig chansen. Jag förstår inte. Vi älskar ju varandra. Varför vill du inte leva med mig?”

”Vad?”

”Du vill flytta härifrån, du vill inte ha barn,” fortsatte Tommy. ”Det är som att du vill klippa alla band. Som att vi har byggt upp det här vackra tillsammans bara för att du ska få riva det. Det är inte rättvist, du tar en massa beslut om vår framtid och jag får inte vara med, inte ens lite.”

”Men så är det inte alls,” sa Therese. ”Du får vara med hela livet om du vill, men det handlar ju om min kropp och min utbildning.”

”Du fattar ju inte,” muttrade Tommy. Skuggan över honom, eller vad hon skulle kalla det, blev tätare. Mer intensiv.

”Jo, men det är du som inte förstår,” sa Therese. ”Vad är det jag inte fattar?”

”Jag kan ta hand om oss, vi klarar oss på min lön har jag ju sagt. Du behöver inte flytta. Vi kan ha vår familj här.” Tommy lutade sig framåt mot henne och la sin hand mjukt på hennes kind. ”Tillsammans.”

”Men jag vill inte vara någon djävla hemmafru,” sa Therese och ångrade det lite aggressiva i tonläget samtidigt som hon fortsatte. ”Jag vill inte bli omhändertagen och jag är inte redo för någon familj, jag har precis flyttat ifrån min egen.”

Tommy tog ett hårt tag om Thereses käke och skrek in i ansiktet på henne. Det var ett högt, ordlöst primalskrik fyllt av ångest och aggressioner som gränsade till hat. Han hade sitt ansikte mot hennes medan han skrek och när han äntligen tystnade, efter en evighet, kollapsade han i tårar i hennes famn.

Ännu en gång fann hon sig helt rådlös. Hur gjorde man i en situation som den här? Försiktigt lyfte hon ena handen och strök honom lätt över håret. Hennes hjärta kändes trasigt när han låg och grät mot henne, samtidigt fanns det något, en vibration i rummet, som gjorde att hon fortfarande satt på helspänn. Han kramade henne hårdare och borrade in ansiktet vid hennes bröst. När hon kramade tillbaka lät han ena handen glida in under hennes tröja. Therese frös. Tommy kröp upp och började kyssa henne över ansiktet samtidigt som han fortsatte att gråta. Hans andning blev tyngre och han tryckte sig mot henne samtidigt som hans händer hungrigt utforskade hennes kropp. Therese satte sig upp så att ett mellanrum uppstod mellan dem och Tommys huvud hamnade på hennes lår. Han fortsatte att ta på henne och knäppte upp översta knappen på hennes jeans. Therese knäppte den igen.

”Jag vill inte,” sa hon och han lugnade sig. Tommy låg stilla och snyftade med ansiktet gömt i hennes knä. Hans händer var fortfarande innanför tröjan men de var mer stilla och omedvetna i sina smekningar, inte lika målinriktade och kontrollerade. Snyftningarna återgick till rent gråtande och hela kroppen hoppade lätt av hans hulkningar. Ännu en gång fylldes hon av ömhet och medlidande och strök honom försiktigt över huvudet, det hade en förlösande effekt och han släppte ut allt. Therese visste inte inte om det var tårar av smärta, ånger eller en kombination av båda och något mer, men de var äkta. Hon tillät sig själv att slappna av och sjunka ner något i soffan medan han grät ut hos henne och innan hon hann förstå vad som hände var han över henne och slet av kläderna.

”Nej,” protesterade hon men Tommy lyssnade inte. Han tryckte ner Thereses huvud mot soffkanten genom att hårt sätta hela sin hand över ansiktet på henne. Hon försökte bita honom men då tog han ett strypgrepp istället, ett hårt, som gjorde att hon inte kunde andas. Hon slog honom och försökte i panik sparka så att han skulle falla av. Tommy märkte inte slagen, eller brydde sig inte, utan fortsatte bara att aggressivt klä av henne medan han höll fast henne mot soffan med hela sin tyngd. Therese fick panik av att inte kunna andas, han vägrade släppa greppet kring halsen och det gjorde ont i lungorna som skrek efter nytt syre att skicka ut i kroppen. Hon visste inte hur länge han hade hindrat henne från att andas men det var betydligt längre än vad hon kunde hålla andan självmant. Therese var säker på att han höll på att döda henne även om det inte var något hon kunde formulera. Hon kunde inte formulera något förutom en skrikande panikångest som riskerade att knäcka hennes hjärna inifrån. Tommy tog ett hårdare grepp runt halsen och Therese gav upp. Det fanns inget hon kunde göra mer och det var egentligen inte så att hon valde att ge upp. Det var bara hennes kropp som helt slappnade av i väntan på att hon skulle förlora medvetandet. Samtidigt som han trängde in i henne släppte han greppet kring halsen och hon drog reflexmässigt in all luft hon kunde få. Hon skulle inte dö, hon kunde andas igen. Hon började gråta och försökte slå honom, försökte knuffa av honom, få honom att sluta, men hon var för svag. Hon orkade knappt lyfta armarna och när hon gjorde det landade de bara lätt på hans kropp som någon sorts utvecklingsstörda smekningar. Och hon hatade sig själv. Hon hatade sig själv för att hon var så svag, att hon kunde låta något sånt här hända. Att hon var så totalt maktlös och utlämnad till någon annans beslut om hon skulle leva eller inte, om hon skulle ha sex eller inte. Hon bet ihop och väntade medan Tommy gråtandes kastade sin kropp mot hennes.

”Du skadar mig,” viskade hon när det kändes som att hon inte skulle klara mer, men han hörde inte. Var inne i sin egen värld. Den skugga som tidigare flutit fritt i rummet var nu centrerad i honom. Tommy var helt fokuserad på sig själv och sitt behov av… hon visste inte vad. Så föraktad som hon kände sig där och då, hade hon aldrig känt förut.

”Du kan skada barnet,” försökte hon och fick kontakt. Han tvekade en sekund, stannade upp och såg ner mot henne. ”Du är för stor,” la hon till. Han köpte det och drog ut den, men han var inte färdig. Han gränslade henne precis under brösten och tog ännu en gång ett strypgrepp. Han tog hennes hand och satte på penisen samtidigt som han tryckte till över halsen som ett hot och en uppmaning. Therese suckade omedvetet och började motvilligt att runka honom. Han grät fortfarande och viskade med jämna mellanrum ord hon inte kunde höra. Hans groteska miner av förlösning och gråt såg ut som en blandning av magont och epilepsi. Kroppsrörelserna hade något spastiskt över sig. Hon blundade och väntade på att det snart skulle vara över. Efter en stund hörde hon hans ordlösa utrop och hon ökade takten på handrörelserna, för att få det överstökat. Som en sista förnedring sköt han henne i ansiktet och kollapsade sedan snyftande framåt så att hon fick vrida undan ansiktet för att inte kvävas av magen. Hon hörde att han sa något men kunde inte höra vad, det lät som att det var samma sak om och om igen. Efter en stund satte han sig upp och tog tag om hennes ansikte.

”Förlåt, förlåt, förlåt,” viskade han gråtandes. ”Jag vet inte,” han skakade på huvudet. ”Förlåt, förlåt.” Han tog upp en tröja och torkade hennes ansikte. Kysste hennes panna. ”Förlåt.”

Therese ville bara att han skulle lämna henne ifred så hon nickade. Han reste sig och stapplade gråtandes mot badrummet. Ännu en gång var hon ensam, överkörd och oförmögen att resa sig, eller ens fundera på att resa sig. Det var. Hon visste inte. Fan. Nej. Måste vila. Kläder.

Tillbaka till toppen


 

40. #somattstukafotenvidbrooklyn

Sara öppnade dörren och klev ut i korridoren från sitt rum. Hon hade hängt badkläderna på tork och plockat fram sina dyraste hudkrämer med ord som clinique, derma och protection på tuberna. Långsamt och metodiskt hade hon sedan draperat hela kroppen i svala och fuktgivande hudvårdsprodukter. När de torkat in i huden och lagt sig som ett skyddande extralager, klädde hon sig i löst hängande, ljusa kläder. Hennes mål var att se ut som en urban yogainstruktör i en Hollywoodfilm, och därigenom känna sig som en. Det var en textil motsvarighet till sockerpiller, en placeboeffekt som hjälper hjärnan att starta sitt eget fantastiska maskineri. Hon hade aldrig behövt antidepressiva medel för att navigera sig genom livets vinterregn, i likhet med världsreligionerna och Scientologerna ansåg hon att ett stort paraply av lögner var mer än nog. Man bygger upp den värld man vill ha och försöker sedan undvika att någon tränger igenom skyddsmurarna. Det behöver inte vara krångligare än så.

Hotellkorridoren var tyst och tom likt en katedral. En katedral för ensamhet, i sin positiva mening, och stilla individualism. Alla New age människor som läste Den nionde insikten på nittiotalet och reste till mayapyramider eller Himalaya för att meditera i kosmisk energi slösade med både tid och pengar. De hade missuppfattat allt. Ville de ha energi skulle de sätta sig på de platser som hade med de moderna nomaderna att göra: hotell och flygplatser. De behövde inte ens resa. Få ställen var så fyllda av människors förväntan och människors energi. Bara att gå genom dessa platser var meditation. Ingen andningsteknik eller hemligt mantra krävdes. Väntrummet var målet. Även om hon mötte någon i korridoren så var hon ensam med sina tankar, andra människor var som spöken, eller var det kanske hon?

Hotellfrukosten. Det är alla mindre hotells chans att tävla mot de stora kedjorna och lyxhotellen på en jämlik nivå. Det är någon gång mellan 7.00 och 10.00 som gästerna avgör om de tänker komma tillbaka eller inte. Det är vid frukostbordet man förlåter kackerlackorna på toaletten och de skitiga lakanen, eller glömmer bort det exklusiva överkastet och den lyxiga inredningen av någon världsberömd inredningsarkitekt eller designer. Är frukosten bra förlåts sur personal, dåliga sängar och bristfälliga toaletter. Precis som en personlig uppassare till varje hotellgäst, fantastiska bäddar utvecklade av vetenskapsmän och badrum utformade som små spá helt kan dömas ut på grund av att hotellet har bortsett från den lilla men ack så viktiga detaljen frukost.

Restaurangen öppnade klockan sju och hon var en av de första frukostgästerna för dagen. Vid receptionen plockade hon på sig ett exemplar av varje tidning och valde sedan en fönsterplats. Det fanns en stor frukostbuffé och hon tog fyra olika sorters bröd och la grönsaker, marmelad och en massa annat på ett fat. Hon valde en stor mugg framför de mindre kaffekopparna, fyllde den med svart kaffe och slog sig ned. Tidningarna var fyllda med gårdagens tragedi. DN och Svenskan hade ett något smakfullare anslag än de så kallade kvällstidningarna som ropade ut om listor på alla döda. Men alla gottade de sig i sorgpornografi. De svenska twitterfeedsen var fyllda med diskussioner om artiklarna, mer kritiska än Facebook där folk delade artiklar om Eva Sahlgren, deltog i landssorgen och gav varandra styrkekramar. Instagram hade den vanliga blandningen av konstnärliga bilder och vardagsselfies – så som det var tänkt från början – blandat med fula skärmdumpar och slarviga foton på tidningsartiklar. @emmasweetemma hade vaknat och tweetade

Alla gör samma sak som bondgårdens maskiner just nu gör på kossorna. Mjölkar tills den sista droppen är urklämd och skitsamma om de offrade kalvarna.

Kom ner och ät frukost med mig istället för att ligga där och gnälla, skrev Sara och återgick sedan till att retweeta, gilla och kommentera på saker som kunde gynna hennes flöde till bloggen.

Sida upp och sida ner handlade om samma sak. Minst en månad framåt skulle det här vara den stora nyheten, och definitivt skulle det vara det enda man skrev om den närmsta veckan. Idag handlade 90 procent av innehållet om olyckan, dödssträckan och motorvägstragedin. Av dessa 90 procent så handlade nog hälften om Eva Sahlgren, så det tycktes som att mannen från igår skulle få rätt. När det gäller nyheter så är inte alla människor lika mycket värda.

Hon önskade ingen av dessa människor döda, hade hon haft möjlighet och makt att stoppa något så fasansfullt hade hon gjort det. Det hoppades hon att alla förstod. Hon var inget monster. Hon ansåg inte att oskyldiga människor skulle dö på det här sättet. Samtidigt konstaterade hon nöjt, medan hon bläddrade igenom sida efter sida som behandlade olyckan, att vad hon än gjorde de närmaste dygnen så skulle det vara som att stuka foten vid Brooklyn kring klockan 9 den 11 september 2001. Ingen i hela världen skulle vara intresserad.

”Smakar det bra?” frågade Emma.

Sara såg upp från tidningen. ”Mycket.”

”Du ser oförskämt pigg ut,” sa Emma som i sin tur såg oförskämt sliten ut, som om det varit hon som följt med mannen upp till hans rum.

”Jag har simmat,” sa Sara.

Emma såg på henne och skakade på huvudet. ”Du är sjuk.”

”Nej, tvärtom,” sa Sara, ”motion är något sunt.”

”Blev det sent igår?” frågade Emma.

”Nej, jag gick strax efter dig,” sa Sara.

”Vilken idiot, hoppas han inte dyker upp igen,” sa Emma. ”Han verkade så trevlig och smart först.” Hon skakade på huvudet igen.

”Jag hatar när sånt händer,” sa Sara. ”Man har börjat gilla någon och så plötsligt säger de något rasistiskt eller liknande.” Hon återvände till tidningen med blicken medan Emma gick för att hämta frukost från buffén.

Sara kände sig lugn med dagen hon hade framför sig, det var skönt att i förväg veta exakt hur den skulle fortlöpa. En unconferens var inget mindre förutsägbar än en vanlig konferens, även om alla inblandade intalade sig själva det. Hon kunde spola framåt från och med nu och se hur Emma kom tillbaka till bordet med frukosten, hur de småpratade och fikade, hur Sara hämtade mer kaffe, mer småprat, lite tidningsläsning och sedan hur de gick runt och pratade med andra deltagare bland de uppställda montrarna och borden i foajén. Strax före tio medan de läste på listorna över vilka som hade skrivit upp sig som föredragshållare, workshop-ledare och annat, skulle Emma få syn på sina gamla vänner från Stockholm och helt glömma bort Sara. Sara skulle inte bli utstött, det handlade inte det. Hon skulle bara bli mer osynlig i Emmas värld, hon skulle kunna komma och gå precis som hon ville och ingen skulle märka någon skillnad. Emma skulle bara anta att hon var med hela tiden.

Tillbaka till toppen


 

41. Våldtagen

Therese vaknade i soffan. Halsen värkte och kroppen var tung. Hon kände sig överkörd. Nej. Hon kände sig våldtagen. Det var tyst i lägenheten och hon hoppades att Tommy hade gått ut. Hon hade fått på sig lite kläder innan hon somnat, kollapsat, men hon kände sig ändå för naken. Hon smög in i sovrummet för att hämta nya kläder. Fortfarande osäker på om han var hemma eller ej.

Efter att hon kollat hela lägenheten, och konstaterat att hon var säker för stunden, låste hon in sig i badrummet. Det var blåmärken på halsen och det fick henne att börja gråta. Folk skulle se dem och undra. Ännu en anledning till skvaller. Hon orkade inte.

Efter duschen sminkade hon blåmärkena, tonade ner dem. Klädde på sig och letade fram en scarf. Hon såg ut som vanligt, stiligare till och med. Hon letade fram sin Minidiscspelare och satte i nya batterier. Hon behövde någon musik att dränka tankarna i och stänga ute världen med. Det skulle inte bli någon lektion för hennes del men hon behövde komma ut, hon hade ingen aning om var Tommy var, eller när han skulle komma tillbaks.

På biblioteket hittade hon senaste numret av Pop och tog med sig det till övervåningen där det fanns rum som stod tomma för det mesta. Det hade släppts en massa ny musik som hon blev nyfiken på när hon läste tidningen. Hon skulle bli tvungen att åka in till Gävle och provlyssna skivor på Skivbutiken någon dag. Det var så hon manövrerade sig genom dagen. Genom att fylla den med intressanta saker att läsa och hög musik i lurarna, som hon kunde försvinna in i så fort en tanke av det jobbigare slaget försökte tränga sig på.

Hon satt där inne tills de stängde. Magen påminde henne om att det var längesen den fått någon näring, men hon hade ingen ork att laga något. Stadskärnan dog efter 18 så hon var inte så orolig att möta någon, men om någon hon kände skulle visa sig så skulle det vara i en av affärerna eller matställena. Det var lika bra att bara gå hem. Hem. Tanken på att gå tillbaka tvingade fram bilder av Tommy och vad hon behövde göra. Det var inte så mycket att tänka på egentligen. Packa väskan och flytta in hos mamma och pappa igen. Det var inget hon ville men vad annat kunde hon göra? Det skulle bara bli en kort tid innan hon flyttade till Uppsala. Ingen av hennes vänner hade plats för en till och hon kunde inte bo kvar med Tommy. Hon hade svårt att se hur de skulle få det att funka mellan dem om det skulle fortsätta så här.

Han satt vid köksbordet och såg orolig ut när hon kom hem. Therese hade hoppats att han inte skulle vara där men nu när hon såg honom blev hon bara mer bestämd. Hon letade fram källarnyckeln och gick ut från lägenheten. Hon hörde att Tommy ropade något efter henne när hon gick men dörren slog igen och hon fortsatte ner i källaren.

När hon kom tillbaka med sin stora röda resväska stod han i farstun och tog på sig skorna.

”Åh,” sa han och hejdade sig mitt i rörelsen. ”Jag skulle gå ut och leta efter dig.” Han fick syn på resväskan och såg tvekande mot henne.

Hon såg bestämd ut när hon mötte hans blick och hoppades att han inte skulle uppfatta det som trots.

”Vad ska du med den till?” frågade han.

”Gissa,” sa hon och gick mot sovrummet. Hon slängde upp väskan på sängen och började fylla den med kläder. Hon ville komma iväg så fort som möjligt och ödslade ingen tid på att vika, utan öste bara i alla kläder.

”Vänta,” sa han och gled upp bakom henne. Han kramades och kysste hennes nacke.

”Lägg av,” sa hon bestämt och han backade undan.

”Du,” sa han och log ömt. ”Vi kan väl prata?”

”Jag har redan försökt,” sa hon. ”Jag måste bara ut härifrån.”

”För alltid?” frågade han och hans röst skar sig. Hon såg upp och fylldes av medlidande när en tår rann ner för hans kind. Planen hade varit att bara gå upp och packa, inte låta honom hindra henne, men hon hade inte räknat med det här. Hon hade inte räknat med en liten gråtande pojke som fyllde henne med ömhetskänslor.

”Jag vet inte. Men jag kan inte vara här nu. Du,” hon tvekade, visste inte vilka ord hon skulle använda. ”Du var våldsam. Du skadade mig.”

Therese visste inte vad hon skulle göra när han storgråtandes kastade sig ner framför hennes fötter. Hon såg sig omkring, som för att garantera att ingen såg dem och hade svårt att veta var hon skulle ta vägen. Tommy kramade hennes vader hårt och grät. När han började kyssa hennes fötter och säga förlåt, blev det för obekvämt och hon försökte få honom att ställa sig upp igen. Hon klappade honom tafatt på huvudet.

”Jag menade inte att göra dig illa, jag vill aldrig att du ska fara illa,” vädjade han. ”Du måste stanna, du får inte gå, inte nu. Kommer du ihåg? Vi sa att vi alltid ska skiljas åt som vänner.”

”Jag måste få vara ifred,” sa hon. ”Jag behöver tid att tänka.”

”Självklart,” sa Tommy och snörvlade. Kroppen slappnade av och han låg lugnt på golvet. ”Vad du än behöver, men du kan väl stanna en stund? Vi pratar, jag ska lyssna.” Han var mer sig själv igen, den hon blivit förälskad i, mer öppen och sårbar.

Therese blundade och tänkte igenom vad hon skulle säga, tog ett djupt andetag. ”Okej, vi pratar,” sa hon. ”Men sedan måste jag gå, jag kommer inte att sova här i natt.”

Han kröp upp efter hennes ben och kramade henne hårt. ”Okej, vad du än säger, vi gör som du vill.”

Therese visste inte hur länge hon hade gått runt på helspänn men nu lossnade det och hon kunde tillåta sig själv att slappna av hon också. Hela hon fylldes av vemod och tårarna gick inte att hålla tillbaka. Tommy grät också fortfarande och de höll varandra tills Therese samlade sig och backade undan.

”Jag känner mig yr,” sa hon. ”Jag måste få i mig mat.”

”Vi har inget hemma tror jag,” sa Tommy dämpat. ”Jag kan se om jag kan slänga ihop något.”

”Nej, jag går och handlar något,” sa Therese. Hon behövde komma ut och andas, vara ifred en stund. ”Vill du ha något särskilt?”

Han sa inget, skakade bara matt på huvudet. Det kändes skönt att han fortfarande satt tårögd på golvet. Som att han ångrade sig på riktigt. Som att det fanns något att bygga på, även om det bara var ett mer skonsamt avsked som de la grunden för.

Hon kollade så att scarfen satt bra och gick ut. Luften var frisk och det kändes som en befrielse att gatorna alltid var tomma på vardagskvällar. Det som annars var en av de tråkigaste sakerna med Björksätra. Hon gick till en av de mindre pizzeriorna dit folk bara kom in och hämtade sina förbeställda pizzor och sedan åkte igen. Hon beställde två Vegetariana och blev informerad om att det skulle ta cirka 15 minuter. Det var som att hon hade för många känslor i sig för att kunna identifiera någon av dem, istället satt de ihopkletade som en avdomnande hinna runt huvudet och hindrade tankeflödet. Som en huvudvärk utan värk. Kroppen var fortfarande matt efter att de värsta spänningarna från de senaste dagarna hade släppt. Var hon än la sig ikväll så skulle hon somna utan problem. Som hon längtade efter natten och sömnen, Therese kände för att sova en vecka. Efter att bara få vara borta och utslagen.

Hon hade svårt att öppna porten till trappuppgången med två stora kartonger i famnen, klockan hade hunnit bli så mycket att porten var låst och hon var tvungen att krångla fram nycklarna.

I lägenheten var det tyst. Hon reagerade inte först utan gick in och lastade av kartongerna på diskbänken. En liten irritation gick igenom henne över att han inte hade dukat medan hon handlade. Hon tog fram tallrikar och bestick, skramlade omedvetet lite extra för att han skulle komma och hjälpa till.

Hon förväntade sig nästan att hitta Tommy på knä inne i sovrummet där hon lämnat honom, men det var tomt. Teven var också avstängd i vardagsrummet och dörren till balkongen var stängd. Hon knackade på badrumsdörren och sa hans namn utan att få något svar. Dörren var olåst. Antingen var han där inne eller så hade han gått ut.
”Är du där?” frågade hon. Men hon fick inget svar.

Tillbaka till toppen


 

42. #roligtilandssorgen

Sara var nu i början av projektets slutskede och än så länge kunde inget riktigt gå fel. Allt var för välplanerat och förberett för det, men snart, inatt, skulle hon gå in i själva exekutionsfasen, den fas som inte gick att planera eller förutse, den fas som helt avgjorde om projektet blev lyckat eller fiasko. Det gick att förbereda sig, det hade hon gjort, och det gick att planera inför olika uppföljningsalternativ beroende på utfall, det hade hon också gjort. Men alla projekt oavsett om det handlade om en presentation, ett husbygge eller en teaterpjäs, hade en punkt precis innan mållinjen, där allt du kunde göra var att köra och se hur det gick. Snart skulle hon vara vid den punkten och lugnet hon kände inför dagen blandades med en nervös förväntan inför natten.

”Får du dricka juice?” sa Sara när Emma satte sig ner med en fullastad bricka.

”Ha. Ha.” sa Emma trött och inväntade fortsättningen.

”Eller är det sådan utan fruktkött?” fortsatte Sara.

”Det är visst någon som har laddat upp med klassiker hela natten.” sa Emma. ”Ska du inte påpeka att apelsiner kanske också har känslor?”

”Vi kommer till den.” sa Sara.

”Skönt. Det är något av en favorit.” sa Emma.

”Det är därför jag sparar på den.” sa Sara. ”Vet du hur många veganer det krävs för att öppna en vinflaska?”

Emma himlade med ögonen. ”Nej, men det brukar vara tre eller tio i sånna gåtor.”

”Tre,” sa Sara, ”en för att öppna flaskan och två för att googla efter om det låg äggskal i jorden druvorna växte i.”

Emma skrattade lätt. ”Den var ganska bra, har du kommit på den själv?”

”Kom på den nu,” sa Sara och log mot linsen när Emma tog ett kort. Efter en liten stund dök bilden upp i hennes Instagramflöde med kommentaren Ny karriär för @saramurgaard stand-up komiker med skämt om veganer som specialitet.

Sara skrattade. ”Jag kommer få vegancommunityn efter mig.”

”Och vi är värre än IS,” sa Emma.

De åt under tystnad med varsin tidning framför sig, Sara skummade alltid igenom nyheterna för att ha lite koll ifall någon av dem började trenda. Det var också en fördel för sökmotorsoptimeringen om hon kunde referera till något aktuellt ämne i en bloggpost. Just idag hade hon kanske kunnat gissa sig till innehållet både i tidningarna och på sociala medier.

”Fan,” sa hon mest för sig själv.

”Vadå?” frågade Emma utan att titta upp från artikeln hon läste.

”Nej, det var inget viktigt,” sa Sara. ”Det var bara, jag hade planerat att ha ett inlägg där jag dansade och var exalterad inför dagens föreläsningar och kvällens fest. Men det blir kanske lite fel nu med olyckan och allt.”

”Ja, kanske det,” sa Emma.

”Jag som till och med skrivit texten i förväg för att inte behöva jobba så mycket på plats,” sa Sara.

”Typiskt,” sa Emma. ”Jag måste också komma på något att skriva om, tror du att det är too soon för att problematisera kring hur kritiserade politiker alltid blir helgonförklarade om de dör i förtid?”

”Kan definitivt vara too soon,” sa Sara och skrattade. ”Beror på hur du paketerar det förstås men du kanske ska hålla på den en vecka i alla fall?”

”Kanske, men jag vill inte hålla på den för länge så att HemmaPappan eller någon hinner före,” sa Emma. ”Du kan väl göra ett inlägg om hur det är viktigt att leva nu för att när som helst kan en långtradare köra rätt in i bilen du sitter i? Hur det är viktigt att ha roligt mitt i landssorgen och göra något konstruktivt, så som vi kommer att göra här på Vi, De Transparenta.”

”Du. Är. Ett. Geni, vet du det?” sa Sara. ”Får jag ta den?”

”Ta den, den passar ändå inte min blogg,” sa Emma.

”Tack. Jag är skyldig dig en, jag ska länka till din sida.” Sara plockade fram iPaden och började skissa fram ett inlägg i Evernote.

Tillbaka till toppen


 

43. Smutsigt vatten

I köket öppnade hon kartongerna och använde en sax för att dela upp pizzorna i 8 trekanter. Hon ångrade sig att hon hade tackat nej till sallad, det såg lite fattigt ut med bara ett par pizzabitar på tallrikarna. Å andra sidan tänkte hon inte fixa någon själv.

När det hade gått 15 minuter och Tommy ännu inte hade kommit ut gick Therese och knackade på igen. ”Är du hemma?” frågade hon högt. Inget svar.

Hennes första tanke när hon öppnade dörren var smutsigt vatten. Sedan såg hon Tommy ligga där, alldeles stilla i badkaret, och att vattnet i var rödaktigt. Hon agerade på instinkt och sprang fram för att lyfta upp honom men han var för tung, för avslappnad och för hal för henne. Hon bytte taktik och drog ur proppen så att vattnet skulle åka ut. Under tiden hämtade hon handdukar och gasbinda och lindade dem så hårt hon kunde kring armarna där han skurit sig. Hon svor för sig själv medan hon arbetade. Det här var inte bara ett rop på hjälp från hans sida. Såren gick från handleden och upp mot armvecken så Therese uppfattade det som ett ordentligt genomfört arbete. På botten av badkaret låg kniven han hade använt. Så fort hon var färdig med att linda såren plockade hon upp den och slängde i soporna. Hon viskade hans namn medan hon torkade bort vattnet från hans kropp. Han öppnade ögonen något och såg dåsigt mot henne.

”Lämna mig inte,” viskade han.

Therese tog Tommy i sina armar och kramade honom hårt. ”Jag är här,” sa hon mjukt och insåg att det var sant. Hon kunde inte lämna honom nu, inte så här. Han behövde henne och hon kände ett ansvar att få honom på fötter igen. ”Orkar du resa dig?”

Hon förvånades lite av hur lätt han kom på fötter, efter att ha sett så svag ut när han vaknade. Hon hade tänkt att han förlorat alldeles för mycket blod för att ta sig upp, och att hon skulle få bära honom, men han stapplade ut ur badrummet och in i sovrummet på egna ben.

”Jag ringer efter en ambulans,” sa Therese och gick mot telefonen.

”Nej det behövs inte,” sa Tommy.

”Jo men, någon måste titta på dig så att du inte har förlorat en massa blod,” sa hon.

”Kom och håll om mig istället,” sa han svagt.

Senare på kvällen låg de kvar i sängen, Tommy smekte svagt små cirklar över magen på Therese. ”Det känns bra nu,” sa han. ”Jag vet inte vad som kom över mig. Det bara, jag bara. Det kändes bara så hopplöst. Utan er så har jag ingen anledning att leva.”

”Er?” sa Therese.

”Ja,” sa Tommy och smekte henne över magen igen. Therese stirrade upp i taket, sedan slöt hon ögonen.

Tillbaka till toppen


 

44. #saradentransparenta

På sitt hotellrum hängde Sara en Stör ej skyllt på dörren och riggade mobiltelefonen på ett litet stativ för filmning. Hon hade en mikrofon, en mygga, som kopplades till telefonen via usb för ljud. Sängen var orörd sedan gårdagen och hon flyttade bort alla kläder och rättade till de små veck som blivit. Det hon behövde för natten la hon i sin svarta ryggsäck, inklusive den nya mobiltelefonen som laddats sedan gårdagen. Därefter plockade hon fram de kläder hon skulle ha under dagen och la i två högar på sängen. Hon provfilmade snabbt med olika lampor tända och släckta för att se vad som blev bäst och när hon var nöjd klädde hon av sig till bara underkläderna.

Sara försökte oftast ha en ursäkt att visa hud i sina filmuppdateringar eftersom Analytics sköt i höjden på sådana inlägg i jämförelse med påklädda inslag. Dessutom hade hon ett hemligt sponsringsavtal med den tillverkare av underkläder som hon alltid bar i sina filmer. Precis som de flesta av hennes sponsorer ville de vara hemliga eftersom de ansåg att det blev bättre reklam om det verkade som att Sara bara hade valt dem själv, för att hon gillade dem. Hon raderade provfilmen och startade kameran på nytt, ställde sig mellan den och sängen innan hon började tala till sin publik, alla 345 632 stycken av dem, i form av en kameralins.

”Så, då var vi äntligen framme här på Vi De Transparenta,” Sara mimade att hon var exalterad innan hon fortsatte. ”Vi De Transparenta är ju en unconference där några av de mest kreativa och kompetenta entreprenörerna i Sverige delar med sig av sina erfarenheter i form av workshops, föreläsningar och samtal.” Det flöt på för henne. I början skrev hon ner vad hon skulle säga ord för ord, efter något år gick hon över till stödord. Nuförtiden behövde hon inte ens tänka ut vad hon skulle säga innan. Mobilen hade blivit som en god vän hon bara talade till. ”Jag planerar inte att tala eller delta i någon form av ledarkapacitet, nej, här vill jag mer vara en ganska passiv deltagare och bara suga i mig av all den otroliga kunskap som just nu finns samlad under samma tak. VDT består ju av konferensliknande delar på dagen, fast mer roligt och spontant än en stel konferens, och fest med mingel på kvällen. Därför har jag tänkt mig två outfitts för idag. En kostymdress för ett mer seriöst intryck på dagen och sedan en enkel men elegant klänning för kvällen,” hon avslutade pratet och började klä på sig den första ensemblen. Hon skulle redigera hastigheten och klippa den här delen av filmen till musik och minimerade därför snacket, det blev för mycket brus mot mikrofonen när hon drog på och av sig kläder också annars.

När hon var färdig stängde hon av kameran, klippte början och slutet direkt i telefonen innan hon exporterade den till Dropbox. I datorn laddade hon ner samma film och öppnade den i Premiere Pro där hon la på sitt intro, sitt outro, la på ett filter som gjorde att allt såg lite mer Hollywoodproducerat ut. Hon la på texter som informerade om var alla plagg kom ifrån samtidigt som hon tog på sig dem och avslutade sedan med att lägga på musik. Allt var filmat och färdigt på mindre än fyrtiofem minuter. Allt som återstod var att rendera filmen och ladda upp den till hennes Vimeo och Youtube-kanaler. Datorn ville ha en halvtimma på sig för renderingen och hon passade på att få lite sömn. När alarmet ringde fyrtio minuter senare var filmen färdig. Hon laddade upp den och bäddade in den tillsammans med texten om hur det var viktigt att leva och ha kul och hur den här fruktansvärda olyckan hade påmint henne om detta. Det blev ett bra blogginlägg, hon hoppades nästan att KlonClaes skulle läsa det.

Det var dags. Vi De Transparenta drog igång klockan 11.00 men det var förmingel från 10.30 och där ville hon synas. Det var redan en stor samling på plats när hon kom ner och några hade redan skrivit in föreläsningar och workshops på listorna. I början var en un-conferens något spontant där vem som helst kunde skriva upp vad man ville åstadkomma och samla ett gäng för en lösning. Kanske fanns den sortens sammankomster kvar men de Sara besökte hade mer blivit maskerade konferenser. Alla föredragshållare var inhyrda för att skriva upp sig, alla workshopledare var professionella som fick betalt för att vara här. Inget fel med det, Sara tyckte det hade blivit bättre. Det kändes fortfarande deltagarstyrt även om 90 procent var inhyrda och anlände med en färdig agenda, dessutom såg allt proffsigare ut nu för tiden. Post-it lapparna var kvar, men de var specialbeställda och följde den grafiska profilen. Blocken hade bytts ut mot en app som fungerade över alla plattformar så att man kunde följa till exempel en presentation i sin dator eller telefon, boka in var man ville vara med, diskutera i forum och chattar och läsa de andra deltagarnas presentationer av sig själva.

Arrangörerna hade lyckats behålla känslan av spontanitet och uppsluppenheten från en un-conference och kombinera den med strukturen och flytet från en bra konferens. Resultatet var att hon gick runt med en känsla av att vara på en festival. Hon ställde sig i en kort kö för att få sitt deltagarpass, som också var utformat som ett backstagepass till en musikfestival. Hennes mål var att ha pratat med alla deltagare innan dagen var över, innan kvällen skulle alla känna att hon var där, närvarande. 250 av Sveriges mest aktiva nätpersonligheter var samlade och de var alla hennes alibin. När natten anlände skulle hon finnas med på bilder över hela internet, i alla medier. Om någon någonsin undrade var hon befunnit sig den här helgen skulle det inte råda någon tvekan. Sara var en av de transparenta.

Tillbaka till toppen


 

45. Tommy gull

Malins ansikte hade ett skimmer över sig, hennes tårkanaler var nära att svämma över och hon hade ett leende som gick från öra till öra. Therese hade aldrig sett något liknande utanför MTV, det var nästan obehagligt.

Om någon frågat henne idag, hade hon inte kunnat förklara varför hon lät graviditeten gå så långt att det blev försent för abort. Först förträngde hon det, saknade helt motivation till att göra något alls. De få stunder hon hade ork gick åt till att kolla upp alla praktiska detaljer kring studierna. Därefter gick en vecka åt till att hon skulle prata med Tommy men hela tiden sköt upp det till nästa gång, nästa dag. Hon kände sig aldrig redo, tänkte att nästa tillfälle blir bättre, ville att det skulle kännas 100% rätt så att de kunde prata på en normal nivå.

”Du ser ut som en nyfrälst livetsordare. Du skrämmer mig,” sa Therese. ”Det känns som att du kommer att sträcka över en pamflett när som helst.”

”Ska ni bli föräldrar? Det är helt fantastiskt, gud va kul,” sa Malin. Therese kunde inte låta bli att smittas lite av entusiasmen och log.

”Det verkar tyvärr så,” sa Therese.

”Tyvärr? Det är ju helt underbart,” fortsatte Malin. ”Det måste du också tycka.”

”Men det är allt vi har försökt sträva ifrån,” sa Therese.

Malin skrattade. ”Det är allt du har försökt sträva ifrån, därför är det extra kul. Men allvarligt, allt det var bara prat, drömmar. Det här är på riktigt, och det är något fantastiskt. Du ska föda ett barn Therese, med världens snyggaste kille som pappa dessutom.”

”Mmh,” sa Therese. ”Jag vet inte hur jag ska få ihop allt bara. Om Tommy hade hängt med till Uppsala så hade det inte varit några problem, men han vägrar flytta. Och han måste väl jobba första tiden kanske?”

”Vadå? Du tror väl inte att du kan börja plugga nu?” sa Malin.

”Jo, jag tänker inte låta det här komma i vägen,” sa Therese.

”Men du ska bli mamma, ni ska bli en familj,” sa Malin. ”Det måste vara viktigare.”

”Det är främst Tommy som vill ha barn, jag ville faktiskt göra abort,” sa Therese.

”Jasså,” sa Malin avfärdande. ”Varför gjorde du inte det då?”

”Det är komplicerat,” sa Therese och log för att dölja att hon var påväg att börja gråta. ”Tommy vill verkligen ha barn, jag menar verkligen.”

”Åh, han är så gullig,” sa Malin. ”Han är så himla fin.”

”Så,” sa Therese, ”jag tänker att om han får något han verkligen vill ha, då kan jag få göra något jag verkligen vill göra. Det är väl rättvist?”

”Jo, men du får nog vänta ett år,” sa Malin. ”Du kommer också vilja ha barn när du föder det och sedan ska det ammas och tas hand om och så. Du kommer ha fullt upp.”

Therese suckade och såg ner i backen.

”Vad är det?” frågade Malin.

”Nej, det är inget,” sa Therese. ”Jag hade kanske behövt lite mer stöd bara.”

”Jag stöttar dig,” sa Malin. ”Jag är med hela vägen, jag kan vara med på förlossningen om du vill.”

”Tack,” sa Therese och hennes leende krakelerade i tårar.

Malin kramade om henne, kallade henne gumman. ”Men gumman,” sa hon. ”Hur är det fatt?”

Det var skönt att bara luta sig in i en trygg famn så Therese låg kvar där och lät tårarna rinna en stund medan hon samlade sig. ”Förlåt,” sa hon när hon var färdig.

”Det är ingen fara sa Malin,” och höll henne hårdare.

”Det är bara, det känns som att jag är i ett fängelse och jag vet inte hur jag ska ta mig ut,” sa Therese och lät orden flöda ur henne. ”Kanske är det mitt eget fel? Jag menar, på något sätt är det väl mitt eget beslut? Men det känns inte som att jag har fått en ärlig chans, jag vet inte hur jag ska känna eller vad jag har gjort fel? Vad kunde jag ha gjort annorlunda?”

Malin strök henne över håret och hyschade lugnt. ”Det är okej att det känns konstigt. Du är full av hormoner nu också som gör dig känsligare, det kommer kännas underbart när du ligger där med ditt nyfödda barn i famnen.”

”Du kanske har rätt,” sa Therese.

”Jag lovar,” sa Malin och strök bort hår från Thereses ansikte. ”Fin scarf, du passar i den.”

”Tack,” sa Therese och sedan efter en stund. ”Du har fel, vet du?”

”Vadå,” sa Malin.

”Om att han är fin och gullig,” sa Therese. ”Han är ett arsle och en idiot.”

”Du menar att han är en kille?” sa Malin. ”De är alla idioter, men han är en ovanligt gullig idiot. Med ett fint arsle.”

Tillbaka till toppen


 

46. #hurmanstjälenbil

Hon sjönk sakta ner under jord. Garaget hade samma gula ljus som när de anlänt, ett ljus utan dygnsuppfattning. Först gick hon till sin egen bil och hämtade Baseballträet, rörde sig snabbt och målinriktat, stängde bakluckan och såg ut över garaget. Sara hade tänkt att hon skulle kunna gissa vilken bil som var hans på utseendet, men alla bilar såg likadana ut nu för tiden. Den som hoppades på att uttrycka någon sorts individualitet var tvungen att köpa begagnat, väldigt begagnat, eller möjligtvis lacka om bilen i någon annan färg än svart eller grå.

Hon började sakta gå ut mot de andra bilarna, försökte röra sig med självklarhet, ville inte se ut som att hon letade efter något eller inte visste vad hon gjorde, eftersom de säkert hade bevakningskameror där nere. Klockan var strax efter ett på natten, hon hade försökt att ta det lugnt med festandet och i stort sett haft samma flaska i handen på alla Instagrambilder hela kvällen. Det spelade ingen roll att hon varit nykter, Vi De Transparenta var känt för sina fester och partynivån var så hög att en kände sig berusad bara av att befinna sig bland alla glada och uppskruvade människor, och nu kände hon sig lika fumlig och avdomnad som om hon deltagit på riktigt.

Hon fingrade på den stulna nyckeln i fickan. Hennes fingrar tvekade, darrade nästan, när hon tryckte på knappen. Först såg hon inget men anade hur något blinkade bakom henne, när hon vände sig om hade en svart Audi tänts upp och höll precis på med att fälla ut backspeglarna på platsen till höger om hennes egen bil.

Hon var verkligen på väg. Mer på väg än vad hon någonsin varit. På väg att möta sitt förflutna, sin framtid och hon var på väg nu. Även om idén inte hade fötts för än för några månader sedan så kändes det som att hon förberett sig, undermedvetet planerat, i minst 15 år.

Hade hon, någonstans i sin inre hårda kärna, alltid vetat att det var det här brödet som tillslut skulle bakas på den sakta jäsande surdeg hon burit med sig sen hon lämnade Björksätra?

Sara stack in nyckeln, blundade och tog ett djupt andetag. Blev sittande så, som i bön eller meditation, en lång stund, innan hon hastigt slog upp ögonen, tryckte på startknappen och backade ut.

Klockan var nitton minuter över ett på natten när hon gled ut från hotellets garage och tog sikte på E4 norr. Hon satt i en stulen bil och hade kokain i fickan, påväg mot norra sidan av Dalälven där hon skulle knacka en snubbe. Hon skrattade nästan högt för sig själv åt hur absurt det lät. Det var så inte den bild läsarna av hennes blogg hade av henne. Men ändå var det hon. Lika mycket som Sara på bloggen, Twitter, Facebook och de andra kanalerna var det här hon. Kanske mer. Den här sidan av henne hade en längre historia. På sätt och vis kändes det som att åka tillbaka till sina rötter, som att hon var i färd med att sudda ut gränsen mellan sitt förflutna och sin framtid. Där det tidigare hade funnits en tydlig markering mellan hennes gamla och nuvarande jag, skulle det bara vara hon. Hon skulle bli hel. Det som hade börjat som en resa för att rädda Claes från hans demoner, visade sig mer och mer handla om att hon skulle möta sina egna, och skicka tillbaka dem till helvetet, eller var demoner nu kommer ifrån. Den styrka hon kände av den uppenbarelsen gick inte att beskriva med tusen inspirationsbilder på Pinterest.

Stockholm på natten var lika lättmanövrerat som en landsväg och snart var hon ute ur innerstan körandes i riktning mot Solna, Arlanda och Uppsala. Det fanns inom henne ingen tvekan över det jobb som skulle utföras, ingen sentimentalitet och inga moraliska kval. Hon visste exakt vad hon höll på med. Frågan om det var rätt eller fel var så irrelevant att den inte ens dök upp som en tanke. Det skulle vara som att fråga en seglare om hon hade fallskärmen med sig. I backspegeln närmade sig ett par blåljus.

Tillbaka till toppen


 

47. Det är hor.monerna

Det skulle aldrig bli detsamma mellan dem.

Det måste han ha insett också.

Therese försökte älska honom men det var som att så fort magin försvunnit så kunde hon inte göra annat än att hitta fel hos honom.

Först ville hon inte inse det.

Intalade sig att det skulle gå över, men ju längre tiden led desto fler saker hittade hon att irritera sig på.

Mer och mer framstod han som en lat loser som inte ville ta tag i sitt liv. Då fans det ju en risk att man lyckades med sina drömmar.

Att skaffa barn var bara ännu ett sätt att slippa ansvaret för sin egen utveckling. Barnet skulle bli hans alibi till ett fortsatt liv framför en maskin på jobbet och en annan maskin hemma, han skulle ha ännu en ursäkt att fortsätta leva i sina gamla rutiner. Rutiner var ju bra för barn. Hon la handen på sin mage och ångesten sköljde över henne. Hennes mamma, som stod och förberedde middagen såg på henne och log.

”Du ska se att det kommer kännas bra sedan. Efter födseln kommer du aldrig vilja släppa henne ifrån dig,” sa hon.

”Jag skulle ha gjort abort när jag kunde,” sa Therese.

”Säg inte så, det där är hormonerna som talar,” sa hennes mamma. Therese skakade på huvudet.

Hormonerna igen, hon fick höra det av alla hon pratade med, inte för att det var så många. Det var ingen idé att försöka förklara. ”Och sluta kalla den för henne, du vet inte vad det är för kön.”

”Åhh… Det är en hon. Var så säker,” sa mamma och la ännu en skalad potatis i en kastrull medan hon såg ut genom fönstret för att se om Thereses pappa var på väg. Hon tog en ny potatis och skalade under tystnad.

Tillbaka till toppen


 

48. #björksätrasdragningskraft

När hon såg blåljusen i backspegeln blev hon inte ens nervös, hon visste att de inte var ämnade för henne, när de kom närmare visade de sig tillhöra en ambulans dessutom. Bilens tank var nästan full och bilen gled tyst vidare över vägen. Det var skönt att de byggt en ringväg kring Uppsala och att hon slapp köra genom alla småsamhällen efter, men hon kunde ändå sakna när en var tvungen att köra igenom städer istället för att bara passera dem. Nu åkte Uppsala förbi och kunde lika gärna ha varit Tierp som passerade utanför bilen utan att Sara registrerade, hon hade redan siktet inställt på Gävle.

På P1 diskuterade de den ökade sexualiseringen av samhället och folk ringde in och dömde ut de vanliga misstänkta; HM-reklamen och dokusåporna. Som vanligt blev det inget större djup i diskussionen, folk verkade nöjda med att hålla sig på ytan och döma ut symtomen istället för att angripa de verkliga problemen. Om målet var att lösa ett problem, då var du tvungen att gå till roten. Om du ville bota cancer så var det cancern som skulle angripas, om det var möjligt så skar du bort den jäveln, plockade bort honom innan han spred sig i kroppen.

Hon provade om det fanns musik i cd-spelaren och någon sorts amerikansk bredbent date rape-rock som Nickelback skvalade ur högtalarna. Hon stängde reflexmässigt av igen och blev illamående. Hade hon gått till sängs med en Nickelbacklyssnare? Att göra det med en självgod nazi-professor var en sak, men man måste dra gränsen någonstans och tydligen hade hon omedvetet passerat sin. Hon äcklades av sig själv och var tvungen att påminna sig om att hon inte hade fått möjlighet att ta den här bilen annars.

Vilka kameror som än fanns efter vägen så skulle det vara en hyrbil helt utan anknytning till henne som syntes på filmen. Men vafan? Nickelback? Sara stannade vid vägrenen och gick ut, hon var tvungen, innan illamåendet tog över helt. Hon sparkade i gruset vid kanten av asfalten, såg åt båda hållen på vägen och konstaterade att den var helt öde och hade varit det sen hon passerat Uppsala. Hennes destination var inte Björksätra, men hon kände dragningskraften och hon insåg att hon skulle bli tvungen att åka igenom. Om någon hade frågat henne varför skulle hon inte kunna förklara det, mer än att det skulle bli fel om hon inte gjorde det. Landskapet bjöd på en typisk scen. Två körfiler i vardera riktning, avgränsade från varandra med handgjord vegetation. Fem meter från vägkanten, på andra sidan ett dike, hindrade ett viltstängsel naturen från att ta sig över.

Sist hon satte sin fot i Björksätra var när hon besökte sin pappas grav, några dagar efter begravningen. Hon hade inte varit med på den för att inte uppröra folk i onödan. Hon var säker på att de baktalat henne för att hon inte dök upp, men innerst inne visste de att det var bättre än alternativet.

Sju år hade passerat sen dess, kanske mer, kanske mindre, hennes tidsuppfattning blev allt mer skev för varje år som åkte förbi i riktning mot historien. Minnen grupperade sig i decennier, antingen hände något förra året eller för tio, tjugo, trettio år sedan. När det än var hade hon först besökt graven och sedan ringt sin mamma, eller åtminstone kvinnan som varit hennes mamma den första halvan av hennes liv. Hon hade varken låtit överraskad, bitter, glad eller överhuvudtaget någonting över att höra från sin före detta dotter på, säg, tio år. De hade träffats men det hade varit ansträngt, det var för många reparationer och renoveringar som krävdes mellan dem innan de skulle kunna tala normalt med varandra igen, alltså aldrig. Ingen av dem hade tid, lust eller möjlighet att ta tag i det rivningshus som var deras gemensamma historia. Istället hade de fikat, utbytt artighetsfraser och undvikit konfrontation under knappt en timma. Sara hade föredragit ett rejält gräl för det hade åtminstone gått att se tillbaka på som ett känsloutbyte. När de skiljdes åt hade hon fått en kommentar men då var det för sent för att hon skulle bry sig. Tre år senare var även hennes mamma död.

Sara hade via brevväxling med en advokat avsagt sig all sin arvsrätt och bett om att inte under några omständigheter bli inblandad i processen. Hon hade sett det som en slutgiltig skilsmässa från sina föräldrar och ett avklipp av det sista bandet som höll fast henne vid hennes barndomsstad.

”Det är skönt att du går,” sa hennes mamma när hon skulle åka. Sara hade hämtat andan för att säga något men ångrat sig och istället sakta smekt sin mors kind. Hon fick ett sorgset leende tillbaka. ”Jag tror inte att jag vill se dig någonsin igen. Du krossade din fars hjärta, vet du. Du gjorde många människor besvikna när du försvann.”

Orden ekade i hennes huvud och hon gick ut och ställde sig mitt på den öde vägen med ansiktet mot körriktningen, drog ned sina byxor, satte sig på huk och kissade. En pöl bildades och hon följde urinet med blicken, när det sakta började rinna bort mot väggrenen i små minifloder.

Fyrtiofem minuter senare svängde hon av till höger mot centrala Gävle, men bara i några sekunder innan hon fick svänga vänster för att komma in på passagen som snabbt förde henne in på motorvägen mot Björksätra. Det var cirka 20 minuter kvar till hennes gamla hemstad. Hur mycket hon än hade önskat det så kunde hon inte skaka av sig känslan av att komma hem. Halva hennes liv hade spenderats här och Björksätra hade format den människa hon var idag mer än hon var beredd att erkänna. Vid den här tiden var staden öde, något som passade henne.

Hon ville spela gammal nittiotalspunk, som Green day eller Offspring, eller hip hop som Cypress Hill. Den musik man lyssnat på när man åkte runt i en bil med något gäng äldre killar, i brist på annat att göra. Viking fans kvar, Tonys pizzeria likaså. Hon passerade sin gamla gymnasieskola, konsthallen och folkets hus som alla tre satt ihop i en byggnad. Biblioteket låg där inne också, hennes tillflyktsort och tempel. Hon körde förbi det som varit Hotell Princess, utestället dit alla gick, och åkte snabbt vidare förbi det som varit Valeries Corner men som nu var en vanlig franchise-kedja, såklart, kanske betydde det att Valerie hade tagit sitt förnuft till fånga och åkt tillbaka till Australien.

Hon undrade vad som hade hänt med hennes gamla vänner, hur många som var kvar och hur många som hade tagit sig därifrån? Hur många som gjort något av sitt liv och hur många som rättat in sig och givit upp drömmarna till fördel för tryggheten i jämna plågor? Hur många av dem var lyckliga?
Fördömda sentimentalitet.
Det här var oväntat, hon hade gjort upp med sitt förflutna för länge sedan. Hon hade gjort slut med sitt gamla liv. Sitt gamla jag. Björksätra. Men här åkte hon, genom nybyggda rondeller i varierande storlek, förbi nybyggda storhandlar och McDonalds och kände närhet till sin omgivning. Skandal. Hon försökte med lite gammal hederlig cynism. De var säkert kvar allihopa. Gula Blend rökandes tvåbarnsmödrar som var mycket mer tanter än vad deras ålder krävde. Tråkiga skvallerkärringar med medelklassmoral, med färdigpaketerade åsikter som de införskaffade från kvällstidningar, dokusåpor och genom att hålla koll på varandra.

Men nej. Cynismen fungerade inte längre. Hon önskade till och med att de var lyckliga, var de än var. I hennes hjärta var de här, precis som hon lämnat dem.
Eller om det var de som lämnade henne.

Hennes ungdoms känsla av spökstad tog sig in genom vindrutorna. Känslan hade både för och nackdelar, när hon var yngre hade hon för det mesta hatat den död det innebar att leva här. Men då och då, när hon velat vara ensam med sina tankar och bara vandra runt utan planer, så fanns ingen bättre plats i världen. Att det inte kom fler låtar, böcker, filmer och konstverk ur den här staden var bara ett bevis på hur den såg till att trycka ner alla drömmare och berätta för dem att de inte skulle tro att de var något. För om det var något som det funnits tid till här så var det att drömma och planera. Men ingen tilläts någonsin tro eller lära sig att om du kan drömma det så kan du förverkliga det. Hon hade aldrig mött så många potentiella stjärnor samlade på en så liten plats och ändå hade ingen av dem nått utanför med sina drömmar och sitt skapande. Därför de hade aldrig försökt.

Hon var tvungen att parkera och gå ut. Kvällsdunklet hade fallit och alla byggnader fick ett förlåtande ljus över sig som dolde repor och skavanker. Allt var sig likt, men ändå inte. Hon lät fötterna ta henne bort mot den lilla stadskärnan. Den kallades för krysset eftersom det var där de två affärsgatorna korsades. Samtidigt som hon tyckte att det var sorgligt att allt såg likadant ut, att inte staden tilläts utvecklas, så blev hon besviken över de få detaljer som hade ändrats; butiker som bytts ut, den gamla scenen av trä och sten med segeltak, som inte stod kvar mitt i krysset.

Björksätras blotta existens delade henne i två läger. Minnen kröp upp längs huvudets väggar likt en blandning av såpbubblor och mögel. Rosa och mossgrönt var hennes sentimentalitets färgskalor, och de skapade en udda blandning.

”Hur man än gör…” sa hon och lät orden hänga kvar i luften, mitt i krysset, medan hon gick tillbaka till bilen.

Tillbaka till toppen


 

49. Skam på mig

Ryktet spred sig snabbt och människor som aldrig annars såg åt hennes håll log när hon mötte dem på stan. I takt med att blåmärkena på halsen läkte, växte magen och känslan av ensamhet. Det var inte så att det var någon brist på personer att prata med, tvärtom. Aldrig tidigare hade hon haft ett så socialt liv, alla ville prata och många ville komma med råd. Äldre tjejer, som redan hade barn kunde spontant komma fram till henne och dela med sig av sin expertis och erfarenhet.

Therese tyckte det var fascinerande, ingen skulle se sig som en auktoritet på bergsklättring, bilkörning eller vad som helst efter att bara ha gjort det en gång. När det kom till barnafödande däremot så var världen full av människor som bara gjort det en gång och redan visste allt. Det verkade nästan som att ju färre barn man hade fött, desto högre grad av expertis ansåg man sig ha. Och alla projicerade sin bild, sina egna erfarenheter och sin egen inställning på Therese. Allt var så fantastiskt, stärkande och upplyftande med att bära, få och nära ett barn att hon ofta var tvungen att gå och kräkas innan de avslutat sin predikan. Då log de alltid förstående och igenkännande mot henne och nickade. De förstod henne, de hade hade också varit där i illamåendet, men tro mig, sa de, det är värt det.

Men de förstod inte, inte ens de som ville vara ärliga om graviditeten och framställde den som en pina och förlossningen som en pärs, de som sa att det stundtals kunde vara fruktansvärt att ha barn. Ingen av dem förstod, för de hade alla haft samma mål, som de bara antog att Therese också hade: att få en liten kopia av sig själv att pyssla om.

Det fick henne att känna sig ensam för det fanns ingen hon kunde tala med om hur hon kände. Till och med psykologen hon hade fått sig tilldelad via barnmorskan hade missförstått allt och börjat prata om fucking jävla kukhormoner. Hennes vänner tyckte bara det var roligt, och sa att hon och Tommy skulle bli så snygga och coola föräldrar. Malin förstod inte, och då var hon kanske den enda som hade förstått att det fanns ett problem. Hon hade tyvärr, precis som alla andra, helt missat vad som var problemet. Malin hade själv tagit på sig att bli någon form av medlare mellan Tommy och Therese. Thereses föräldrar förstod inte och var bara jobbiga att prata med, så av den anledningen var hon glad att hon aldrig flyttat hem utan stannat hos Tommy. Honom kunde hon definitivt inte prata med. Hon gick som på nålar kring honom, rädd att säga något som skulle provocera fram en våldtäkt, misshandel eller ett självmordsförsök. Eller alla tre. Allt oftare hade tankar om att hon skulle ha lämnat honom i badkaret dykt upp. Sedan hade hon kunnat göra abort och börjat leva på allvar. Det här var inte heller något hon kunde prata med någon om.
Det var bara Therese och hennes tankar.
Egentligen kunde hon inte förebrå någon för att de inte förstod henne, hon förstod inte själv längre.

Över en månad gick innan hon plötsligt en dag konstaterade vad som hade hänt. Det var inget jätteomvälvande, innerst inne hade hon vetat det hela tiden men inte tillåtit sig själv att formulera det. Låtit bli att konkretisera händelsen. Hon hade börjat ta bussen in till Gävle och sitta på biblioteket där istället. Eftersom hon skulle föda strax efter terminstart hade hon kontaktat institutionen och fått litteraturlistan för att kunna börja studierna i förväg nu när hennes KomVux-termin var över. Som vanligt, den senaste tiden, sköljde ångesten över henne med jämna mellanrum och hon ifrågasatte sitt liv och hur hon hade kunnat tillåta sig själv att hamna exakt i den situation hon kämpat för att komma bort ifrån. Varför satt hon och pluggade? Malin hade rätt, hon skulle inte kunna sköta både sina studier och en nyfödd. Det var kört, allt var över. Hur hade hon hamnat här?

Istället för att helt gå in i ångesten, som hon brukade, upptäckte Therese att hennes hjärna började nysta ut exakt hur hon hade hamnat där. Det tvingade henne att formulera det som hon vetat hela tiden, och att börja formulera en plan för att ta sig ur det här och skapa sin egen framtid på egna villkor.

Hon hade blivit gravid, otur, men det hade egentligen inte varit något problem. Hennes första misstag hade varit att prata med Tommy, men hon hade gjort det för att det kändes ärligast och för att hon hade sökt stöd. Tommy hade varit det logiska valet för att få det. Därefter hade det gått så fort.

Det var nu hon konstaterade det för sig själv. Hon hade tänkt det innan också men det här var första gången hon kände det också. Menade det. Han hade våldtagit henne. Det fanns inget sätt att kringgå det. Han hade våldtagit henne som straff för att hon ville göra abort. Hur sinnessjukt det än såg ut när hon skrev ner det i anteckningsboken framför sig, så var det exakt så det var. Kanske hade han inte förstått det själv, hon behöll det tvivlet, även om hon visste att det var lätt att argumentera emot. Men sedan hade han gjort det igen och den här gången slängt in en misshandel på köpet. Hon kunde inte förstå hur hon hade kunnat låta det hända, hon, en rationell människa, en tänkande varelse, hade satt sig själv i samma utsatta position en andra gång. Rape me once, shame on you. Rape me twice…

Men hon hade sett ånger i hans ögon, hon hade sett smärta där inne. Trots att han hade behandlat henne som skit så älskade hon honom fortfarande och det gjorde ont att se honom lida. Therese kunde inte låta bli att känna att det var hennes fel när han led, att anledningen till att han tog ut sina aggressioner över henne, låg hos henne.

Och sedan självmordsförsöket, han hade inte hotat henne efteråt, inte sagt det rakt ut, men det hade varit tydligt att om hon lämnade honom, om hon gjorde abort, så skulle han göra det igen. Fan, visst hade hon sett fram emot ett liv av knullande, festande och pluggande de närmsta åren, men inte så mycket att det var värt att ha ett liv på sitt samvete för. Särskilt inte någons man älskar. Älskat. För hon kände inte kärlek längre, ändå satt hon här, fast i dess fängelse.

Therese lät huvudet sjunka ner i armarna på bordet framför sig. Hon hoppades att de som såg henne skulle tro att hon blivit trött av studierna och bara vilade sig en stund. Eller så hoppades hon kanske att någon, vem som helst, skulle komma fram och fråga om allt var okej.

Tillbaka till toppen


 

50. #ingenplatssomhemma
(interlude)

En sorts nervositet började krypa sig på med illamående och vad som nästan kändes som gråtfärdighet. Hon grät nästan aldrig och planerade inte att göra det nu. Vad hade hon för anledning att gråta? Hon hade tagit sig härifrån. Sara hade bokstavligen byggt upp sitt eget liv från grunden. Hon hade kastat ut det gamla och byggt upp det nya efter egen design. Hon var helt och hållet sin egen skapelse, hur många människor kunde hävda det?

Hon svängde in på en bensinmack. På en långsmal gräsplätt mellan macken och vägen hade man ställt upp ett bord där hon satte sig med fötterna på den tillhörande bänken. Genast ångrade hon sig att hon stannat vid en mack eftersom doften knappast hjälpte mot illamående. Hon hade inte förstått var hon var påväg, inte tänkt att hon hade något mål, för än nu när hon insåg att hon stannat i närheten av det villaområde där hon växte upp. Allt hon behövde göra var att följa vägen över en kulle och hon skulle se det som varit hela hennes värld när hon var barn. Hela livet hade hon försökt gömma sig från sitt förflutna, hon hade alltid valt flykt framför konfrontation. Nu hade hennes förflutna, likt natten omkring henne, smugit sig på utan någon större annonsering och hon kände en konstig dragning mot sin barndoms hus. Hon behövde det här för att kunna gå vidare. Hon visste inte varför, men hon var tvungen att se det en gång till.

Sara började gå efter vägen uppför kullen och snart blev ett villaområde synligt på höger sida, det var de sista husen innan det blev åkrar, och en liten golfbana såg det ut som. Den hade inte funnits där sist hon såg den här vyn. Men villorna var sig lika, brunt eller vitt tegel, svarta tak och ordnade trädgårdar. Hon hade aldrig gillat området som tonåring, hade alltid längtat så långt bort som möjligt. Men det var inte tonårskänslor som sköljde över henne nu, det var barndomen.
Det kändes som att komma hem. Områdets utseende överensstämde med minnena från hennes yngre jag. Hon passerade den konstgjorda J formade pulkabacken där hon åkt varje vinter och senare hånglat med en klasskompis i fyran, innan de blivit skrämda och jagade av två äldre killar. De lyckades gömma sig på någons tomt och vågade sedan inte röra sig på flera timmar så att hon hade blivit sen hem och fått skäll och ett hot om utegångsförbud som aldrig infriades.

Hon passerade identisk villa efter identisk villa, byggda efter samma mall som legohus. Ändå var de helt olika från varandra. Genom åren hade reparationer och dekorationer lett till att de identiska villorna och tomterna utvecklats i olika riktningar och fått sin egen personlighet. Man var bara tvungen att komma nära för att upptäcka det.

Där låg det gamla föräldrahemmet. Det såg ut som vanligt och för en stund trodde hon att hon skulle få se sin pappa skymta förbi där inne. Klädd i en röd och blårutig skjorta, kal hjässa och stort skägg. Det var så han alltid såg ut i hennes minne, detaljerna hade tiden retuscherat bort. Hennes andning blev allt häftigare, hon kände sig nästan knäsvag och ett lätt illamående hade smugit sig på. Det här var oväntat. Det var som att hennes nuvarande personlighetsmönster blandades med något annat äldre, bortglömt. Det gamla jaget gjorde sig påmint. Kanske var det nödvändigt, kanske var det det här hon hade hoppats på? Men det var ingen känsla hon gillade. Vad gjorde hon här? Ingen fanns kvar, de nya ägarna hade säkert gjort om allt och hon skulle ändå inte kunna se något. Hon tog ett steg in på uppfarten, en basketkorg hängde ovanför garageporten men i övrigt var det sig likt. Hon fortsatte in och plötsligt badade hon i ljus.

Adrenalinet han sprida sig i kroppen innan hon insåg att det bara var en automatisk gårdsbelysning som gått igång, hon skyndade sig runt huset mot baksidan där det fortfarande var mörkt. Om någon sett lampan tändas skulle de bara tro att det var en katt. De röda väggarna såg svarta ut i mörkret och hon var tvungen att gå nära för att kontrollera om de fortfarande hade barndomens färg. Vid husknuten stannade hon och lyssnade. Det var tyst och lugnt, det enda hon hörde var sina egna andetag som var intensivare än vad de borde vara. Hon tryckte sig mot väggen, blundade och tog sats innan hon vände sig ut och befann sig på den bekanta baksidan. Den såg ut precis som den alltid gjort, med äppelträdet, gräsmattan, rabatten och den inhägnade altanen. Hon var tvungen att runda allt för att komma till den andra sidan av huset där trappan till altanen fanns. Så tyst hon kunde smög hon sig upp för de tre trappstegen och hukade sig framför fönstret. Allt kändes konstigt, tankarna rusade, men det var tomma tankar, ett innehållslöst och osorterbart brus – alla och inga tankar på en och samma gång. En gång när Sara var yngre hade hon svimmat, den korta stund hon var borta såg hon sig själv svävandes i en oändlig, vertikal tunnel gjord av tusentals TV skärmar. Färgerna var alldeles underbart överdrivna och ljudet ett enda sorl. Hon var bara borta i någon sekund men det hade känts som en mindre evighet, det var varmt därinne och Sara hade aldrig känt sig så lycklig som innan hennes föräldrar oroligt väckt henne ur dvalan. Bruset i hennes huvud påminde om den gången. Minus de underbara färgerna, känslan av välbehag och förmågan att kunna sväva fritt i luften.

Hon kunde inte se annat än svaga konturer av möbler i det som hade varit vardags- och teverum när hon var liten, och troligen var för de nya ägarna också. Det var något av ett antiklimax att sitta där, hon visste inte vad hon hade förväntat sig eller vad hon skulle uppnå med att ta den här lilla omvägen, men vad det än var så hade stunden passerat. Det fanns inget för henne här. Hon kunde fortsätta och avsluta vad hon påbörjat.

Tillbaka till toppen


 

51. Baksug i fittan

En morgon kom hon hem till ljudet av sex. Det var en frivillig och njutningsfull sexakt, så som hon fram till nyligen hade känt igen den själv.
Ljudet av bra och rolig sex.
Det var ljudet av Tommy som tillfredsställde någon som inte var hon själv. Någon som var Malin. Therese kunde inte höra att de ljusa gnyende stönen var Malins, däremot kände hon igen skorna som stod på golvet när hon öppnade dörren.

Det hade varit en helt okej morgon. Tommy lämnade henne i fred i sängen, hon antog att han inte tyckte det var lika lockande med hennes alltmer gravida kropp, eller att han fortfarande trodde att han kunde skada barnet med sin kuk. Oavsett så var det skönt att slippa ha honom ligga och trycka sitt stånd mot henne när hon vaknade. De hade kunnat utbyta artighetsfraser utan den tryckta spänning som ofta fanns mellan dem nu för tiden. Tommy hade till och med känts lite skuldtyngd och ångerfull och behandlat henne ömt.

Therese hade tagit för vana att lämna lägenheten så fort hon kunde för att undvika konfrontation och såg ingen anledning att ändra på den rutinen. Hon samlade ihop sina böcker och sa hejdå.

”När kommer du hem?” frågade han men Therese visste inte. Hon skulle åka till Gävle, plugga några timmar och sen fick hon se.

”Hur så?” frågade hon.

”Bara undrade,” sa Tommy. ”Tänkte om vi skulle äta tillsammans ikväll, kanske en pizza på Tonys eller något?”

”De blir bra,” sa hon och gick.

Vid busshållplatsen såg hon 41:an åka iväg precis när hon svängde runt hörnet vid torget. Det betydde att hon hade en halvtimma att döda till nästa kom och inga butiker hade öppnat ännu. Hon kunde ställa sig och bläddra i tidningar inne på Valeries corner men en kvinna som hälsat på henne och leende tittat mot magen gick in där så det kändes inte som ett alternativ. Hon var inte på humör att diskutera hur underbart föräldralivet var. Så hon hade strosat runt och bara njutit av solen tills nästa buss skulle gå. På något sätt lyckades hon glömma bort tiden och missade nästa också, hon fick helt enkelt stå kvar och vänta vid hållplatsen om det här skulle lyckas. När hon stått där en kvart började en tant söka kontakt. Det började allmänt om hur fint vädret var men gled snabbt in på graviditet. Therese ursäktade sig, kanske hade hade Tommy hunnit iväg tänkte hon och gick hem. Där hon möttes av Malins skor och ljudet av ömsesidig tillfredsställelse.

Hon väntade någon sekund medan allt sjönk in, medan hon kopplade skorna med ljudet och vad det innebar. Sedan smällde hon igen dörren bakom sig och lät tystnaden föra hennes talan.

Knullandet upphörde i samma stund dörren stängdes. Stillheten som följde vibrerade i spänningarna mellan vad som pågått och vad som skulle komma. Det var ett fruset ögonblick du kunde gå runt i, som när kameran åker runt Carie-Anne Moss, medan hon frusen hänger i luften, i början av The Matrix. Hon stod kvar i farstun och väntade. Efter en stund började de viska och hon hörde hur de rörde på sig.

”Hallå?” sa Tommy.

”Hej,” sa Therese och klev in i rummet. Malin stod bredvid sängen och drog ett par vita trosor över knäna, hon hade en T-shirt på sig ut och in. Tommy satt i sängen så att magrutorna spändes ovanför täcket som dolde allt nedanför naveln. De påminde om ett par rådjur: vackra och vilsna med stora uppspärrade ögon som såg mot henne undrandes ifall hon redan hade skjutit dem.

”Therese,” sa Malin och undvek att se henne i ögonen. Therese visste inte om det var en iakttagelse eller början på ett försök till bortförklaring. Hon såg på medan Malin drog på sig ett par jeans.

”Malin,” sa hon och förvånades över sitt lugn. Att bli sviken av sin bästa vän var inte något hon behövde ovanpå allt det andra, samtidigt var det skönt att ha ett vittne närvarande. Aldrig att Tommy skulle ge sig på henne när Malin stod bredvid. ”Så det var det här du menade med att du skulle medla?”

”Nej,” började Malin, ”jag kan…”

”Förklara?” sa Therese. ”Du behöver inte förklara. Det är ju helt uppenbart vad som har hänt. Du kom hit för att prata med Tommy, utan en tanke på något annat. Bara en osjälvisk filantrop, här för att hjälpa en vän.” Hon gestikulerade mot dammsugaren som stod på golvet. ”Tommy höll på att dammsuga och märkte inte när du gick in. Som vanligt dammsög han naken för att han blir så svettig annars. Omtänksam som du är klädde du också av dig, så att det inte skulle bli pinsamt för Tommy, och gick fram för att prata. På vägen snubblade du på dina egna kläder och ramlade rakt på dammsugaren och fick munstycket i munnen. Det här skapade ett baksug i fittan på dig så att Tommys kuk sögs in trots att han kämpade för att undvika det och varje gång ni försökte sära på er sögs han tillbaka in i dig, tills ni kom på att ni kunde stänga av dammsugaren, samtidigt som jag klev in genom dörren.”

”Äh,” sa Malin och undvek hennes blick. Tommy såg ut som att han tyckte det var lite underhållande.

”Det är den enda logiska förklaringen,” sa Therese och vände sig mot Tommy. ”Och vad flinar du åt? Finns det något roligt här? Hon kan gärna få dig, din misshandlande våldtäktsman, jag vill inte ha dig. Det är mer sveket,” hon vände sig åter mot Malin. ”Jag hade behövt dig på min sida, och så väljer du Tommy.”

”Vadå våldtäktsman?” sa Malin efter att ha varit tyst en lång stund. ”Vadå misshandel?” Hon såg mot Tommy som ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Therese fnös. ”Du behöver inte komma med falska anklagelser,” sa Malin.

”Ha,” sa Therese, ”du lär väl upptäcka själv. Det här är ert barn jag bär,” sa hon och pekade mot magen. ”Jag tänker inte ta hand om det, fan för dig Tommy, tvingar mig att behålla det och sedan gör du så här.”

”Vadå tvinga? Det är väl din kropp,” ropade han efter henne medan hon stormade ut från lägenheten. ”Det hade väl bara varit att göra abort? Kan väl inte jag hindra?”

Tillbaka till toppen


 

52. #tilltherese

När bilen rullade ut från bensinmacken kände hon hur hela kroppen andades ut. Just nu var bilen hennes enda fasta punkt, sin konstanta rörelse till trots. Det var något konkret att fokusera på, att köra bil. Bakom ratten var det hon som styrde och så länge hjulen snurrade var kontrollen över tid och rum hennes. Till höger gled Jernvallen förbi. En stadion hade byggts, hon gissade för bandy, ett skrytbygge, en sista flämtande släng av hybris från en döende stad. Likt ett stort svart rymdskepp låg den där det förut varit fyra planer för olika sporter. Det fanns alltid pengar till byggen, det var när saker skulle drivas och underhållas det blev problem och en reklamskylt ropade ut om förhoppningar om inkomster när halvstora amerikanska stjärnor skulle besöka arenan.

Hon kunde inte låta bli att svänga förbi och se om Kungen fanns kvar, i hennes minne var kungen början på hennes frigörelse. Det var där hon hittat hem och känt att det var okej att följa sitt eget kall. Något som sedan fått stå henne dyrt. Hon hade frigjort sig själv från staden och dess incestuösa inskränkthet i den utsträckning att hon tillslut var tvungen att utplåna sig själv, och skapa en ny människa efter egen design. Den nya designen satt nu i en stulen bil framför Kungen som om ingenting hade hänt de senaste sexton åren.
Det var dags.
Hon accelererade och lät bilen glida genom den ödelagda Björksätrakvällen. Processen var igång och hon hoppades att den inte skulle bjuda på fler känslosamma överraskningar än vad hon redan fått uppleva. Hon körde mot norr och den sista lösa tråden.

Motorvägens monotoni påminde henne om den senaste tidens sömnlöshet och tröttheten svepte över henne likt en tung förkylning. Hon höjde volymen på radion för att ha något att koncentrera sig på utöver strålkastarljusen från mötande bilar. Tröttheten i sig var inget nytt men känslan av att hon faktiskt skulle somna så fort hon lät ögonlocken slutas var det. Hon kom på kokainet som låg i fickan och försökte lirka upp den ihoprullade servetten hon förvarade det i. Ända sedan Claes misshandel hade hon sovit dåligt. Ofta hade hon legat och funderat på vad hon skulle göra. Hur hon skulle gå vidare. Polisen hade frågat honom om han kände till någon som ville honom illa och han hade ärligt svarat nej. Ingen hade tänkt på att fråga Sara om hon kunde tänka sig någon som ville henne illa.

Några månader innan Claes misshandel fick hon ett mail med Till Therese i ämnesraden. Avsändaren var en gmailadress. Det var inte frågan om några dolda undertoner. Det var hennes förflutna som hörde av sig. Sara såg upp från skärmen, hennes tillfälliga kollegor var upptagna med sitt. Hon förde långsamt pilen till mailet och markerade det. Till höger på skärmen dök ett kort meddelande upp. ”Jag vill prata med dig. Du är skyldig mig ett liv och jag förtjänar att åtminstone få en förklaring.” Meddelandet var följt av ett telefonnummer och en adress till ett behandlingshem för unga kriminella. Sara blev inte förvånad, mer besviken. Det var ungefär samma känsla som när man får ett stort tungt uppdrag man absolut inte vill ha. Någonstans hade den här dagen varit väntad, hon hade bara hoppats att den aldrig skulle komma.

”Fan” viskade hon och såg sedan snabbt upp från datorn. Ingen hade reagerat, det var inte ovanligt att någon satt och mumlade för sig själv framför skärmen. Hon läste igen. De korta raderna brände sig in i hennes medvetande. Hotade henne. Det här var inledningen till en ny fas i hennes liv, det insåg hon. Hon såg sig omkring i rummet, som för att spä ut tankarna med lite extern miljö och göra det mindre jobbigt att tänka.

Det vita rummet hade fyra arbetsplatser som alla skulle ha ockuperat ett varsitt hörn om det inte var för att dörröppningen hade ett av dem. Direkt till vänster när man kom in var Hevals, informationsassistentens, skrivbord placerat. Det var vinklat mot dörren så att hon fungerade som en slags intern reception till rummet. Bakom Heval, med full koll på hennes datorskärm, satt Sara. Hon tyckte själv att hon hade den bästa platsen i rummet. Rymlig med ryggen mot väggen, översyn över hela kontoret och utsikt genom de två stora fönsterrutorna som täckte hela norra väggen. Mitt emot henne satt Ingrid och Mohammad i varsitt hörn. Ingrid var informatör och Mohammad stod för grafisk design och en form av udda social inkompetens som han kom undan med för att han var kreatör.

Den västra väggen var gömd bakom böcker om marknadsföring, kommunikation, konst och kultur. De flesta stod där och väntade på att bli lästa när någon fick tid över till att sätta sig med en bok. Det vill säga aldrig.

Hon trivdes på det där jobbet, det var ett halvårsprojekt och hon hoppades nästan att det skulle förlängas. Hon gillade sina arbetskamrater och det lugna tempot som de hade på avdelningen. Det var som att de hade en tyst överenskommelse om att de aldrig skulle låta sig bli uppstressade. Men ett halvår var i längsta laget ändå. Då började folk lära känna en och vågade ställa de personliga frågorna så att det blev svårare att separera sitt yrkes- och privatliv. Hon hade skapat en framåt och positiv yrkesroll, som uppskattades av nästan alla hon arbetade för. Det här mailet var som att hennes privata sfär, den mest privata av dem alla, hade förklarat krig mot yrkeslivet och inlett en invasion. Hon raderade det snabbt.

Inte för än senare insåg hon den verkliga betydelsen av raderna i mailet. Aldrig hade hon trott att det skulle gå så långt. En konfrontation var väntad, såklart, men våld? Det tvingade fram helt nya strategier, nya mål på agendan. Så polisen hade bara frågat Claes om någon hade anledning att göra honom illa och aldrig tänkt på att fråga Sara samma sak, inte för att hon hade givit dem något annat svar än nej.

Därför det fanns ingen som hade rätt att vilja henne illa. Därför hon var inte skyldig någon ett liv, särskilt inte om betalningen var Claes. Därför hade hennes plan börjat ta form samma sekund hon hörde att han blivit misshandlad.
Därför att om man har byggt upp sin egen värld från grunden och någon försöker riva den.
Då är det krig.

Tillbaka till toppen


 

53. Socialen

Socialsekreterarens kontor såg ut exakt som Therese hade föreställt sig, socialsekreterargrått med detaljer i socialsekreterarbrunt. ”Jag vet,” sa socialsekreteraren som om hon kunde läsa Thereses tankar, ”det är som att man inte ska få må bra här, som att all misär vi möter här ska speglas i inredningen.”

Therese log för första gången på länge, fram till nu hade hon känt sig unik i sina motgångar, som att hon var den enda i världen med problem. Men framför henne satt en person som arbetade heltid med att möta folk som Therese, och hon var inte den enda socialsekreteraren som jobbade här. Världen var så full av motgångar att det fanns hela förvaltningar av människor som levde på att hantera dem. Det fick henne att känna sig lite bättre.

”Jaha, Therese, du vill avsäga dig vårdnaden av barnet?” sa socialsekreteraren som inte alls såg ut som Therese hade tänkt sig henne. Therese nickade och såg ner på sina händer.

”Som jag sa innan på telefon så kommer du alltid att vara barnets mor, det går inte att ändra på,” fortsatte socialsekreteraren. ”Och för att du ska få avsäga dig vårdnaden så måste vi göra en utredning. Fadern måste också vara med på att det sker. Mitt jobb är att i alla lägen se till barnets bästa, och jag måste säga att det krävs väldigt speciella omständigheter för att du ska få överge ditt barn. Vet du vem fadern är?” Therese nickade och socialsekreteraren gjorde en kort anteckning i ett papper hon hade framför sig. ”Vad säger han? Hur ställer han sig till det här? Hur kommer det sig att han inte är med nu? Har ni pratat igenom det här tillsammans?”

Therese överöstes med frågor och försökte svara på alla, det kändes som att utredningen redan hade börjat och hon försökte skärpa sig för att svara rätt. Hon hade varit emot den här varelsen som växte i henne från början, men hade blivit lurad och tvingad till att behålla den. Allt hon försökte göra nu var att se till att rätt blev rätt. Men frågorna var inte uppbyggda så att det kom fram, ju längre in i samtalet de kom ju mer anklagad kände hon sig. Alla frågor utgick ifrån att hon aldrig skulle lämna ifrån sig barnet, att det skulle vara som att bryta en naturlag. Tonen hos socialsekreteraren gick från mjuk och välkomnande till att få en hård och kort underton.

”Men hundratals pappor lämnar mammor ensamma med sina barn varje dag,” sa Therese.

”Snarare tusentals,” sa socialsekreteraren.

”Exakt,” sa Therese, glad över att ha hittat en gemensam utgångspunkt. ”Hur gör de?”

”De bara drar, det går inte att stoppa.” Hon pausade och såg förtroligt mot Therese. ”Män är svin, de saknar vissa instinkter som vi kvinnor besitter.”

”Men jag känner inte några instinkter,” sa Therese. ”Jag vill göra som alla de männen, jag är också ett svin. Är det bara att dra alltså?”

”Nej,” sa socialsekreteraren skarpt medan hon samlade sig. Ännu en gång hade en avgrundsdjup spricka gått igenom deras gemensamma grund. ”Du kommer att känna modersinstinkter när du ser ditt barn, det vet jag. En mor kan inte lämna sitt barn. Ibland är vi tvungna att omhänderta barn, att ta dem från föräldrarna och placera dem i fosterhem. Det är det värsta som finns, att se mödrarna lida när vi tar deras barn ifrån dem. Det handlar om knarkare, heroinister som inte bryr sig om någon annan än sig själv. Värdelösa, avtrubbade människor. Men till och med de kvinnorna har kvar instinkten att behålla sitt barn, trots att de vet att de inte klarar av de.”

”Så en knarkare får inte behålla sitt barn även om hon vill det,” sa Therese. ”Annars måste man behålla det även om man inte vill, om man inte är man för då drar man bara.”

Socialsekreteraren gjorde en anteckning.

Tillbaka till toppen


 

54. #kokainpodcast

Hon fick upp servetten med kokain medan bilen gled tyst genom natten. Granar och tallar skänkte extra mörker kring vägen med en och annan åker som avbrott. Det var Dalatrakter så hon gissade att miljön runtomkring henne var Sveriges offentliga galaklänning. Röda stugor med vita knutar, kurbits och ett stilla lugn. Ville turister behålla sin bild av Sverige borde de åka till Dalarna och sedan direkt hem igen. Har du sett Dalarna, har du sett Sverige.

Kokainet var ännu en oplanerad möjlighet som presenterat sig tidigare under kvällen. Hon hade stått och pratat med några poddare som tillhörde den växande skaran av före detta SR-arbetare. Många talade om podden som den nya bloggen och flera bloggare använde numera sin hemsida till att enbart länka till sina nya avsnitt. Sara gillade variation och förstod inte varför det ena behövde utesluta det andra? Dessutom funkade film fortfarande bättre för henne men hon hade börjat experimentera med att använda ljudet från vissa filmer och klippa ihop till podcasts, det kunde funka, men det var inget hon hade lagt ut offentligt ännu.

En tjej i tjugoårsåldern hade sett uttråkad ut när diskussionen ännu en gång hade glidit in på Sveriges radios dåliga anställningsvillkor. Sara kunde inte minnas hennes namn men visste att hon var i ropet och det hade varit det perfekta alibit om hon la upp en bild av Sara på någon av sina sociala medier.

”Vill du ha en öl eller något?” frågade Sara och tjejen sken upp.

”Tack,” sa tjejen när de fick sina beställningar några minuter senare. ”Jag orkade inte lyssna på mer gnäll.”

”Du såg ut som du behövde komma undan en stund,” sa Sara.

”Tack för ölen,” sa tjejen och höjde den i en skål och drack.

”Inga problem,” Sara mindes hur det var i början när man slog igenom. Man fick vara med överallt och man fick en massa följare men pengarna dröjde. Var man inte smart och utnyttjade stunden till att skriva bra kontrakt med sponsorer skulle den snart vara över och man skulle aldrig få se annat än fler likes än medel på sina statusuppdateringar. Sara gillade att prata med de yngre bloggtjejerna, genom att dela med sig av sin erfarenhet hade hon hjälpt en hel del att göra något vettigt av sina nya positioner och hon hade tidigt upptäckt att de ofta hade ett nytänk hon kunde lära sig av. Dessutom skapade det en relation som många gånger var till Saras fördel när tjejerna började länka till hennes grejer och skriva om henne.

”Det här är så himla coolt,” sa tjejen, ”är du som min mentor nu?”

Sara skrattade. ”Det kanske är du som är min.”

Tjejen såg hemlighetsfull ut och tog upp ett litet paket som hon visade för Sara men dolde för omgivningen i en kupad hand. ”Vill du ha?”

”Vad är det?” frågade Sara. ”Är det kola?”

Tjejen nickade entusiastiskt. ”Jag fick det av Hufvudborg innan, han trodde väl att han skulle få ligga, kan han glömma. Ska vi dela på det?”

”Gärna,” sa Sara och plockade med sig en servett från baren innan de gick tillsammans genom det överfulla dansgolvet mot damernas.

Hufvudborg tillhörde en liten skara män som levde på gamla meriter. De var tidiga med sociala medier, snabba och kunniga när det kom till ny teknik och i början av tjugohundratalet räckte det för att få ett stort följe och epitetet Social media guru. Folk krävde inget innehåll utöver ett självrefererande tekniksnack för att det skulle vara intressant. Det var en tid helt definierad av McLuhan, mediet var verkligen budskapet.

Nu ville människor både ha ett bra innehåll och få det presenterat på ett snyggt sätt. Det räckte inte längre med att lägga upp en ful film av sig själv på Bambuser direkt från sin mobil och tro att folk var nöjda med det. Men det trodde den här lilla skaran gubbar, de förstod inte att tiden hade passerat dem eftersom illusionen hölls vid liv på grund av att folk trodde att det var bra att känna dem. Så man följde dem och man gillade det de la upp även om man aldrig kollade på det. Så de blev fortsatt inbjudna att tala på seminarier och fick nya följare på grund av det och fortsatte att vara luftgurus. Tydligen trodde de att de var attraktiva för tjejer som var halva deras ålder också.

Som vanligt var det kö innan de kunde få ett bås och de fick finna sig att vänta några minuter. ”Bra att du nobbade honom,” sa Sara.

”Vem? Hufvudborg? Jag hatar dom där gubbarna, så jävla självgoda,” sa tjejen. ”Men de har bra droger.”

”Ja,” sa Sara. ”Det får man ge dem.”

Tjejen tog upp sin mobil. ”Selfie time,” sa hon och gick närmare Sara. Sara la sin arm runt henne och poserade med ölflaskan i munnen som att hon drack. Tjejen postade bilden och taggade Sara, som på det viset äntligen fick lära sig att det var Jonna Elfstrand hon skulle ta kokain tillsammans med. Sara likeade bilden och började följa Jonnas Instagram. En timma senare när hon gått igenom hur många bilder hon blivit taggad i under kvällen såg hon att någon hade skrivit OMG är det Sara Murgaard du partar med, under Jonnas bild, följt av jag vill ha ditt liv.

Inne i toalettbåset hällde Jonna ut det vita pulvret i två lika stora linjer på locket och rullade en Selma till ett sugrör innan hon hukade sig ner över stolen. Sara hörde en aggressiv inandning, följd av en paus när Jonna bytte näsborre för sitt hemmagjorda sugrör, sedan en hård inandning till.

”Ah,” sa Jonna och reste sig upp medan hon kliade sig på näsan med baksidan av ena handen och sträckte fram den hoprullade tjugan mot Sara. ”Det är ditt som är kvar.” De kom nära varandra när de skulle skifta plats i det lilla båset. Sara såg rakt in i Jonnas klara, vakna ögon och log.

Hukad över toalettstolen borstade hon snabbt ner två tredjedelar av pulvret i servetten som hon snabbt vek ihop till ett litet kuvert. Det kokain som låg kvar drog hon snabbt in i näsan med två hårda inandningar. Smög ner servetten i fickan och reste sig.

”Här,” sa hon och gav tillbaka tjugan. Insidan av näsan kändes bekant avdomnad, hon var ingen kokainist men bjöds det så tog hon. Hon hade dragit i sig för lite för någon större effekt men kände sig ändå snabbt lite lättare och lyckligare. Hon nöp sig själv i näsan och borstade bort eventuella rester. ”Ska vi gå ut och dansa?” frågade hon.

”Ja!” sa Jonna.

Tillbaka till toppen


 

55. Förluststrategi

Tommy gick inte att övertala. Det var deras gemensamma barn och de skulle uppfostra det tillsammans. Han ville att Therese skulle flytta hem till honom igen, satt i hennes rum när hennes föräldrar inte var hemma och grät över sitt snedsteg med Malin. Han hade känt sig svag och hon hade erbjudit tröst, sa han. Han var en idiot som hade låtit sig övertalas och förföras, det var Therese han älskade. Han satt i hennes säng och knöt händerna kring täcket och vaggade lätt fram och tillbaka medan tårarna rann efter kinderna. Hon hade släppt in honom trots att hon var ensam, men hon var inte orolig för att bli attackerad igen. Magen verkade fungera som en sköld mot hans impulser. Hon satt i en gammal fåtölj som hon hade haft sen hon var fjorton och valde ändå sina ord för att inte uppröra honom mer än nödvändigt.

Therese kände sig fri. Hon visste att det var alla mot henne och att spelet var riggat så att hon skulle förlora. Hur hon än gjorde skulle hon straffas, och den enda möjligheten som fanns kvar var att få deras straff och förakt att arbeta för henne. Det här var hennes övertag, efter tre möten med socialsekreteraren som blev mer och mer fördömande, efter att ha sökt stöd hos sina föräldrar och hennes mamma i tårar hade förklarat att hon aldrig skulle kunna tala med Therese igen om hon lämnade barnet, efter att hennes vänner mer eller mindre hade vänt henne ryggen och efter att Tommy ännu en gång hotat med att ta livet av sig, var hennes övertag att hur hon än valde så skulle det gå åt helvete. Men hon hade möjligheten att välja vägen dit, och kanske till och med bygga sitt eget Hades.

”Jag behöver tänka Tommy,” sa hon. ”Jag behöver lite tid att bara samla mig, det har hänt så mycket och när jag tänker på de senaste sex månaderna så kan jag inte skilja den ena dagen från den andra.”

Han nickade. ”Jag kan förstå det,” sa han och sträckte fram handen. De satt för långt ifrån varandra för att han skulle nå fram och när hon inte mötte den blev handen bara hängande i luften som en slapp Hitlerhälsning tills han sänkte den igen.

”Är Henrik okej förresten?” sa Therese som från det ena till det andra helt utan anledning.

Tommy såg upp från sina händer. ”Henrik vem?”

Therese himlade med ögonen. ”Henrik. Jenny och Henrik, Henrik.”

”Jasså,” sa Tommy. ”Ja, varför undrar du.”

”Nej, inget. Jag såg bara honom gå in i ett hus som jag tror tillhör han Walle, heter han så?”

”Wallin?” frågade Tommy. ”Var det vid Örtavägen?”

”Ja, det kan det ha varit,” sa Therese.

”Vad gjorde du där?”

”Inget, jag var bara ute och gick. Så råkade jag se honom gå in i ett hus bara,” sa Therese.

”Hur såg det ut?” frågade Tommy.

”Minns inte, jag kollade inte så noga,” sa Therese.

”Wallins är gult och persiennerna är nere, typ, jämt i alla rum,” sa Tommy.

”Det kan ha varit det, hur som helst, jag tyckte han såg blek ut,” sa Therese. ”Som att han kanske hade börjat med tyngre saker.”

”Kanske,” sa Tommy eftertänksamt. ”Jag tror inte det, de är nog bara polare. Möjligtvis att han skulle köpa hasch, inget tyngre, det tror jag inte.”

”Nej, det kanske inte ens var där,” sa Therese och skrattade till. ”Det kanske inte ens var Henrik.”

Tillbaka till toppen


 

56. #emoticonsimasssorg

Resten av kvällen hade hon spenderat på dansgolvet med Jonna och en rad av de nya unga blogg- och poddstjärnorna. Det hade känts bra att vara en del av den gruppen, som att hon fortfarande var aktuell och relevant och hon poserade glatt tillsammans med dem så fort någon plockade upp en kamera eller telefon.

Det var bara några timmar sedan men det kändes redan som ett avlägset minne. Sara log för sig själv och svängde ännu en gång in mot väggrenen. Hon hade inga sedlar löst så hon fick dra i sig pulvret direkt från servetten. Hon tog hälften nu och sparade resten till hemresan, hon ville inte bli hög, bara pigg och fokuserad. Hon körde på gps nu, hon hade studerat vägen på google maps så att hon kunde den utantill, men när det nu fanns bekväma hjälpmedel i bilen så fanns det ingen anledning att inte använda dem. Bara hon raderade allt hon programmerade in så var det lugnt.

Rubrikerna på löpsedlarna överraskade inte. Aftonbladet körde en skräckfilmsvariant med Mardrömskraschen och en bild på Eva Sahlgren i midsommarkrans. Expressens löpsedel var mer melodramatisk med sin Varför måste mamma dö? och sedan i något mindre text Allt om Sahlgrenkrashen. Mediemaskinen var på högvarv, den arbetade hårt för att  filtrera, reducera, polarisera och tillslut dramatisera olyckan så att den inte längre kändes verklig, så att den blev mer likt en dokusåpa som alla följde. Det gjorde något med människor omkring också, en tvingades att delta i mass-sorg eller cyniskt ställa sig utanför.

På Facebook och Twitter var båda sidor igång sedan ett dygn tillbaka och hon visste inte vilka som var jobbigast, de med enkla teorier om media och strukturer som helt glömde att det faktiskt fanns människor som bakom rubrikerna. Eller de som tycktes tävla om vem som kunde uttrycka mest sorg i schabloner och emoticons.

Det var något falskt över mass-sorg. Det var aldrig äkta sorg eftersom sorg oftast föds ur saknad och om sanningen skulle fram så skulle väldigt få sakna de personer som dött i olyckan på ett personligt plan. Hon misstänkte att de flesta kände som henne och egentligen inte brydde sig så mycket. Visst det var hemskt att så många skulle behöva dö i onödan, men hon kände ingen av dem och folk hon inte kände dog hela tiden utan att hon förväntades känna eller tycka något om det, så varför nu? Hon var övertygad om att de flesta tänkte så men ingen ville vara den som sa det så istället ställde alla upp på en dålig charad. Ett överdrivet amatörskådespel. De som sa något om skådespelet och gick emot det var också alltid samma förutsägbara lilla klick som kändes lika mycket en del av det, den påstådda motsatsen till trots. Det hon tyckte var värst var att, oavsett vilken sida folk valde, så tillät de sig dras med i drevet, tillät sig att adoptera en av två färdigförpackade åsikter utan att tänka efter särskilt mycket själva. Det påminde henne om hennes uppväxt, och om varför hon hade velat lämna Björksätra så fort hon bara kunde.

Tillbaka till toppen


 

57. Heroine

Therese hade ingen aning om vad droger kostade, i fickan hade hon tretusen, ungefär en fjärdedel av hennes besparingar som hon hade tänkt använda till flytten. Nåväl. Hon svängde in på Örtavägen och såg genast ett gult hus med persiennerna neddragna, precis som Tommy beskrivit det. Hela sitt liv hade hon tillbringat i Björksätra men var inte säker på om hon någonsin hade satt sin fot på den här gatan tidigare.

Therese gick fram, ringde på och såg sig om medan hon väntade. Hon hade väntat sig ett mer skabbigt hus med en gräsmatta där ogräset härjade fritt och där färgen hängde som lös hud från fasaden. Förutom att alla persienner var fördragna så såg det här ut som vilken, välskött Svenssonvilla som helst.

Hon vet inte varför hon provade att öppna dörren själv när ingen kom, men hon gjorde det och den var olåst. Insidan var lika normal och välskött, lite tom kanske, den saknade många av de hyllor och andra möbler som hon undermedvetet väntade sig när hon klev in i farstun. Hon hade träffat Wallin några gånger, men hon skulle inte säga att hon kände honom. Han hade långt flottigt hår, bar alltid rutig flanellskjorta och hade ett skratt som fick det att krypa i henne de få gånger hon hört det överrösta sorlet och musiken inne på Marangoni.

”Hallå?” ropade hon försiktigt utan att få något svar. Nu när hon hade gått in var det ingen idé att backa så hon fortsatte in utan att ta av sig skorna. Det här kändes inte som ett hus där man tog av sig på fötterna. Det stod inte ett enda par innanför dörren, skohylla var en av de saknade möblerna. I köket stod ett bord som kändes litet jämfört med köksytan. På väggen såg en ung Al Pacino ner mot henne från en svartvit affisch från filmen Scarface.

”Vad vill du?” sa en röst bakom henne. Therese vände sig hastigt om och mötte en helt avklädd Wallin som stod i ingången till köket och spärrade av den enda vägen ut om hon inte kastade sig ut genom ett fönster. Han var stor, nästan två meter, och mycket mer vältränad än vad hon hade väntat sig av någon som höll på med droger.

”Jag har aldrig sett dig utan flanellskjorta förut,” sa Therese och försökte låta bli att stirra mellan benen på honom.

”Heeej,” sa Wallin, ”jag vet vem du är, du hänger med han, den lilla punkaren, vad heter han, han som hänger med den där andra punkaren, i det där skejtargänget?”

”Tommy,” sa Therese.

”Tommy,” upprepade Wallin och nickade. Tänkte efter en stund och såg tveksam ut. ”Är det så han heter?”

”Om det är han du menar,” sa Therese.

Wallin nickade eftertänksamt, han verkade helt oberörd av att stå helnäck framför henne, han försökte inte skyla sig men det kändes inte som att han var ute efter att visa upp sig heller. ”Shit,” sa han. ”Djupt.”

Therese skrattade.

”Sååå…” han drog ut på ordet, spärrade upp ögonen och lutade sig framåt i hennes riktning.

”Therese,” sa Therese.

”…Therese, vad för dig hit till mitt enkla palats,” han svepte grandiost med armen framför sig.

”Jag skulle vilja köpa lite av ditt finaste heroin tack,” sa Therese. ”För rökning. Inte att injicera. Om det är någon skillnad.”

”Ööh,” Wallin pekade mot magområdet på Therese som hade väntat sig en reaktion av det slaget. ”Du, jag, varför tror du att jag..?”

”Nej, alltså det är inte till mig,” försvarade sig Therese som hade uppfunnit en hel historia om en kompis i Uppsala som behövde heroin för en studie som skulle göras under säkra förhållanden och så vidare.

”Nejnejnejnejnej,” protesterade Wallin och viftade bort hennes ord. Han härmade någon som lyfter på sin tröja och visar att det är rent under.

”Vadå?” sa Therese. ”Är du rädd att jag har mikrofon? Är det ens lagligt för svensk polis att jobba så?”

”Nej, du har rätt, jag är kanske paranoid men det känns lite fel när en gravid kvinna kommer och ber om att få köpa heroin,” sa Wallin. Therese drog upp tröjan och snurrade ett varv så att han kunde se att hon inte bar någon inspelningsteknik.

”Tack,” sa Wallin och log. ”Hur mycket behöver du?”

Tillbaka till toppen


 

58. #dömintepojkenefteromslaget

Någonstans mellan verklighetens olycka och rapportering om den hade en busslast döda tonåringar och en nybildad familj inte blivit annat än statister i ett drama som handlade om Eva Sahlgren. De användes mest som utsmyckning när den actionsekvens som utgjordes av själva olyckan skulle beskrivas. Det var som när en bomb faller i en stad i den senaste kassasuccén från Hollywood. Man anar att tusentals människor dödas, men den vi gråter för är hjältens bästa vän. Det är henne kameran är vinklad mot.

Människans lika värde var en naiv önskedröm, inget mer än en vacker lögn som folk sa till sina barn i hopp om att det skulle gå bra för dem. Sara hade svårt att tro på den. Folk som sa att de ansåg att alla människor var lika mycket värda sa alltså att om två människor satt fast i ett gruvschakt. Den ena var en person man älskade och den andra en total främling. Och det bara fanns tid och möjlighet att rädda en av dem. Då påstod de att det lika gärna kunde bli främlingen de valde att rädda, eller ingen av dem eftersom man inte kunde bestämma sig. Sara var inte säker på att hon tyckte något av alternativen var så bra. Hon skulle välja den hon älskade.

Färddatorn avbröt hennes tankar med en instruktion om att hon snart skulle svänga till höger. Hon andades hetsigare och hjärtat ökade takten. Slutdestinationen var nära, hon kunde se den som en flagga på skärmen.

Hon var på väg till ett hem för ungdomar på glid, personer som var kriminella men för unga för att straffas, eller bara allmänt stökiga men utan någon diagnos som ursäktade dem. Unga människor som samhället behövde skyffla undan, människor som inte skulle saknas om de försvann.

Det var här han bodde. Personen som en gång för länge sedan hade spräckt henne inifrån och som nu försökte göra samma sak från andra hållet. Personen som hon en gång i tiden hade gått med på att sätta till världen och som nu försökte förstöra hennes. Inte särskilt tacksamt.

Om en bodde på ett hem för ungdomar på glid var det kanske inte så förvånande att en ville skylla på någon annan, men Sara var fel person att skylla på. Det var ett sådant liv hon hade viljat hindra när hon röstade för abort, men pappan hade varit envist för födsel, hade visat sig bära på gamla kristna värderingar när det kom till både hanteringen av foster och kvinnor. Ett synsätt hon aldrig hade kunnat ana hos en ung punkare. Bevisade bara att man aldrig ska kompromissa i viktiga frågor, eller döma pojken efter omslaget.

Tillbaka till toppen


 

59. Det enda rätta

Det är värt att upprepa: tiden går fort när man lider och livet är ett mörker som inte vill ta slut. Magen var stor och rund och brösten var irriterande ömma, stora och i vägen de med. De senaste fyra månaderna hade hennes enda sociala kontakt varit med diverse myndigheter som alla samarbetade för att hon skulle vara mamma till vad det än var som hade invaderat hennes kropp.
Ta sitt ansvar.
Hennes vänner hade blivit allt mer avståndstagande och om de väl träffade henne kände hon sig bara som elefanten i rummet ingen ville nämna. Bokstavligen. Alla hade varit ganska tydliga med att de höll med myndigheterna, Tommy och Malin i alla frågor som rörde henne. Malin hade gjort sin åsikt tydlig när Therese gått för att varna henne för Tommy.

”Lägg av,” sa Malin. Hon sa att Therese skulle sluta spela offer, växa upp och ta lite ansvar. ”Du ska bli mamma för fan, så det kanske är dags?” Det var två månader sedan nu, och de hade inte talat med varandra efter.

Sina föräldrar kunde hon inte prata med, hennes mamma bara grät och tyckte att Therese var en fruktansvärd människa som inte ville ta hand om sitt barn. Hennes pappa sa inte så mycket, något som var mer talande än mammans tårar om vad han ansåg. Hon bodde hos dem men de hade alla utvecklat rutiner som gjorde att Therese knappt hade sett dem den senaste månaden.

Therese kunde inte förstå varför ingen ens kunde se hennes sida av saken, inte ens lite. Visst, de kände inte till våldtäkterna eller gjorde som Malin och avfärdade henne som en lögnare. Men ändå, om de enda fakta du hade att gå på var att Therese ville göra abort och Tommy ville ha barnet. Var det då inte ädelt av henne att genomlida en graviditet så att han kunde få det? På vilket sätt var det fel att hon inte ville ha något med barnet göra när det hade varit hennes ståndpunkt från början? Hon hade låtit sig förtryckas till att inte göra abort, backat inför våldet. Nu hade hon förlorat sin bästa vän, hennes föräldrar undvek henne, myndighetspersoner släppte all professionalitet och hon anklagades regelbundet för omogenhet, slapphet och ondska. Ingen var intresserad av hennes försvar. Erkännande och ånger var det enda som accepterades. Alla var överens, en mamma överger inte sitt barn. Tydligen var det en omöjlighet. Om Therese skulle ha en chans till det liv hon önskade sig, var den enda möjlighet som fanns kvar att de alla plötligt bestämde sig för att hon inte förtjänade att få ett barn. Att de ansåg att det enda rätta var att ta barnet ifrån henne.

Det var fascinerande att följa utvecklingen efteråt, när hon hade gjort det mest förbjudna. Hon stod i centrum av allt men kände sig helt utanför och frånkopplad. Det enda hon kunde göra var att stå lugn i orkanens öga och låta allt hända, långt bortom hennes kontroll.

Hela Thereses värld bestod av människor som var arg på henne, var besviken på henne eller ville utöva sin myndighetsmakt. Men om det tidigare hade varit ett mer passivt aggressivt förakt inför hennes val, var det nu mer en öppen ilska hon mötte. Innan hade hon aldrig kunnat gissa att det fanns så mycket hat och besvikelse i världen, nu var det allt hon mötte.

Till och med den kvinnliga polisen hon hade pratat med på sjukhuset, efter att Therese blivit misshandlad, hade inte kunnat låta bli att uttrycka hur hon någonstans tyckte att Therese hade fått vad hon förtjänade. Troligen gjordes det aldrig någon anmälan eftersom fokus snabbt övergick till de höga halter av både alkohol och heroin Therese hade i blodet. Ingen läkare eller polis ifrågasatte hennes erkännande om att hon hade varit beroende av heroin i över ett år, men lyckats dölja det fram till nu. Bara genom att säga det, fick hon det till ett dokumenterat fakta i både läkarjournalen och polisregistret.

Hennes tidigare besök hos socialen omtolkades, i ljuset av hennes beroende, som illa formulerade rop på hjälp. Snabbt konstaterades att hon inte var mogen nog att ta hand om ett barn och att vårdnaden helt skulle gå till fadern eller, om han också ansågs olämplig efter utredning, en fosterfamilj. Och sedan finns det de som säger att droger inte är lösningen.

Tillbaka till toppen


 

60. #sagoskog

Den här skogen var vikingatid. Den reste sig som en tät gråbrungrön vägg där hon körde på en smal grusväg med gräs i mitten som avslöjade att det här inte var Sveriges mest trafikerade plats. Hon hade kört förbi sitt mål och fortsatt en kilometer innan hon svängde av. Det fanns ingen bebyggelse i det närmsta området. Hon hade hittat platsen när hon scannat av platsen på Google-earth. Men datorn hade inte kunnat visa den sagoskog som nu vakade över henne, vars stammar såg ut som om de vuxit upp ur blodspillet från hedniska riter. Det var ett landskap som sett allt, men som aldrig skulle glömma någonting. Nu iakttog det henne med en reserverad nyfikenhet. Hon lutade sig fram mot vindrutan och kunde nätt och jämt urskilja himlen bortom trädtopparna.

Bilen gav ifrån sig ett dovt ljud när hon öppnade dörren och klev ut. Femtio meter fram vilade en mörk insjö mot en liten undangömd strand. Hon gick ned och såg ut över vattnet som låg så stilla att det var som att hela sjön sov med resten av världen. Ögonen hade vant sig vid mörkret och hon kunde urskilja silhuetten av land på andra sidan. I handen hade hon en platt sten som hon hade tänkt studsa över ytan men nu kunde hon inte förmå sig att kasta den. Hon var inte säker på att man skulle väcka den insjö som sover. Istället tog hon några djupa andetag och njöt av det stilla andrummet mitt ute i ingenstans, en mörk eftertanke och ett bortglömt landskap. Hon kunde ha varit den sista människan på jorden, eller den första, ensam i ett bortglömt landskap. Någon guds mörka eftertanke eller prototyp som lämnats till sitt eget öde.

Tillbaka till toppen


 

61. En varm känsla

Detta har hänt. Therese satt på en bänk som gick kring en björk utanför Hammargymnasiet, det var den inofficiella rökrutan passande nog. Mindre än 500 meter bort hade folk börjat köa till Princess för att ta del av helgens första fest, men det var inget som märktes där Therese satt. Där var det tyst, öde och ensamt, men inte så ensamt som hon skulle göra sitt liv från och med nu. Cykelställen var tomma förutom några kvarlämnade cyklar och några fastlåsta ramar och däck som rensats på resten av cykeldelarna.

Det brunaktiga pulvret låg i samma folie hon köpt det i. Det hade ett passande namn. Heroin, heroine. Det var så hon ville se på sig själv, det var så hon skulle se på sig själv. Skit i alla andra. Skit i dem. Jävla skitar. Hon satte tändaren under foliet och värmde upp heroinet, så som Wallin hade visat henne när hon hade skyllt på nyfikenhet och bett honom. Det klibbade ihop sig och svartnade, började slingra sig som en orm, eller en drake, en drake som producerade rök. Hon jagade röken och drog in den i näsan med ett egentillverkat foliesugrör. All smärta hon hade känt de senaste månaderna försvann.

Bara sekunder efter att hon hade andats in heroinet spred sig en varm, mjuk känsla från magen och ut i resten av kroppen samtidigt som världens konturer försvann. Det var inte bara att hon upplevde ett enormt välmående, hon var själva känslan. Det var som att ha gälar under vattnet i en perfekt uppvärmd pool. Den mest underbara, icke-intellektuella upplevelse hon haft sedan bra sex. Hon fumlade med tändaren under foliet men var för avslappnad för att lyckas tända den igen.

Det var på ren viljestyrka hon lyckades resa sig från bänken och lunka iväg mot Princess på snubblande steg. Hade det inte varit hennes fokus under hela dagen, att målet för kvällen var kön utanför, så hade hon lätt blivit kvar på bänken och i känslan.

Det gick sakta men det kändes bra, orsaken till varför hon var här hade hon nästan glömt bort. Hon kände något i handen och blev glatt överraskad när hon såg foliebiten, sugröret och tändaren ligga där. Hon lyckades mecka iordning allt och sätta tändaren under ännu en gång. Det kom inte alls lika mycket rök den här gången, men tillräckligt för att den varma känslan skulle förstärkas. Therese vaknade när hon slog i backen. Skrattade. Efter att hon lyckats ta sig upp såg hon ett par i sin egen ålder stå en bit bort. Hon uppfattade ord som gravid och full uttalade med frågetecken efter sig. Utan att egentligen reflektera över det vinkade hon och lunkade vidare. Borta var syfte och mål med varför hon gick där, allt hon visste var att hon mådde bättre än hon gjort på länge, kanske någonsin, och att hon skulle ta sig bort till kön.

Utanför Folkets hus entré kände hon sig hemma, där inne i mörkret bakom de låsta dörrarna låg biblioteket, hennes frizon. Till höger om henne låg den lilla parken vars fontän låg rakt framför Princess. Den var upplyst och vattenpelarna steg vita mot himlen. På den midjehöga muren som omgärdade parken satt folk och drack upp sina hemmagjorda groggar medan de väntade på att den långa raden av människor framför Princess skulle bli kortare. När Therese kom gående mellan dem och kön var det som att allt stannade upp.

”Va fan?” hörde hon.

”Kolla,” hörde hon.

”Äh men fy fan,” hörde hon.

Medan någon ifrågasatte sanningen i synen av en höggravid kvinna i onyktert tillstånd, blev Thereses tankar något klarare. Det var det här hon var här för. Bedövningen som bar hennes kropp gjorde att hon inte uppfattade de aggressiva vibrationer som redan börjat sprida sig genom klungan likt en irriterande form av death metal techno, spelandes på en volym bara hundar kunde uppfatta men som alla kände vibrationerna av i skelettet. Hon uppfattade bara nyanser av det, i form av ord som uttalades allt högre och hårdare för varje person som upprepade dem. Det var totalt ett hundratal personer vars ögon var fixerade på henne, innan kvällen var över skulle sexhundra människor ha hört om det, dagen efter skulle minst lika många påstå att de bevittnat allt och antalet som kände till att hon stått berusad, helt väck, framför Princess skulle ha tre- eller fyrdubblats. Hon såg sig omkring, blundade och log åt att den varma känslan fortfarande var kvar.

”Va i helvete håller du på med,” vrålades det från långt fram i kön.

Tillbaka till toppen


 

62. #packlistaförettmord

 

Vid bilen gick hon fram till bagageluckan och öppnade. Placerade Baseballträet bredvid skorna och öppnade den svarta ryggsäcken. Lugnt och metodiskt började hon placera ut de saker hon skulle ha, precis som hon gjort många gånger sedan hon köpte dem.

Mobiltelefon med kontantkort
Svarta skor
Svarta löpartights
Svart tröja
Svart munkjacka
Tre svarta enlitersflaskor av lättmetall, fyllda med tändvätska.
Tändare
Baseballträ
Ett par latexhandskar (tyvärr vita, hon hade inte hittat svarta)
Allt var där.

Sara började sakta klä av sig kläderna, vek ihop dem och placerade i bagageluckan. Nattluften fick hennes hud att dra ihop sig och hon skyndade att ta på sig tröjan och munkjackan, därefter trädde hon på sig löpartightsen, skorna och de tunna handskarna. Hon la tillbaka flaskorna i ryggsäcken. Det fanns spännen att fästa dem på insidan med, så att de inte skulle hoppa runt när hon sprang. Till sist slängde hon ner tändaren. Det var dags.

Hon drog upp huvan, plockade upp Baseballträet och svingade det några gånger i luften, testade tyngden och kraften, innan hon begav sig i riktning mot ungdomshemmet. Hon snubblade över de stora mosstäckta rötterna och såg sig instinktivt om så att ingen skulle ha sett henne. Jag måste lugna ner mig, tänkte hon och saktade ner stegen, passade på att ta in naturen omkring. Tillät sig andas ordentligt, det fanns ingen anledning att skynda. Hon skulle i lugn och ro gå igenom närområdet och hitta bästa möjliga plats, där hon kunde arbeta utan risk att någon såg henne.

Hon förvånades över sin egen proffsighet. I yrkeslivet hade hon alltid utgått ifrån att ingen riktigt visste vad de gjorde och att om man bara spelade rollen som professionell och låtsades att man hade koll, så blev det sant. Hela hennes vuxna liv hade hon självförverkligat sig genom de roller hon valt att spela. Det var så livet fungerade. Hon hade bara inte väntat sig att det skulle fungera så inatt också. Sara the killer.

Skogen hade vaknat. En lätt bris fick löven att rassla och runt om bland träden hade djuren kommit fram ur sina gömmor. Hon såg inget men då och då knakade det till någonstans och hon blev stående tills hon insåg att ingen skulle komma. Hon kände skogen. Den invaderade henne med sin närvaro som om den var ett väsen. Nej, det var tvärtom, det var hon som invaderade och naturen ville nu uppmärksamma henne på att hon var upptäckt.

Hon hittade byggnaden som var ungdomshemmet och konstaterat att det var släckt överallt. De hade troligen regler för sånt. Det var en stor byggnad. Som en traditionell villa på steroider eller som om en amerikansk miljonär hade fått för sig att bygga i svensk stil och sedan givit uppdraget till en tysk arkitekt. Det var röd stuga med vita knutar gone wild. Hon undrade hur många som bodde där inne, och hur grova brottslingar de var – om de hade varit straffmyndiga.

En bit bort från byggnaden fanns ett skjul, stort nog att rymma en par bilar och en traktor. Hon stod där och såg mot husets huvudingång. Det här skulle bli startpunkten, det var här de skulle mötas och från den stunden skulle de vara gömda för huset. Därefter skulle de, hon vände sig om och såg mot skogen bakom, gå ditåt.

Hon lämnade baseballträet mot skjulets vägg och började gå i riktning mot sjön. Från bilen hade hon gått söderut och snett inåt landet så avståndet till sjön hade ökat och hon hann börja tvivla på riktningen innan hon fick syn på vatten mellan träden. Femtio meter från sjön kom en öppning i skogen. Hon ställde ryggsäcken bakom ett träd vid öppningens kant och gick sedan ner till sjökanten.

Hon drog girigt i sig av nattluften. Hon hade samma fokuserade känsla som när hon simmade eller sprang. Inget annat utöver den uppgift hon givit sig själv existerade och om kroppen veknade och hjärnan tvivlade var det uppgiften hon höll fast vid. Höll man bara fast vid den uppgift man hade, skulle man belönas med att den drog en i mål. Så var det i simning, så var det vid löpning och så var det i livet. Framförhållning var bra, flexibilitet hjälpte men framförallt var det fokus som var F:et framför andra. Det fanns ett bra blogginlägg där kände hon. Framförhållning + Flexibilitet + Fokus = Framgång. Hon skulle beskriva det här projektet, men i allmänna termer, ingen skulle kunna se kopplingen men det skulle finnas där ute, det skulle läsas och delas av tusentals. Hennes redovisning.

Hennes blick var som om hon försökte dela sjön med tanken medan axlarna rörde sig i små halvcirklar bakåt och hon log. Efter en stund blev hon medveten om sina rörelser och lät dem utvecklas till regelrätt stretching. Hon andades djupt och kontrollerat genom näsan och lät luften höja hennes bröstkorg innan hon blåste ut den i en tyst vissling och slog ihop händerna i en klapp och viskade för sig själv.”Kom igen. Kom igen. Kom igen.”

 

Tillbaka till toppen


 

63. Showtime

”Va i helvete,” sa Malin igen och trängde sig fram genom folkmassan utanför Princess.

Therese log så att tänderna syntes och sträckte ut armarna för en kram. ”Malin,” sa hon, ”min vän, min Judas. Har han våldtagit och misshandlat dig ännu?” Det här var det ingen som hörde. För alla närvarande såg det bara ut som att hon rörde lite på läpparna.

Malin kom fram, ursinnig. ”Du är gravid. Är du full?”

”Det också,” svarade Therese i sin parallella dimension samtidigt som Malins knogar landade på hennes kind. Folkmassan jublade och applåderade medan Therese åkte i backen. Några bad Malin att vara försiktig.

”Akta magen,” sa de.

”Tänk på barnet,” sa de.

”Slå bara i ansiktet,” sa de.

Therese märkte inte när han dök upp, men plötsligt var Tommy där och hjälpte Malin med misshandeln. Kanske hade han varit där hela tiden? Det var inte så att de turades om att mata slag i ansiktet på Therese medan klungan hejade på, utan Tommy tog mer rollen som tränare. Han uppmuntrade Malin att släppa ut sin vrede, förklarade för de som stod närmast omkring varför Therese förtjänade det här och vilken usel människa hon var. Therese kände en tand lossna. Ibland sa de saker till henne. Malin sa att hon inte förstod vad som hade hänt med Therese, att hon förstörde Tommys liv och riskerade att skada barnet. Hon krossade Thereses näsa så att bakhuvudet studsade i asfalten. Tommy skrek att det var hans barn Therese misshandlade när hon betedde sig så här oansvarigt.

”Akta magen bara,” påminde han Malin som började bli trött i armarna av alla slag. Säkert fanns det de som tyckte att Tommy och Malin överreagerade men ingen av dem tänkte ta ett steg fram och protestera misshandeln. Den fick fortsätta. Therese undrade om hon var vid medvetande eller avsvimmad. Hon kände slagen men smärtan var inget hon brydde sig om, tvärtom så kände hon sig mer levande. Det var som att hon styrde alla, Tommy, Malin, alla.

”Om ni slår ihjäl henne så dör barnet också, det fattar ni va?” sa en mjuk röst som hon kände igen men inte riktigt kunde placera. Malin hejdade sig mitt i ett slag och såg skamsen ut. Reste sig upp och backade bort, torkade sig över munnen och spottade Therese i ansiktet. Klungan applåderade.

”Jag skulle inte slå ihjäl henne,” mumlade Malin.

Personen kom närmare och satte sig på huk framför Therese. Först kände hon inte igen honom med kläderna på, han klappade henne på kinden och skakade på huvudet.

”Hade jag förstått det här hade jag aldrig sålt till dig,” viskade han. Hon försökte pressa fram ett leende och sedan körde han henne till akuten.

De talade knappt på vägen dit. Enda gången han sa något var när han berättade att de lyssnade på Alice in Chains och att de var bäst i världen. Han öppnade dörren till bilen så att hon kunde kliva ur. Sedan stod han en stund och kollade så att Therese klarade av att gå in själv, innan han körde iväg igen.

Tillbaka till toppen


 

64. @stefan

Tillbaka vid boden. Baseballträet stod kvar, i huset var det släkt. Sara fiskade upp mobiltelefonen och plockade fram det enda förprogrammerade numret. Blev stående så. Som om siffrorna var en kod hon var tvungen att lösa. Det var inte tvekan. Bara väntan. Det hade inte tagit lång tid att hitta numret till en mobil, han hade en öppen Facebookprofil med alla uppgifter ifyllda. Hon tryckte in rätt kombination.

”Hallå?” hördes rösten från någon som ännu inte vaknat.

Den första impulsen var att lägga på igen, men Sara tvingade sig att prata. ”Är det Stefan?”

”Vem är det?” sa en hes viskning på andra sidan.

”Är det Stefan jag pratar med?” sa Sara och försökte låta vänlig och förtroendeingivande.

Den andra personen tvekade lite. ”Ja, vem är det?”

”Det är Sara” sa Sara.

”Ja, hej, öh, hur är det?” han trodde att hon var någon tjej han glömt bort.

Sara himlade med ögonen. ”Jag var visst skyldig dig att prata, du skickade ett mejl. Såg till att få Claes misshandlad” sa Sara.

Det var tyst på andra sidan linjen medan Stefans nyvakna hjärna kopplade ihop alla prickar. När han tillslut svarade var rösten betydligt mer vaken. ”Jaså, den Sara. Du menar Therese? Vem är Claes?”

”Jag skulle vilja prata lite med dig,” sa Sara.

”Nu?” frågade Stefan.

”Ja, nu,” sa Sara.

”Är du full?” frågade Stefan.

”Nej,” sa Sara och log åt frågan. ”Varför skulle jag vara det?”

”Klockan är…” Det blev en paus och Sara kunde höra honom röra sig i sängen. ”Mitt i natten.”

”Ja,” sa Sara.

Stefan var tyst, han väntade på att Sara skulle säga något mer, förklara sig, men Sara var nöjd med sitt svar.

”Jag vet inte om jag har något att säga just nu, kan vi ta det en annan dag?” sa Stefan.

”Så du bor på ett hem för ungdomar på glid?” sa Sara.

Stefan skrattade lätt. ”Ja, jag gör väl det.”

”Är du en sån?” Frågade Sara. ”En ungdom på glid.”

”Nej, jag känner nog att jag har koll på situationen” sa Stefan.

”Ja, det tror jag också” sa Sara. Koll nog att skicka torpeder genom halva Sverige därifrån. ”Så vad har du gjort för att hamna där?”

”Jag klantade mig, antar jag,” sa Stefan, ”och åkte fast.”

”Men det verkar inte vara så mycket till straff,” sa Sara. ”Fin natur, gratis mat, du får ha mobiltelefon. Har du eget rum också?”

”Ja,” sa Stefan.

”Så du är ensam nu?” Frågade Sara.

”Ja,” sa Stefan.

”Jag skulle vilja prata med dig.” sa Sara.

”Vi pratar nu,” sa Stefan. ”Jag vill sova.”

”Jag vill prata med dig om mejlet du skickade, ” sa Sara lugnt. ”Och om de två killarna som misshandlade Claes.”

”Vem är Claes?” frågade Stefan.

Han försökte neka men Sara hörde att han ljög, kände det med samma säkerhet som hon kände att hon levde. Klart att han visste vem Claes var. Hon ville skrika åt honom, skälla fram ett erkännande. Hon höll sig lugn. ”Det är en av sakerna jag vill prata om” sa hon.

”Så prata,” sa Stefan.

”Jag vill inte göra det över telefon,” sa Sara.

”Vi har besökstider på tors…” började Stefan men Sara avbröt.”

”Jag vill att du kommer ut, så kan vi prata. Det tar inte lång tid, sen ska du få sova.”

”Vadå? Är du här?” frågade Stefan, det var svårt att avgöra vad han kände inför det men någon form av förvåning/upphetsning fanns i rösten.

”Ja,  eller, ganska nära i alla fall,” sa Sara. ”Tror du att du kan smyga ut utan att det blir problem?”

Det var tyst medan Stefan övervägde sina val. ”Är du här?”

”Ja,” sa Sara. ”Jag kände att jag ville se dig, öga mot öga, och prata med dig efter det som hände. Kan du komma ut?”

”Nej, det här är så jävla typiskt. Du dyker upp ur tomma intet och vill att jag ska komma ut?” sa han.

”Sänk rösten,” sa Sara, ”om någon vaknar åker jag och det här är det sista du hör från mig.”

”Du vill att det här ska ske på dina villkor, som vanligt,” sa han och hon kunde skönja bitterhet i rösten.

”Som vanligt?” sa Sara. ”Vad vet du om det?”

”Pappa har berättat om hur du var och,” han tvekade, ”så läser jag din blogg.” Han skämdes att säga det.

”Alltid trevligt att prata med ett fan,” sa Sara.

”Jag är inte ditt fan bitch,” sa Stefan och hon fick be honom sänka rösten igen.

”Förlåt,” sa Sara, rädd att hon inte skulle lyckas få ut honom ur huset. ”Det var ett dumt skämt. Men jag tror att du kan behöva få min sida av historien också. Kanske få en mer nyanserad bild av… allt.”

Han gjorde ett pipljud som när man suger in luft mellan springan i framtänderna. ”Visst, och det ska ske nu, för det har du bestämt.”

”Varför säger du så?” sa Sara. ”Du kallade, och jag kom så fort jag kunde. Jag är här för att jag tar dig på allvar.” Hon kunde höra honom röra sig men i övrigt var han tyst. ”Kom ut, vi behöver verkligen tala, öga mot öga, och jag är här nu men snart måste jag åka igen”

”Jag måste klä på mig,” sa Stefan.

”Gör det, vi behöver inte lägga på, jag väntar,” sa Sara. Hon ville inte att han skulle få för sig att väcka någon och berätta. Hon hörde telefonen läggas på ett bord och sedan det viskande ljudet av någon som klär på sig. Efter en stund harklade sig Stefan i bakgrunden och tog telefonen igen.

”Så,” sa han.

”Då är det bara att smyga ut, kommer du komma genom huvudingången?” frågade Sara.

”Ja,” sa han.

”Säg till när du är ute så kan vi hitta varandra,” sa Sara och sänkte telefonen, såg mot platsen där Baseballträet var gömt, såg på sina händer, bestämde sig för att det blev för mycket med kirurghandskarna och drog snabbt av sig dem. De fick åka ner i munkjackans fickor så länge.

Allt var stilla och hon reflekterade över hur ljust det kändes trots att det var natt och platsen var omgärdad av granskog. Efter en kort stund hörde hon en dörr öppnas vid huset.

Tillbaka till toppen


 

65. Flaggan i topp

Myndighetspersoner, läkare och poliser talade om henne som om hon inte satt framför dem. Idiotförklarade henne. Oduglighetsförklarade henne. ”Förstod hon inte vad hon utsatte fostret för? Jävla knarkare.” Som om hon inte var där. Alla människor hon mötte efter att hon anlände hög vid kön utanför Princess fram till Uppsalaflytten föraktade henne.

Hon mötte föraktet med en allvarlig min, utan att svara eller kommentera, men inombords log hon. Det gick inte att låta bli att känna en viss stolthet. Hon hade lyckats med konststycket att både ta livet av sig och vara kvar för eftersnacket.

Trots att de mer eller mindre förklarade henne omyndig, bakband henne med represalier och överförmynderi, trots att de för stunden hade tagit ifrån henne alla rättigheter och all autonomi, så hade Therese aldrig känt sig så fri. Aldrig tidigare känt sig så fullständigt i kontroll. Trots att inget längre gick att kontrollera. Allt de gjorde var att uppfylla hennes önskningar, det var hon som var skaparen bakom allt det här. De trodde att hon hade rökt heroin, men i själva verket hade hon bara plockat fram den pipa de alla dansade efter.

Therese var död, eller hade med fördel varit i de flestas ögon. Behåll den tanken, var hennes tysta reaktion. Hennes gamla jag skulle få stanna i Björksätra, död för världen.

Biblioteket var fortfarande tillflyktsorten men hon använde det mer målmedvetet och spenderade mestadels av tiden vid självhjälpshyllan. Inte för att hon trodde på böckerna och deras påståenden om att de kunde kunde hjälpa henne att må bättre, bli lyckligare och plocka fram sitt riktiga jag, utan för att de var bra samhällsguider.

Självhjälpsböcker, i deras populärvetenskapliga kvasipsykologi, var utmärkta kartböcker för den som ville hitta rätt i den normativa storstadsdjungeln. De tog alla avstamp i samhällets kollektiva norm och satte sedan upp regler för hur du skulle bete dig för att klara dig bra. De var, i sin renaste form, manualer på hur en västerländsk kvinna skulle vara. Therese skulle programmera om sig enligt de här kartböckerna och bli den ultimata svennen. För var du en Svenne så var du normen, och om du var normen så spelade det ingen roll om hela världen såg dig. Du skulle ändå vara osynlig.

Det tog inte lång tid för Therese att upptäcka att den här nya personen hade ett annat namn. Hon la in en ansökan om namnbyte, inget komplicerat, bara om att ta bort Therese och behålla sitt andranamn, Sara, som hon påstod var hennes tilltalsnamn. Till det la hon Murgaard som var ett gammalt släktnamn hon hade hört talas om under sin uppväxt.

Hon hade fått tag på en lägenhet i Uppsala där hon bara tänkte stanna en termin. Därefter skulle hon läsa vidare i Lund utan att meddela någon. Om alla dokument gick igenom, om hon bara orkade hantera alla myndigheter och Björksätrabor i några månader till, så skulle hon inom mindre än ett år vara en ny människa på en ny plats, utan historia och utan begränsningar. Hon skulle vara sig själv. Sara Murgaard.

När dagen kom var hon förberedd på allt utom själva födseln, som hon undvikit att tänka på. Barnet skulle adopteras till Tommy med hans föräldrar som stödföräldrar. Hon var antagen till Medie- och kommunikation A på Uppsala Universitet och namnbyteshandlingarna var inskickade. När hon efter två tidigare försök fick stanna på förlossningen kände hon att hennes nya liv var nära. I sitt huvud skulle det ta några timmar, sedan skulle hon vila en natt och därefter försvinna för alltid.

Fjorton timmar senare låg hon och bad barnmorskan att döda henne. Ingenstans på vägen hade någon påpekat att något som var större än en knytnäve skulle pressas ut genom fittan på henne, eller hur det kändes. 3.545 kilo kött och ben som bände upp henne från fel håll så att hon sprack och behövde sys när det äntligen var över.

”Jag orkar inte mer,” sa hon.

”Jag vill inte ens ha det här djävla barnet,” sa hon.

En sköterska torkade hennes panna med en kall våtservett och hyschade. ”Snart är det över,” viskade hon mjukt och Therese grät för det gjorde ont och det var längesedan hon mött vänlighet.

Hon hade gått med på att de skulle få lägga barnet vid hennes bröst när det föddes eftersom de sa att det var bra för hennes egen läkningsprocess. Däremot ville hon inte veta kön om det gick att undvika, men det hade de antagligen inte blivit informerade om när de bytte skift.

”Flaggan i topp, det blev en med snopp,” var det sista Therese hörde innan hon kollapsade.

När hon vaknade var hon ensam, precis som hon bett om att få vara. Therese hade gjort sin del och hon kände sig tom, trasig, utnyttjad och ångestfull. Framförallt kände hon sig ensam. Ensam och svag.

Tillbaka till toppen


 

66. #vägenärintemåletmåletärmålet

Tillbaka till toppenNågonstans i världen kanske en jordbävning satte igång, marken öppnade sig och hus föll ner över människor. Det fanns vulkanutbrott, översvämningar, orkaner, olyckor, terroristattacker, och krig. Någonstans i världen tömde någon ett helt magasin genom ett automatgevär, de tomma hylsorna flög i slow motion ut genom en öppning i gevärets sida och singlade sakta ner mot marken medan kulorna helt missade sitt mål och borrades in i någon oskyldig vägg.

Sara kunde ha stått i vägen för kulorna, hon kunde varit ett offer för terroristattacken eller olyckan, drunknat i översvämningen eller den brinnande lavan. Hon kunde ha begravts under någon av de raserade byggnaderna eller drunkna i översvämningen, vad som helst bara hon slapp ångesten som exploderande likt en vattenballong inom henne. Nervositeten fick ett snabbt övertag i kriget om hennes kropp och trängde ut lugnet i form av små pärlor av svett i hennes panna och över ryggen.

”Fan” sa hon. Det var menat som en tanke men kom ut som en viskning. ”Fan, fan, fan.” Hon  drog armen över pannan och såg åter mot Baseballträets gömställe. Såg sig omkring så att det inte fanns något hus eller någon person hon missat tidigare, men det var lika lugnt som innan. En röst hördes ur telefonen.

”Va?” sa Sara.

”Jag är ute” sa Stefan och i och med det var föreställningen igång. All nervositet rann av henne lika snabbt som den attackerat. Lugnet var åter härskare i riket Sara, hon var åter fokuserad och tillbaka i karaktär.

”Jag ser en ett skjul eller en bod” sa hon, ”gå mot den så borde vi komma fram samtidigt.” De la på och Sara backade några steg, stannade och väntade tills hon hörde fotsteg närma sig. Hon började gå framåt igen samtidigt som en ung man kom runt hörnet.

De stannade en bit ifrån varandra. Ingen av dem sa något, Sara kunde inte komma på något så hon bara stod där och såg honom se tillbaka mot henne. Lät tystnaden tala. Det var ingen obehaglig tystnad som hängde mellan dem. Det var den mellan två gamla bekanta, ett sorts lugn som egentligen bara kan mogna fram efter att allt som behöver sägas redan har sagts. Det var den tysta överenskommelsen mellan paret som varit gifta i en livstid, mellan teatergruppen som ska upp på scenen när det är premiär, mellan boxarna som hälsat på varandra i ringens mitt, fiendegeneralerna när vapenvilan närmar sig slutet.
Eller mellan den dömde och bödeln.
Stefan log ett svårtolkat leende som Sara kände igen från sin egen spegelbild. Hon log tillbaka innan hon såg sig omkring utan att egentligen titta på något. Efter en stund kände hon sig tvungen att bekräfta tystnaden genom att bryta den.

”Hej,” sa hon.

”Hej,” sa han. Han hade satt upp sitt stora kastanjebruna hår i en hastig knut och var klädd i jeans och en vit tröja. I Saras ögon såg han ut som vilken vanlig kille som helst. Inte som en som satt på ett vårdhem för ungdomar och beställde mordförsök från torpeder. Han såg nervös ut, kanske förväntansfull, men i kroppshållningen fanns också en irritation, eller mer en agitation. Precis som hör en 16-17 åring till, försökte han dölja all sin osäkerhet och alla sina känslor bakom en mask av svårmod. Sara stod och övervägde hur hon skulle börja, skulle hon linda in honom i någon form av falsk trygghet? Eller skulle hon gå direkt på anledningen till varför hon var här?

”Vad vill du?” frågade han innan hon bestämt sig.

”Det var du som ville prata, jag var skyldig dig det, minns du?” sa Sara.

”Men varför nu? Varför här, mitt i natten?” frågade Stefan.

”Det är nu jag har tid och möjlighet och jag ville se dig,” sa hon. Han fick en glimt av något (kanske hopp?) i ögonen.

”Efter 17 år kommer du på att du vill se mig?” Han gjorde en fascinerande övergång från glädje till ilska där hans humör sänktes en grad per ord.

Skit samma, tänkte Sara. ”Ja, jag ville se hur en person som beställer grova misshandlar, kanske mord, ser ut.”

”Vad pratar du om? Jag är här för inbrott,” sa Stefan. Han hade en genuint förvånad uppsyn och babyhullet som fortfarande spände ut kinderna gav honom en aura av oskuld. Sara skrattade.

”Varför gjorde du det?” frågade hon.

”Vad? Inbrottet? Vet inte, jag ville ha pengar antar jag, men mest var vi uttråkade och det var slut på droger,” sa han.

”Hur gör man? Finns det särskilda webbplatser där man kan beställa? Går man via Flashback? Hur?” Sara kände ilskan byggas upp inom henne medan hon pratade. ”Varför gick du på Claes? Om du vill komma åt mig, gå på mig, och fega för fan inte, stå för dina handlingar istället för att skicka några inhyrda slaktare.”

Stefan såg irriterad ut. ”Vad pratar du om? Vem fan är den där Claes du pratar om?” Som om han inte visste vem Claes var, det var omöjligt att inte veta om man följde hennes blogg. ”Menar du han du kallar C i din blogg?”

Sara suckade. ”Hur får man för sig att beställa en misshandel, så grov att den kan kallas mordförsök, på en helt oskyldig människa?”

”Du frågar fel person,” sa han och såg sig omkring, ”men om det är en rent filosofisk fråga så antar jag att det inte finns några oskyldiga människor, inga vuxna i alla fall.”

Trots att hon aldrig tillät sig tänka på det i sådana termer så var Sara medveten, eller kanske undermedveten, om att det var hennes son som stod framför henne. Rent biologiskt alltså. Någonstans, långt inom henne, hade möjligheten att det skulle påverka hur hon kände inför honom grott. Det var inget som hon oroat sig för, det var bara ännu en av flera hundra möjliga utfall som hon tagit med i beräkningarna och varit öppen för. En livstid i ett blod-är-tjockare-än-vatten-samhälle, där en stor del av kulturyttringarna har familjen som norm, sätter sina spår. Hon hade varit beredd på att se in i sina egna ögon och känna tvekan.
Men nu?

Framför henne stod bara ännu en främling och Sara kände en rättfärdigad irritation växa mot honom. Hans leende hade kryddats med en självgodhet och arrogans som inte funnits där innan. Kanske var det hennes egna ögon som såg mot Sara, men det var inga ögon hon identifierade sig med. Om det någonsin hade funnits ett band mellan dem så var det navelsträngen. Och den klipptes för länge sedan.

Sara försökte låta lugn. ”Så vad håller du på med egentligen?” sa hon.

”Vadå?” sa han.

”Lägg av ” sa Sara, ”du vet mycket väl vad jag pratar om.”

Stefans ögon svartnade. ”Vem fan tror du att du är? Tror du att du har rätt att komma hit och ställa frågor? Och förvänta dig svar? Skit, för fan, på dig. Det är jag som vill ha svar. Det var du som stack ifrån mig om du minns.”

Han började bli högljud och Sara ville lugna honom. ”Nej, du har rätt. Jag ber om ursäkt,” sa hon och började sakta vända sig om. ”Ska vi gå lite. Kanske ner till sjön, det var fint där nu.”

Han plöjde förbi Sara, mumlade något som Sara inte uppfattade och styrde stegen mot vattnet. Sara tog Baseballträet i farten när hon skyndade efter, hon ville inte att avståndet mellan dem skulle växa sig för stort.

”Här är en fråga,” sa Stefan. ”Som du kanske kan svara på.” Hanns steg blev långsammare när han pratade.

”Okej,” sa Sara.

”Vad för sorts människa överger alla hon älskar, inklusive sitt eget nyfödda barn” frågade han, ”och bara tänker på sig själv?”

”Jag vet inte,” sa Sara lågt, ”du frågar fel person. Men det låter som en olycklig människa, någon som antingen måste offra allt eller begå självmord.”

”Jag tror du vet exakt,” sa han och vände sig om, ”och det låter som en jävla idiot om du frågar mig. Vad är det där?”

”Det här?” Sa Sara lugnt och förde sakta träet fram och tillbaka mellan höger och vänster hand. Han följde det med blicken, som hypnotiserad. ”Det är en sorts självförsvar antar jag.”

”Varför?” frågade han.

”Du har rätt i att jag inte kan komma hit och förvänta mig svar,” sa Sara. ”Men så kom jag ju egentligen inte hit för att ställa frågor heller.”

”Vad gör du här då?” Frågade han och såg på Baseballträet som att han försökte förstå det, han såg inte orolig ut, eller agiterad, bara undrande. ”Det låter inte som att du kom för att förklara dig?”

”Jag har inget att förklara,” sa Sara.

”Du lämnade din egen son och har aldrig hört av dig!” Sa han uppgivet.

”Jag har aldrig haft en son,” sa Sara.

”Jo,” sa han, ”Jag. Jag är din son vare sig du vill det eller inte.”

”Du?” Sara suckade djupt och såg ner i backen. ”Du är en abort som aldrig blev av.”

Hon såg upp igen mot hans gapande ansikte, det var viktigt att möta hans blick, hon ville inte att han skulle få för sig att hon skämdes.

Han ville säga något, men 17 år av uppdämd ilska och chocken över att stå framför sådan brist på förståelse höll tillbaka orden nere i magen. Där de blev till en värkande boll, Stefan mådde illa. Hans kropp var på helspänn, det var som att den hade förstått något som hans hjärna inte förmådde att formulera ännu.

”Men som sagt, jag kom inte hit för att förklara något,” sa Sara.

”Varför är du här då,” viskade Stefan och såg på baseballträet som nu stod erigerat mellan Saras båda händer.

”Jag är här för ett avslut,” sa hon och drämde till.

Hastigheten och styrkan som hon träffade Stefans haka med överraskade båda två. Det dova ljudet av trä mot hud, i kombination med en käke som gick av med ett snäpp var annorlunda allt Sara hade hört. Det fanns inget syntetiskt över ljudet men det lät knappast naturligt heller. Hon skulle för evigt förknippa den känsloblandning av chock och eufori som hon nu kände, med det ljudet. Det var samma känsla som i andra projekt, den där känslan av skarpt läge, av att nu jävlar kör vi, nu är det igång och det kommer att bli lyckat. Hon kände samma upprymdhet men upphöjt i hundra, tusen? Hundratusen.

Det var en otrolig känsla som blandades med en rad andra starka känslor. Hon ville skratta, men inget litet artighetsskratt utan ett okontrollerat asflabb direkt från magen, skapat av ren lycka. Samtidigt ville hon gråta och, det var samma sak här, ingen liten vacker tår som sakta letade sig ut ur ögonvrån för att lugnt smeka hennes kind. Nej, det hon kände för var ett hulkande där tårarna inte gick att skilja från pannans svett, näsans snor eller den saglande brölande munnen.

Sett ur Stefans synvinkel så var det en hastig rörelse, en rörelse han varit lite beredd på sen han sett Baseballträet i Saras hand, men som ändå kom som en överraskning. Han hade i sett risken men insåg försent, när det röda strecket målade en båge i tomrummet framför honom, att han inte varit beredd på den verkliga handlingen. Smärtan var för överrumplande för att han skulle uppfatta den. Det kändes mer som när armen har somnat, fast som i en explosion. Och i ansiktet. Därefter var det trätoppar och svart himmel för hela slanten och han började sakta inse vad som hade hänt, ungefär i samma takt som den verkliga smärtan kröp över ansiktet. Han såg Sara ställa sig över honom med beslutsam blick och önskade att den första smällen träffat själva huvudet mer och knockat honom.

För Sara hade allt skett långsammare. Det började med en tanke på att hon höll på att försvagas av samtalet. Hon förstod att det skulle bli svårare att utföra det hon kommit dit för om hon lät Stefan prata för mycket. Fokus, tänkte hon. Fokus och sikta på huvudet. Hon var här för att slå ihjäl honom. Det hade varit hennes fulla fokus under en lång tid. Hon var inte här för att prata, hon var här för att döda och det var ungefär när den tanken avslutades, och hon hörde sig själv säga något, som träet krossade sig genom käken på den unge mannen.

Hon genomförde hela rörelsen, precis som hon läst att man ska göra i både golf och kampsport – och i baseball såklart. Hon svingade från ena sidan i en lång båge till rakt motsatt sida. Höfterna fick styra rörelsen för att maximera kraften och sedan följde snabbt resten av kroppen genom hela rörelsen. Det var viktigt att genomföra hela och inte stanna upp vid kollisionen. När hon återfick balansen stod Stefan kvar och gapade. Det var inget frivilligt gap. Käken hängde snett ner och han var nu kroniskt gapande för resten av sitt liv. Han blinkade långsamt en gång och sedan en gång till. Hans sönderslagna underkäke framhävde kraniet i ansiktet och han såg ut som en blodig, perverterad, dödskalle vars skratt var det rosslande och smackande som hördes när han tog ett andetag och försökte röra på munnen.

Runt omkring dem bildade träden och himlen en mörk kuliss som dämpade alla färger och Sara tyckte att blodet som rann ned för hans haka hade en brun ton. Insikten om vad hon hade gjort kom till Sara likt ett baksug efter den våg som varit hennes handling. Hon kände sig hög. Som att det inte fanns någonting hon inte kunde göra. Hon kunde plocka ned månen och rädda världen. Hon kunde ge och ta liv. Hon kunde rätta alla fel. Hennes vener och artärer måste ha varit synliga över hela kroppen när de svällde för att ge plats åt all djävla adrenalin som pumpades ut, HERRE GUD!
Hon mådde bra.

Den gapande vålnaden framför henne blinkade igen, och föll sedan ihop likt 11 september. Sara andades häftigt och såg ned på Stefan. Ögonen var öppna och han såg ut att söka efter ett svar på vad som hade hänt. Han var som ett skadat djur nu, det enda humana var att göra processen kort. Sara lät baseballträet vila i båda händerna och tog beslutsamt ett steg närmare.

Stefan hade känt rädsla förr, hans liv och umgänge hade serverat många rätter av det slaget, men aldrig hade han känt som han gjorde nu. Det fanns en skrikande panik som han var medveten om hela tiden, samtidigt som han inte riktigt var i kontakt med den. Så det var inte rädsla han kände. Där han befann sig var smärtan bortom smärta och rädslan bortom rädsla, det han kände var något annat, något han hade erfarenhet av men som han inte kunde identifiera.

Han var i ett töcken inför vad som hände, och samtidigt var hans tankar så rena och tydliga att han hörde dem som för första gången. Stefan visste att chansen att smita undan eller försvara sig hade gått förbi så när han skrek var det inte med något hopp om att bli räddad utan mer för att han kände att han borde. Det var bara något som behövde komma ut. Sara höjde sina armar och när det hårda träet hastigt föll ned mot hans ansikte lyckades Stefan identifiera känslan.

Han hade haft svårt att känna igen den för han tänkte att den borde komma från någon liknande situation ur hans liv. Det han kände var en uppförstorad version av när han pratade med socialsekreterare eller någon annan myndighetsperson. Det var den totala uppgivenheten som infinner sig när man inser att vad man än gör så ligger ens öde i någon annans händer, och att åberopa logik är lika fruktlöst som att argumentera för sin sak. Den kränkande uppgivenheten av att plötsligt ha hamnat i en värld som påminde om sin egen men där vad man än sa så var det som att ingen hörde eller förstod. Eller brydde sig. Det var som att ha levt ett helt liv i förberedelse för hockeymatchen och sedan släppas ut på konståkningsisen. Saker och ting påminde om varandra men han var ändå helt vilse.

Det andra slaget kändes mer och en sorts ångest fyllde hans kropp. Det träffade åter ansiktet och benen krossades inåt och sköt ut smärta ner mot ryggslutet. Han ville att det skulle vara över. Han ville vända sig bort och sova vidare, slippa den här kvinnan och hennes våld. Det kändes som att träet låg kvar över ansiktet och enda anledningen till att han förstod att det lyfts bort, var för att han kände det landa igen.

Stefan hade alltid inbillat sig döden som en befrielse. Att alla krav och bekymmer skulle försvinna och att man sakta skulle känna en svävande känsla och kärlekens varma ljus svepa in över medvetandet. Det fanns ingen religiös tanke bakom, utan han trodde att kroppen skulle reagera så för att skydda människan in i det sista. Han hade alltid tänkt att hur och när han än dog så skulle det ske med en känsla av frihet. Det enda han kände nu var en skräckblandad ångest i kombination med ett illamående värre än någon bakfylla han någonsin haft. Allt han inte hade hunnit göra, alla vänner han ville träffa, livet som han hade tänkt ordna upp, allt samlades till en stor dynghög kring hans medvetande. Det var inte bara stora mål som samlades, utan allt. Som att han hade frukostansvar den här veckan. Han skulle aldrig hinna fixa frukosten nu och alla skulle bli arga och besvikna. Han kunde känna blickarna, höra bannorna och se besvikelsen från alla för att frukosten inte var färdig i tid, och så lades det till högen och nästa ångestladdade sak dök upp. Han kände nästa slag landa och förstod att han snart inte skulle finnas mer.
Det här var allt.

Allt var menlöst, döden var menlös. Tidigare hade det varit livet som känts menlöst, men nu ville han inget annat än att leva, han ville rätta alla fel, ägna mer tid åt vänner och sin pappa. Nu var att leva det enda som betydde något för honom, och med de tankarna försvann han från världen.

Stefan försökte skrika när Sara gick fram. Han lyckades producera ett ihåligt ljud som fyllde omgivningen utan att vara särskilt högt. Det bestod av en ihärdig vokal men det var svårt att säga vilken. Det var smärta, ilska och besvikelse uttryckt genom en tandlös mun med hängande käke. Sara kände att hon var tvungen att få tyst på ljudet innan det trängde sig in i hennes huvud och bosatte sig där för alltid. Den här huvudvärken var inget man ville bära med sig. Hon höjde sina armar och högg ner mot munnen igen. Det fungerade. Pojken blev tyst och det enda som hördes nu var Saras andning och det dova ljudet av ett baseballträ som landar i ett ansikte upprepade gånger. Ett ljud som från början varit torrt men som nu fått en väta i sin resonans. Hon slog tills hon tröttnade både fysiskt och psykiskt och när hon var färdig fanns inget ansikte kvar att tala om.

Det sista slaget avbröts halvvägs, som om hon kommit på sig själv i akten, och hon lät träet falla till marken. Bröstkorgen höjdes och sänktes sporadiskt på Stefan som om han andades, men det kunde inte vara möjligt att han levde. Det måste vara en reflex, tänkte Sara. Hon ville inte titta mer på honom men visste att hon var tvungen. Den helt krossade skallen gav ett rätt sjukt intryck, Sara kunde inte tro att det var hon som hade skapat detta. Hon var sugen på att bara lämna allt och springa istället för att avsluta jobbet ordentligt och såg sig nervöst omkring, det här var inte tidpunkten då hon ville att någon morgonpigg skogsvandrare skulle komma förbi.

Skogen låg lugn och de var utom synhåll för vårdhemmet. Det hade blivit ljusare och om hon lät bli att se ner vid sina fötter så var stämningen idyllisk, lite fågelkvitter hördes då och då men i övrigt var allt tyst. Hon drog på sig latexhandskarna igen och böjde sig ner och tog tag kring vaderna på honom. Det blev ett spår i gräset av blod och andra rester från det krossade huvudet när hon släpade ner honom till gläntan vid sjön där hon lämnat ryggsäcken. Det var ett hårt arbete för hon hade ingen kraft kvar i kroppen, hon hade inte märkt det innan men nu kändes det att hon hade gått på helspänn de senaste dagarna. Hennes kropp ansåg att jobbet var gjort nu och hade redan gått in i viloläge. Den enda styrkan hon lyckades samla kom från ilskan hon kände mot sig själv för att hon grät.

Det hade gått lång tid sen Claes blev misshandlad och hon hade inte tillåtit sig att slappna av sedan dess och nu var det äntligen över. Deras liv skulle snart återgå till det normala och hennes förflutna skulle hålla sig på sin plats. Hon grät av lättnad men visste samtidigt att det var för tidigt att känna så.

Snörvlande kunde hon tillslut släppa Stefan i gläntan nere vid sjön som fortfarande var som en spegel. Ringar bildades en bit ut på sjön av att en fisk gått upp till ytan för att fånga något som varit osynligt för Sara. Hon släpade sig tillbaka och plockade upp baseballträet och såg sig omkring på platsen så att hon inte lämnat något efter sig.

Tillbaka i gläntan letade hon fram hans mobiltelefon ur jeansfickan. Plockade ut sim-kortet och bröt sönder det hon kunde på telefonen och la det sedan på likets mage. Sist av allt placerade hon baseballträet över resterna av mobiltelefonen. Det var en svår handling. Hon ville inte skiljas från det men insåg riskerna med att behålla det. Spåren skulle sluta här. Med träet över magen såg det plötsligt rituellt ut. Som att sakerna var placerade med en dold mening. Hon ville inte att någon tidningsmänniska skulle se en sensation här och börja skriva om det. Tragiskt men ointressant var vad hon ville åt och la träet utefter armen istället, det blev bättre.

Hon var i och för sig medveten om att det hon skulle göra härnäst kunde göra det mer makabert, och därför mer intressant. Men hon tänkte att om hon eldade liket så skulle eventuella spår från henne brännas bort. Väskan låg där hon lämnat den och hon fördelade tändvätskan så jämnt hon kunde över hans kropp.

Hon hade ingen aning om hur väl en människokropp brann med hjälp av tre liter tändvätska men hon hoppades att det skulle räcka för att elda bort de spår och osynliga avtryck hon själv lämnat efter sig. Hon hällde lite extra där baseballträet låg. Hon drog in ångorna hårt och plockade fram en tändsticksask.

Hon stod över kroppen med en brinnande tändsticka.

Hon sa ”Hej då,” men det var inte till Stefan, det var till Therese.

Hon släppte tändstickan och såg den dala ner, tog ett steg tillbaka ifall lågorna skulle skjuta upp högt.

Den landade,
studsade mot kroppen,
la sig över bröstet.
Och slocknade.

Sara stod still. Det tog en stund innan hon förstod. Hon blev nervös och undrade vad hon skulle göra om hon inte fick fyr på kroppen. Hon plockade fram en tändare. Satte sig ned och lät lågan smeka över kroppen. Efter en stund förökade sig elden och förvandlade liket till något levande igen. Hon stoppade tillbaka tändaren i fickan. Satte fyr på hela tändsticksasken och släppte ned den i elden. Det brann. Kläderna åtminstone, men det räckte. Sara rörde sig snabbt, skruvade på locket på flaskorna och slängde ner dem i väskan. Hon skyndade sig mot bilen. Inte en enda gång vände hon sig om. Allt som var gjort var gjort, hade hon glömt något så var det glömt. Det fanns inget mer att göra förutom att låta det förflutna vara kvar bakom och vända blicken framåt. Hålla fokus på framtiden.

Ännu en gång åkte hon igenom Björksätra, hon hade beslutat sig för att ta den gamla vägen, ”Minnenas väg” till Uppsala och sedan köra motorvägen till Stockholm. Någonstans på vägen skulle hon tanka bilen men nu hade hon kört ner till Hedåsbadet och parkerat i närheten av en igenbommad kiosk. Hon tog med sig ryggsäcken, sina kläder och gick ut. Hon släppte sim-kortet från Stefans telefon på backen och släpade det sedan över asfalten med foten så att det aldrig skulle gå att läsa från igen. Plockade upp det och bröt det åt olika håll och slängde det tillslut i en papperskorg utanför kiosken. Hon tog av sig löparkläderna och stoppade ner i ryggsäcken, fyllde flaskorna med sand och kastade ut en av dem i sjön. Tillslut tog hon på sig de kläder hon lämnat hotellet i och gick tillbaka till bilen.

Vid Årsundabron svängde hon av vägen igen. Under bron var det strömt, det mindes hon från sin barndom för det var den enda platsen isen aldrig frös på under vintern. Hon slog sin engångstelefon i bitar, plockade ut kontantkortets sim och slängde allt i sjön. Hon funderade en stund innan de andra två flaskorna också åkte i.

Vid en rastplats i Gysinge naturområde såg hon ut över ett av Sveriges vackraste små gömställen. Dalälven forsade bland resterna av en gammal stenbro eller kanske till och med en borg och hon satt på ett bord med fötterna på bänken och ett par löparskor fyllda med stenar bredvid sig.

Hon tillät sig tänka på allt igen. Hade hon lämnat några spår? Troligen men det här var verkligheten och inte CSI. Ingen skulle söka efter de spår hon lämnat. Ingen skulle bry sig tillräckligt om en död kriminell för att göra ett grundligt jobb. Stefan skulle vara för polisen vad invandrarkvinnan var för pressen i berättelsen om bilkraschen. Mindre värd. Ointressant. Vilket land var hon från? Landet i skuggan av Eva Sahlgren.

Det blev såklart lite mer spektakulärt i och med att hon hade satt fyr på liket och med spektakel kommer kvällspressen. Med kvällspressen kommer folkmassan och med folkmassan kommer trycket på en noggrannare undersökning från polisens sida. Men omständigheterna skulle dämpa folkintresset. Kriminell ungdom på vårdhem död. Det skulle stanna där, som en liten tragisk notis i den lokala morgontidningen.

Hon torkade en tår från kinden och log för sig själv. Hon hade gjort det. Hon hade verkligen genomfört det. Hon hade klippt alla band med ett förflutet som inte ville ha henne, som inte tillät henne vara sig själv, och som hon inte ville veta av. Hon hade skapat sin egen person, efter egen design. Offrat allt för ett liv i frihet.

Med skorna i vardera hand gick hon fram till vattnet och släppte först den ena och sedan den andra. Forsen fångade upp och transporterade iväg dem medan de sakta sjönk mot botten.

I bilen satt hon med ryggsäcken öppen och var tredje kilometer lät hon vindrutan glida ner innan hon slängde ut ett klädesplagg. Tillslut var det bara ryggsäcken kvar, den skulle hon lämna i omklädningsrummet till hotellpoolen. Hon raderade de uppgifter hon knappat in i färddatorn och snart gled hon ner i underjorden vid hotellet igen.

Klockan var 06:12 när hon klev in i lobbyn, det kunde hon se på en stor klocka som hängde på väggen bakom receptionen. De första frukostgästerna satt redan inne i restaurangen som inte bar ett spår från nattens festande. En oanständigt fräsch ung man stod bakom receptionen.

”De här låg på golvet i hissen,” sa Sara och la fram bilnycklarna.

Han log mot henne och svepte handen likt en trollkarl över nycklarna och plockade upp dem. ”Då lägger vi dem bland hittegodset,” sa han. ”Så får vi se om någon saknar dem.”

Sara log och nickade, knackade i receptionsdisken och gick vidare mot sitt hotellrum.

På rummet tog hon fram sin mobil och startade upp den. Hon hade taggats i bilder långt in på natten på Facebook, Instagram och Twitter och det var bara någon enstaka som erkände att det inte varit liveuppdateringar med #latergram. Om någon gick igenom bilder där hon var med skulle det se ut som att hon varit med till långt efter tre på natten. Hon var helt utmattad men tänkte hålla sig vaken till bilresan hem. Hon öppnade kontaktboken och valde Claes. Det dröjde innan han svarade men tillslut hördes ett trött hallå.

”Det är jag,” sa hon och ljudet av hennes egen röst transporterade en klump till halsen och ögonen tårades.

”Hur mycket är klockan,” sa Claes sömnigt.

”Vet inte,” sa hon. ”Tidigt, halv sju, sju, typ.”

”Gråter du?” frågade Claes.

Sara torkade sig under ögonen med handen. ”Nej, nej, jag har nyss simmat och är lite snuvig av kloret bara.” Det var tyst på andra sidan. ”Somnade du om?”

”Va? Nej, jag är här,” sa Claes. ”Har du simmat?”

”Ja, de har en stor pool här.”

”Coolt.”

Sara tog ett djupt andetag. ”Claes?”

”Ja?”

”Du behöver inte oroa dig mer nu, jag har fixat det.”

”Vad menar du?”

”Du kan gå ut, ingen kommer någonsin att attackera dig igen.”

”Det kan inte du veta,” sa Claes.

”Du vet att jag aldrig skulle ljuga för dig, du vet att du kan lita på mig?”

Det dröjde en lång stund innan Claes förstod att hon frågat honom. ”Ja.”

”Då berättar jag för dig nu, att du kan andas ut. Ingen kommer att röra dig igen.”

”Okej…” sa han tveksamt. ”Var det en bra fest inatt eller?”

”Jag förstår att du inte tror på mig men allt kommer att bli bra, jag vet det.” sa Sara.

”Jag vill kunna gå ut, men jag får panik varje gång” sa han.

”Det är bara att öppna dörren,” sa hon.

”Jag tror inte det är så lätt,” sa han.

”Du måste tro mig. Nu lämnar vi det förflutna bakom oss och kör framåt. Okej? Blir oövervinneliga igen ”

”Jag ska försöka,” sa Claes och lät lite som att han menade det tyckte hon. ”När kommer du hem?”

”Så fort jag kan!”

”Jag väntar här.”

De la på
Sara andades djupt
gick in badrummet
böjde sig över handfatet
och kräktes.


 

67. Hon dansade en sommar

Hon dansade i sin svarta klänning. Hon dansade som om det skulle bli förbjudet. Så som hon alltid dansade. Hennes ögon glittrade och hon svängde sin kropp mot vem som helst som ville vara med på studentnationens dansgolv.

Hon hade fortfarande minnen av Therese, bar fortfarande hennes ärr, men de blev mer och mer avlägsna. Tiden läker inte alla sår, men man lär sig leva med dem, lär sig föra kroppen så att värken minimeras. Flytten från Uppsala till Lund hade hjälpt. Till Uppsala hade hon anlänt som Therese, fått svara på det första uppropet som en gravid Therese. Efter halva terminen hade namnbytet gått igenom men alla kände henne som Therese, de hade också börjat fråga om hon inte varit gravid på uppropet och hur det gick att kombinera barn med studier.

Hon sa att det dog vid födseln, att det var jobbigt men att hon var fast besluten om att gå vidare. Att inte låta det förflutna knäcka henne och stå i vägen för framtiden. Till våren sökte hon till Lund istället. Dit hon anlände som Sara, en helt vanlig tjej som pluggade Medie- och kommunikation på universitetet, som köpte kläder på HM och gillade att festa på nationerna.

Och på dansgolvet fem terminer senare, då var hon bara Sara. Sara Murgaard från ingenstans, som var påväg någonstans och som dansade som om det skulle bli förbjudet. Hon undvek att komma vänner och pojkvänner för nära, undvek relationer djupare än bekantskap, men hon var omtyckt av alla kursare på ekonomiprogrammet för man kunde alltid räkna med henne när det var fest. Alltid fullast och gladast. Alltid på dansgolvet. Hon hade avslutat medie- och kommunikationsstudierna och i kombination med ekonomi så skulle hon ha framtiden för sig. Men Sara tänkte inte på framtiden, hon tänkte inte på någonting, hon dansade. Fokuserade på den pumpande basen och dansade. Och alla som kunde se henne, såg att där dansade en människa.
Som var fri.

Tillbaka till toppen


Tack för att du har läst Vi, de transparenta av Mårten Vennelin

Stötta oss genom att berätta om boken för dina vänner.

social_00_facebooksocial_06_linkedinsocial_10_tumblrsocial_03_google-plussocial_01_twitter

2 kommentarer

  1. Oh, vad bra Mårten! Jag har bara läst lite i början, men ska läsa hela under sommaren.

    1. Tack Ulrika! Ledsen att jag inte svarat men jag har inte sett kommentaren för än idag ett halvår senare. Ber om ursäkt. Tack för uppmuntran!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *